Hur kunde det bli ekos fel? Och lite smått o gott

Dagens tråkiga eko-nyhet är att man har hittat bekämpningsmedel i ett KRAV-märkt grönt te från Kung Markatta. Att man hittar bekämpningsmedel innebär att det KAN ha fuskats i produktionen och att produkten är uppblandad med konventionella grejor. Men minst lika ofta är det fråga om olika typer av kontamination. Dvs att bekämpningsmedel har drivit med vinden på ett extremt sätt, att man har använt behållare som det tidigare funnits något konventionellt i, och så vidare. Det är givetvis en enorm förtroendefråga för KRAV och övriga aktörer i eko-branschen att snabbt reda ut sådana här grejer.

Men visst är det konstigt egentligen. På något sätt så är det eko-handlarna som får reda ut hur giftet kommit in i grejer där det inte ska vara. Man skulle ju annars kunna tycka att det är den som tillverkar, distribuerar eller sprider giftet som borde han ansvar för hur det används, och därmed för att städa upp när det gått fel. Men icke. Återigen lyckas det konventionella jordbruket externalisera sina kostnader så att någon annan får betala. Det ironiska i det här fallet är att det är det ekologiska jordbruket som får betala.

En roligare nyhet är att fiskarena Charles och Robert Olsson fick Änglamarkspriset. Det är ett par riktigt sköna lirare. Driftiga och trevliga därtill. Även om de driver ett litet företag, så var de avgörande för att det skulle kunna bli några regler för KRAV-godkänt fiske för några år sedan. Juryn skriver i sin motivering att "det är personerna i det lilla företaget som gör det stora jobbet och som i vardagen gör stor skillnad". Jag håller med och är glad att ett företag där 100 000 kr spelar roll också får priset.

En annan trevlighet är att KRAV hade medlemsmöte med tema klimat, klimatmärkning och mat. Mötet blev bra tycker Cristoffer på Gröna Gårdar. Han har skickligt fångat några av de väsentliga utmaningar som KRAV (och världen för den delen har).

En miljömärkare gråter ut

Jag jobbar på KRAV och det är spännande nästan hela tiden. Jag tycker att jag jobbar för att hjälpa bönder, matlagare och konsumenter att lösa några av världens viktigaste problem. Jag ser på statistiken att det är många som tycker att det vi gör är så bra att det är värt att flytta handen i hyllan och ofta nog betala mer för. Man kan tycka att de flesta borde tycka att det vi gör är bra, att vi får mycket beröm och så. Men sådan är inte miljömärkningens dynamik.

En grund för oss är att hitta lösningar som alla parter kan skriva under på. Dvs miljörörelsen ska tycka att det är en bra lösning, bönderna ska tycka att det går att få ihop affären, mellanleden ska kunna försvara kostnader (och ofta nog övervinna mentalt motstånd) och det ska passa in i handelns strukturer. Om det är relevant, ska det också finas ett rejält vetenskapligt stöd. Alla är ungefär lika viktiga och har liksom någon slags veto. När det funkar är det musik, men oftast är det någon som inte får som de vill. Oftast får alla ge med sig lite. Ställd inför det här sa vår ordförande för ett tag sedan ”jamen, det innebär ju att om vi gör vårt jobb bra, så är ingen nöjd!?”

Och ibland känns det så. Det är klart att hälsan tiger still, och att no news is good news och allt det där. Och det är klart att det finns många som ändå tycker att vi gör ett strålande jobb. Men ibland blir det så där så att man bara ledsnar och vill gråta ut. Så jag gråter ut på din axel, kära bloggosfär…

Som du säkert vet, så har E-nummerfrihetsmärkningen Äkta Vara nyligen lanserats om. Jag tycker det är spännande. Och KRAV tittar väl nyfiket på nykomlingen. Förmodligen är det en kompis, ungefär som Rättvisemärkt. Men det visar sig att det finns en del människor i dess utmarker som definitivt inte ser på KRAV som något nyttigt. Tydligen finns det t ex en ofta anlitad föreläsare på området som heter Tommy Svensson (företaget utbildningscenter) och som skickar ut ett nyhetsbrev. Bland annat till beslutsfattare i kommuner och företag. En inte helt oviktig grupp för oss, och som vi är synnerligt intresserade av att ha en vettig relation till.

I förra veckan skickade Tommy ut ett nyhetsbrev med temat att man inte kan lita på KRAV. Det står t ex att vi inte kan något alls om tillsaster och processhjälpmedel. Det är ju kränkande med tanke på att vi har toxikologer och näringsexperter bland våra förtroendevalda och att det finns gott om biologer med lång erfarenhet av livsmedelsindustrin i personalen. Det står att alla de E-nummer som KRAV tillåter (ett tjugotal tror jag) är onödiga och farliga. Det kan man ju säga om man inte är inte är intresserad av att lösa världsproblem. Varje E-nummer debatteras häftigt och alla fördelar vägs mot nackdelar. När det görs eftergifter, så är det på synnerligen goda grunder. En del av de E-nummer han tar upp framstår som livsfarliga tex lut, NaOH. Men alla som gått en grundkurs i kemi vet att NaOH i små mängder övergår från att vara ett frätande bas till att bli koksalt och vatten. Han kommer med påståenden som att KRAV tillåter rökarom i KRAV-baconen. Det är bara det att det inte finns någon KRAV-godkänd bacon, just därför att man använder tillsatser som vi inte tillåter.

Eftersom det här nyhetsbrevet har fått rätt stort genomslag, så ägnade flera personer gårdagen åt att hantera frågorna, kommentarerna, mm. Vi hade egentligen hellre velat jobba med att coacha KRAV-växthus att bli av med oljeberoendet, förbereda för ett medlemsmöte som syftar till att få bra fart på klimatfrågan, osv. Men istället får vi ägna oss åt att hantera en massa otidigheter. Och man skulle ju kunna tycka att Tommy kan ringa oss innan han skriver sitt nästa nyhetsbrev (men någon från oss har nog redan ringt honom). Man bli alldeles trött och ledsen, för med sådana vänner behöver man inga fiender.

Värsta häftigaste webbplatsen!

Jag har inte varit på Kung Markattas webbplats på ett tag, men sprang in där idag. Snacka om att de fått tag på någon som verkligen förstår att använda ny teknik, nya medier, relationsmarknadsföring, hela kittet. Och det känns ändå bara naturligt, som en förlängning av hur man vill att Kung Markatta ska vara. This is the new shit, som min kompis varumärkesutvecklaren skulle säga. Saltå, passa er, ni har en utmanare på banan!

Decoupling - nyckeln till hållbar konsumtion

Jag funderar vidare på om konsumtion i sig är ett miljöproblem, eller om det snarare är vad vi konsumerar och varför som är problemet. Jag lutar åt det senare och reflekterar över en gammal, men högaktuell, rapport från Miljövårdsberedningen; "Decoupling - past trends and prospects for the future" från år 2002.

Ett gäng som kallar sig Caresumers har nyligen dragit igång en FB-sida och en blogg. Jag blir inte riktigt klok på vad det här communityt är för något. . Iaf. Från FB-sidan förstår man att de "är en community för oss som bryr oss om vilka organisationer vi stödjer och vilka produkter vi använder". Och det låter ju lite intressant. [uppdatering 091028: Kristoffer förklarar i en kommentar till inlägg vilka de är]

Häromdagen gjorde de en postning om varför vi bör eller måste kunna ha en växande ekonomi OCH samtidigt radikalt minska vår miljöpåverkan. Det här är ju en källa till diskussion och ett ämne som jag återkommer till. Min linje är ju att det inte är konsumtionen i sig som är ett problem. Det är vad vi konsumerar, eller värdesätter, som är ett problem. Om vi konsumerar och värdesätter sådant som inte har så mycket miljöpåverkan, så kan ekonomin växa och vi får råd med allt bättre liv, och samtidigt rädda världen. Caresumers har ett intressant exempel med Jeans.

Jag har funderat en del fram och tillbaka på det här (t ex i inläggen "Tiden, konsumtionen och meningen med allt" samt "Dilemma"). Men jag kommer ändå tillbaka till att de som hittills formulerat denna utmaning bäst är Miljövårdsberedningen, som släppte rapporten "Decoupling - past trends and prospects for the future" år 2002. Det finns en kortversion, som varmt rekommenderas för den som är intresserad. Här visar man bl a att det finns en tendens till att ekonomier kan växa snabbare än energianvändningen (räknat som energi per BNP). Mellan 1960 och 1988 minskade t ex Japans CO2-utsläpp med 0,9% per BNP och år. Dessvärre ökade deras BNP så mycket att deras totala CO2-utsläpp ändå ökar betydligt.

Men miljövårdsberedningen klurar vidare på intressanta begrepp som ekonomins kol- respektive energitäthet. De talar om begreppet gC/MJ (dvs antal gram kol per megajoul, eller koldioxid per energi). De konstaterar att vi måste ned på 4 gC/MJ, medan naturgas, olja och kol ligger mellan 15 och 20 gC/MJ. Klarar inte ekonomin att komma ned på 4 gram, så måste vi istället dra ned på ekonomins storlek. Dvs den hållbara konsumtionen använder energikällor som ger mindre än 4 gC/MJ. Intressant.

Klimatpåverkan från förpackningar av glas mm

Att bara transportera en glasförpackning kan ge mer fossila utsläpp än vad en plastförpackning med samma funktion ger totalt. Jag har just tagit till mig en sammanställning som gör att jag känner att glasförpackningar är såååååå 1900-tal. Visst, många fördelar. Men det känns inte som att vi har råd med dem längre.

Det finns en utbredd skepsis mot plast som förpackningsmaterial till mat. Jag tror det har två anledningar.

• Dels finns det plaster som behöver diverse kemikalier för att funka. Mest kända är väl ftalaterna som används för att göra den håra plasten PVC mjuk. Alla andra plaster har drabbats av guilt by association av detta. Man tror gärna att det är något fanstyg som läcker från plast. Tacka vet jag glas och plåt.


• Dels är ju de allra flesta plaster rakt av fossila till sitt ursprung. I dagens medvetenhet om klimatproblemen blir det ett stigma. Glas och metall är ju helt återvinningsbara. Tacka vet jag dem!

Sedan finns det en del andra anledningar som att de flesta plaster bryts ned långsamt i naturen (och därmed finns kvar som skräp länge) och att de är lätta (och därmed blåser och flyter om kring väldigt länge). Glas och plåt däremot är naturliga material; glas är smält sand och plåt rostar bort.

Men there's more to it, than meets the eye. Glasförpackningar har den egenheten att de inte kan vikas ihop. Det innebär att de fraktas tomma från glasbruket till fyllaren. Ganska innefektivt att köra omkring luft på det sättet. De är också mycket tunga. Glasburken till 400 g KRAV-sylt väger 220 g med lock, dvs mer än 50% av nyttovikten, sas. Att smälta glas drar också en del energi. Och eftersom man måste använda så mycket glas per burk, så blir det en hel del energi per burk. För metall gäller ett liknande resonemang, även om det är vikteffektivare, så kräver det MYCKET energi vid nyframställning och ändå ganska mycket energi vid återvinning.

Plast har lite andra egenskaper. Siaglassburken här bredvid är gjord av PP och rymmer 0,75 liter och väger 42 g. Den rymmer alltså i princip dubbelt så mycket sylt, till tjugo procent av vikten för förpackningen. Burkarna kan också staplas i varandra och blir därför mycket effektivare i transport. Den här typen av plaster kan dessutom sprutas på plats hos fyllaren, och då blir lufttransporten nära noll. Däremot är vi inte vana vid att den här typen av burkar kan innehålla sylt. Syltburkar ska ju vara av glas.

Men, kan man då fråga sig, hur ser det ut om man jämför plast och glas? Här har jag länge svävat i sådär lagom stor okunnighet. Men nu har vi på jobbet fått en rapport som än så länge bara föreligger i preliminär form, men som i sig är ganska enkel matematik. När jag läser den känner jag att jag måste ändra min inställning till ffa glas. Det känns mer och mer som en förpackning från 1900-talet, och som inte hör framtiden till.

Så här ligger det till: PE och PP ger upphov till cirka 2 kg CO2e (koldioxidekvivalenter) per kg material. PET cirka 3 kg CO2e per kg material och PS runt 3,5 kg CO2e per kg material. Till detta ska läggas energi som krävs när burkarna får sin form. Energiåtgången är mellan 10 och 30 MJ per kg material, och klimatpåverkan beror av vilken elmix man har. I Sverige har vi en ganska klimatsnäll elmix, men det är inte alla förpackningar som görs här.

Glas har en klimatpåverkan på knappt 1 kg CO2e per kg material, men siffran varierar en hel del, beroende på om glaset är återvunnet eller nyutvunnet. Ofärgat glas har minst andel krossglas.

Räknar man om det här kan man få följande exempel från verkligheten: Låt oss jämföra klimatpåverkan av förpackningen till olivolja 1 liter från Grekland (Aten) till Sverige (Malmö):

• I glasflaska med aluminiumkork: 400 g CO2e, varav 50 g från transport av själva förpackningen.
• I PET-flaska med HDPE-kork: 53 g CO2e, varav 3 g från transport av själva förpackningen.

Det finns många om och men här. Men här har man antagit att det är 2600 km från Aten till Malmö, att det används moderna lastbilar som tar upp till 40 ton och att fyullnadsgraden är 70%. Det innebär alltså att bara transporten av själva glasflaskan ger upphov till lika stora fossila utsläpp som hela plastförpackningen.

Nu transporteras ju den mesta maten kortare distans än så. Men även om vi antar att sylten kokas i Tranås och säljs i Norrköping, så kan man alltså få typ åtta plastburkar till klimatpriset av en glasburk.

Asså, jag vet inte men det känns ju som att man bara vill utbrista "hello plastburk, bye bye glasburk". Heja COOP som vågar sälja änglamarkshonung i PP-burkar! Heja ICA som börjat sälja ekologisk sylt och mos i plastkorvar!

Dave Toole och Tuol Sleng - konst som berör

Jag kan säkert överleva på bara mat och tak över huvudet. Men om jag ska utvecklas, vara trevlig och kanske lämna den här världen i ett bättre skick än jag fann den, så behöver jag inspiration, energi och ständigt nya perspektiv. Jag hittar mycket av det i olika former av konst (som jag har min egen definition av) och jag fascineras av att internet har givit en guldålder till konstformer, som plötsligt är tillgängliga för mig en mörk höstkväll vid köksbordet. Jag rekommenderar att ni låter er beröras av bilderna från Tuol Sleng, och låter er förföras av en dansfilm som överraskar. (Foto: Martin Cejie Hegardt, publicerad med tillstånd)

Man behöver mycket för att leva, men ytterligare lite för att leva väl. Konst hör till det jag kanske fysiskt överlever utan, men som har potentialen att utveckla mig. Konst och konst förresten. Det är ju egentligen ett märkligt begrepp, för det tenderar att vara lite exkluderande. Det jag vill ha är något som berör mig och allra helst hjälper mig vidare till nya insikter och/eller perspektiv. Men med den definitionen kan lite vad som helst vara konst.

Jag menar t ex att marknadsföring är en svår och subtil konstform. Den ska ju inte bara beröra och ge någon form av insikt. En marknadsförare har inte friheten att lägga konsten i betraktarens öga och säga "vad föreställer det för dig?". En marknadsförares mission är nå fram med ett mycket precist budskap, en mycket precis känsla. Och det i ett enormt budskapsbrus. Vi ser t ex hundratals annonser av olika slag varje dag. En bråkdel av dem lägger vi märke till. Kanske någon i veckan överlever mer än några timmar i vårt medvetande. De som skapar annonserna, kampanjerna som stannar i många människors medvetande och får dem att göra något är enligt min mening stora konstnärer.

Men det är klart att marknadsföring är någon slags tillämpad, hårt utforskad konst. Det finns ju en massa andra uttryck som i sig själva förmedlar, skapar känslor och insikter. Det finns ganska storskalig konst som olika former av installationer eller installationer. Arkitektur kan också vara konst - alla i Uppsala har t ex en åsikt om, en känsla inför, det ganska nya konserthuset. Att bevara en historisk plats så att den sänder en signal genom tiden är också någon form av konst som skiljer sig från det döda museet. Att besöka Tuol Sleng eller källaren i det gamla KGB-högkvarteret i Vilnius lämnar ingen oberörd. (Foto: Martin Cejie Hegardt, publicerad med tillstånd)

Men konsten vandrar också över i den digitala världen. Så Tuol Sleng har en digital reflektion, en webbplats med fotografier på fångar. De flesta beskrivna som "okänd fånge". På ett stillsamt sätt väcks nyfikenheten - vad var det här för människor? Men sedan kommer den iskalla knuten i magen när man förstår vad som sannolikt har hänt dem i ett system som inte ens brydde sig om vad de hette. De var bara en okänd fånge. Vadhände med dem. Mina, levande, ögon blir blanka inför deras blickar, som var levande. Bara internet möjliggör den här konstformen. Från mitt köksbord kan jag låta mig utsättas för och beröras av det här uttrycket. Det är ganska lågmält, men kristallklart. Verklighetens Tuol Sleng är givetvis en brutal omskakning, alltså något annat.

Men på internet dyker även angenäm konst upp. Kortfilmer på en eller ett par minuter hade nog en mycket begränsad publik innan YouTube. Och det mesta på tuben är väl av begränsat intresse. Men rätt vad det är så dyker det upp riktiga guldkorn. Jag sprang på en film om en kille som heter Dave Toole, som dansar med en klassisk dansös som heter Tanja.

Den hade nog inte fångat mig om det inte var för att den på dryga två minuter tog mig på en resa. Den här Toole har inga ben. Till en början reagerade jag på det och trodde att det skulle vara någon slags protest- eller sympatifilm. Men snart insåg jag att det inte var fallet, utan detta rörde sig om dans som konstform. Jag utsattes för oväntade upplevelser och tankar och jag fick gåshud.

Till slut inser jag att filmen kanske ändå är en protestfilm. Men i så fall en protest mot vår tendens att avgöra vad som är möjligt, vad som krävs för att det skulle kunna funka. Man kan lätt tro att det krävs två ben och två armar för att det ska bli häftig, sensuell och överraskande dans. Men icke. Det ger mig inspiration. Man kanske lätt kan tro att det krävs konstgödsel och bekämpningsmedel för att försörja världen med mat. Man kanske lätt kan tro att andra kan allt bättre och att det inte spelar någon roll vad jag gör. Man kanske lätt kan tro att en värld utan olja måste bli sämre och tristare. Men icke.

Det finns oväntade möjligheter och oväntad skönhet i det mesta. Och konst ger mig energi att trampa på. Jag rekommenderar att ni ser filmen några gånger.

New York Times tittar nyfiket på Sverige

New York Times kör en serie på temat vad som hittas på i världen för att göra något åt klimatproblemen. Idag kör de en rätt stort uppslagen artikel om Sverige, Maten och Klimatet. De missar en massa detaljer och missuppfattar en del. Så det blir säkert en del debatt kring vad som sagts och inte här. Men, ändå, för att vara ett så litet land är det ändå rätt kaxigt att vi har:

• ett livsmedelsverk som faktiskt försöker miljö- och klimatanpassa kostråden. Några med mig tycker att det är senkommet, men det är oerhört vågat, sett från resten av världen. Det har märkts inte minst i notifieringsprocessen i EU.
• en hamburgerkedja som faktiskt tror att de vinner affärer på att klimatdeklarera sina rätter, och ser att det också funkar. Folk käkar mindre nötkött och mer andra produkter.
• ett antal livsmedelsföretag av (för oss) betydande storlek som anstränger sig rätt ordentligt för att ta fram klimatinformation, och som tror att det ger dem marknadsfördelar
• ett ganska omfattande projekt som försöker ta rätt på, och reglera, de aktiviteter i matproduktionen som orsakar störst utsläpp

Självklart kan vi inte vara nöjda. Vi har fortfarande en peak oil som inträffar när som helst, 387 ppm CO2 i atmosfären och en peak fosfor som bara har börjat diskuteras. Men jag tror att man får energi från erkännanden. Och uppmärksamhet av det här slaget är ett erkännande. Den energin behöver man när man ständigt släpar med att hitta vägar framåt.

Den här veckan har varit intensiv. Rent av tuff. Det har varit vetenskapsmöten, strategimöten, beslut, press, föredrag och allt möjligt. Det har varit allt från abstrakta resonemang om hur EMV kan hjälpa eller stjälpa hållbar konsumtion, till konkreta utmaningar i att snabbt som ögat sätta folk och resurser på att hjälpa de KRAV-märkta växthusodlare som nu snabbt tvingas välja på att byta bort fossilpannan eller lämna KRAV-märkningen.

Så en energiboost i slutet av veckan var verkligen välkommen. Nu ska jag sooooooova!

Just det, ja. De har ett bildspel som illustrerar reportaget också. Kul på ett sätt. Konstigt bildval på ett annat sätt. Varför låter man rostiga gamla mjölkkannor illustrera detta? Men kul att de faktiskt använder häst för att driva korna till mjölkning på Stabby Gård.