När en människa blir ett parti

Efter mycket funderande och vägande fram och tillbaka har jag tänkt engagera mig i partipolitiken. Men jag tvekar precis när jag ska ner i startblocken, mest för att jag är rädd att jag och mina värden hotas av det politiska och demokratiska systemet.

Jag har känt mig hälsosamt fri från gammal partilojalitet i valen hittills och hoppat runt lite både på de olika nivåerna och mellan valen. Jag tycker själv att jag har varit konsekvent i mina värderingar, men partiernas profilfrågor har ju varierat. Jag har heller inte känt mig så lockad av partipolitik. Kanske mest därför att man jobbar med att majoriteten bestämmer över minoriteten. Det innebär att det kommer att finnas ett ganska stort antal som helt enkelt inte vill och som jag alltså vill tvinga. För att lyckas bli i majoritet måste jag dessutom kompromissa med koalitionspartners. Det innebär att jag ibland kommer att bli tvungen att driva igenom andras agenda mot mångas vilja.

Jag tycker mycket, mycket bättre om att jobba med de som vill åstadkomma något. Jag tror att i sådana miljöer föds den kreativitet och framåtanda som vi behöver för att komma någon vart. Min tanke är sedan att man kan locka med fler och inspirera andra. Jag vet att det inte löser alla problem. Men där trivs jag bäst.

Men nu är det så att vi lever i en demokrati. Och även om det är ett uselt styressätt, så är det det bästa vi har lyckats uppfinna. Och den offentliga makten har verkligen inflytande. Dels som regel- och infrastrukturskapare och dels som marknadsfaktor. När jag känner att världen verkligen står inför enorma och akuta utmaningar med klimatkris, peak oil, peak fosfor, fattigdom och liknande, så känner jag att jag kanske ändå kan bidra med något. Men droppen blev nog när jag såg det politiska haveriet kring frågan om vi ska ha en kommersiell flygplats mitt i Uppsala eller ej. Jag tror att det var då jag bestämde mig. Och jag visste nog rätt snart vilket parti som gäller för mig (med alla dess brister).

Men nu börjar nomineringarna till kommunfullmäktige, och jag börjar bli lite nojig. Jag läser tidningarna på ett nytt sätt och ser hur folk skyller det mesta på de inkompetenta politikerna. Jag ser hur människor talar om andra som x-partisten Nils Nilsson, snarare än bara namnet. Jag minns hur otrevliga insändarna tenderar att bli gentemot politiker. Jag kommer ihåg de stela ränksmidande strukturerna i partierna. Och jag drar mig till minnes hur stor del av fritidspolitikerna som blir hotade.

Jag vill inte bli en x-partist. Jag är mig själv och vill dela med mig av insikter och energi. Jag tycker inte att jag är inkompetent, men jag vet att de på andra sidan (och de är ganska många) kommer att hävda det. Jag vill söka lösningar som för oss framåt. Men jag ser hur de två sidorna gräver ned sig i sina skyttegravar och skapar distans. Jag inser också att jag undrar över om ett politiskt engagemang får betydelse för mitt jobb. Inte så att jag låter mig påverkas av chefer och kollegor. Men det vi gör är så viktigt för mig att jag inte vill äventyra det. Och jag inser att partipolitiken verkligen behöver lite omrörning av nya krafter nu och då. Om jag inte bidrar, hur ska jag då förvänta mig att något ska bli bättre?

På väg ner i startblocken på en helt ny arena, så tvekar jag. Är detta det bästa sättet att bidra till en hållbar utveckling?