Jordbruksministern Eskil Erlandsson tycker att det är en möjlighet för de fattiga länderna att livesmedelspriserna stiger. Jag tycker han är cynisk.
Det är ju lätt att sitta här och se på det som en enkel räkneoperation, en affär. Lönsamheten stiger ju i det europeiska lantbruket, så varför inte i det ugandiska? Den väsentliga skillnaden är att de svenska hushållen lägger någon stans mellan 10 och 20 % av sin disponibla inkomst på mat. Vi skulle utan större strukturella problem klara en 50% ökning av matpriserna. I många länder i syd lägger man 80% eller mer på mat. En ökning med 10% är plötsligt en mycket allvarlig historia. Har man inte råd att köpa mat får man göra vad man kan; kanske stjäla eller äta av utsädet. Att vänta in en skörd att sälja kan vara långt borta.
Jag kan förstå Erlandssons tankebana; länder i syd har en enorm potential att producera mycket mer av världens mat. Det kan ge dem riktiga inkomster och en höjd levnadsstandard. Men jag tror inte att man kan föra resonemanget så som han verkar göra. Människorna måste få mat nu också.
1 månad sedan
Inlägg
2 kommentarer:
Fördelning av konsumtion och produktion av livsmedel är en intressant fråga. Stämmer nog som du säger att det kan bli tufft för befolkningen i u-länderna när matpriserna blir allt dyrare
Ja, och nu verkar det som att många ser lösningen i att sälja på dem konstgödsel. Det är lite som att knarka på energi.
Skicka en kommentar