Ett av de största problemen med ekologisk ägg- och kycklingproduktion är att försörja fåglarna med vissa aminosyror. Aminosyror är det som proteiner byggs upp av, så man kan förenklat säga att problemet är att förse dem med tillräckligt av rätt sorts protein. För konventionell produktion är det inget större problem, man tillsätter helt enkelt tillräckligt med syntetiska aminosyror för att möta behovet. För den som vill ge hönan naturligt foder finns inte den möjligheten och man riskerar problem med fjäderdräkten, hackkycklingar och annat.
Jag hade anledning att tänka lite mer på det här problemet häromdagen och insåg att grunden är att vi har avlat fram hönshybrider helt med fokus på produktion, inte på tillgängligt foder eller hönsens hälsa. I detta hänseende är det viktigt att hönan värper så mycket som möjligt, så tidigt som möjligt. Värphönorna här i landet har alltså sin mest produktiva period innan de ens har hunnit växa färdigt. Proteinbehovet kommer alltså från att de dels ska underhålla sig, växa och det är ju klart som korvspad att det måste gå åt en ruggig massa aminosyror om man dessutom ska värpa ägg dagarna i ända. Äggvita är ju i princip bara protein. Alltså har vi avlat fram en höna som i princip är beroende av syntetiska foder.
Hönan kan helt enkelt inte äta så mycket eller så rätt som hon behöver för att må bra. Om hon inte mår bra är flockdynamiken sådan att till och med kannibalism kan bryta ut. Därför måste man möta med en konstgjord balans i fodret.
Man skulle kunna tycka att det måste gå att lösa genom att välja andra hybrider, men det verkar mycket svårt eftersom antalet kläckerier är så litet i Sverige, och en äggproduktion är beroende av ständig försörjning av kycklingar som blir värphöns. Antalet avelsanläggningar (som får fram äggen som ska bli värphöns) är ännu färre, om det ens finns några. Eftersom eko-produktionen är så liten så är de svenska kläckeriernas intresse av att lösa problemen ganska små. Man skulle rent teoretiskt kunna ta in ägg eller kycklingar från andra länder där det finns bättre hybrider, men det är så dyrt och krångligt att en enskild bonde inte klarar det. Det finns alltså i realiteten bara en sorts höna i Sverige, och den är inte gjord för naturligt foder.
Någon stans är ju det här helt sjukt; vi har strukturrationaliserat oss fram till en äggproduktion där alla kycklingar och ägg ytterst kommer från storskaliga kläckerier. Vi har avlat oss fram till en situation där hönorna ska få ur sig så mycket ägg att de inte kan äta mat som är naturlig för dem. (Och ekoäggbönderna jobbar alltså med ett material som inte är menat för deras typ av verksamhet.) Och vi har prispressat oss fram till ett läge där det är ekonomiskt ogörligt för en bonde att försöka ta sig ur detta.
Man blir matt. Jag önska bara att någon enda bonde vågade satsa på en anorlunda produktion och kunde marknadsföra den, så att jag fick betala för vettiga ägg. Men jag vet att problemet är strukturellt; bönderna rår inte på systemet. Mitt hopp står just nu till att någon av jättarna på allvar börjar intressera sig för ekoproduktion. Om jag har snappat rätt kan det vara på gång; tydligen har ett av de stora fågelföretagen engagerat sig i Bosarp. Det vore en nåd att stilla bedja om.
