Föreläsnign på distans ger funderingar

Idag var jag med om något intressant; en kollega skulle hålla en föreläsning i Lund, men åkte på något influensaliknande. Föreläsningen skulle handla om klimatprojektet och förväntades dra 100 till 200 deltagare. Eftersom projektet är viktigt och eftersom så många var intresserade, så var det inte roligt att ställa in. Jag (i Uppsala) och arrangörerna (i Lund) bestämde att vi skulle försöka koppla ihop tekniken och köra på distans. Med hjälp av en mötestjänst på nätet, en vanlig högtalartelefon och en vanlig webbkamera lyckades vi faktiskt få ihop en vettig föreläsning och en frågestund som inte var allt för kort.

Det är tydligt från frågorna att klimatpåverkan från livsmedelsproduktionen är ett synnerligt komplicerat område. Dels kommer 90% av klimatgaserna i lantbruket från andra källor än fossila bränslen. Dels är påverkan från transporter mycket mindre än vad de flesta förväntar sig. Dels är man brydd över hur man kan veta tillräckligt mycket om biologiska processer för att kunna sätta regler, och så vidare. Sammantaget får jag en känsla att det är svårt att vara övertygande om att vi kan lyckas skapa regler för klimatmärkning, helt enkelt för att det är för många frågor att ta hand om.

Nu är jag inte orolig för huruvida vi kan lyckas. Man kan naturligtvis diskutera tidplaner, avgränsningar och så, men jag är övertygad om att vi kan och att det blir bra. Men jag är lite bekymrad över hur vi ska kunna förklara dessa komplicerade samband så att systemet framstår som trovärdigt och enkelt.