Mer eko i sportens värld

I helgen gick Lidingöloppet. Det är ett av två långlopp jag försöker klara av varje år. I uppladdningen inför loppen brukar jag höja träningsdosen och vara ute mellan en och två timmar. Då behöver man äta och dricka. Jag har kommit fram till att jordgubbssaft och banan är kittet för mig. Och jag har så svårt att förstå varför det är så många som tror att det skulle vara något magiskt med alla sportdrycker, -geler och -bars. För mig framstår de mest som lågvärdiga ersättningar för the real thing. För varför skulle en påse med gel vara mer välbalanserad än en banan? Men gelerna genererar säkert bättre vinster för sina ägare, än vad bananerna gör för sina bönder.

Mitt träningsår går numera i tvåtakt. Sista måndagen i februari är det Öppet Spår, 89 km på skidor i nedförsbacken mellan Sälen och Mora. I slutet av september är det Lindingöloppet, 30 km till fots på skogsstigar och grusvägar. Det blir inga tider att skryta om, utan syftet är närmast att se till att jag inte prioriterar bort något som jag gillar - att komma ut och röra på mig.

Tvåtakten funkar så att någon månad efter genomfört lopp känner jag mig duktig och i fin form. Jag förespeglar mig att jag återhämtar mig [i, hm, några veckor], men sedan inser jag att det är bäst att hålla träningen uppe. I alla fall om nästa lopp ska bli behagligt. Någon dryg månad innan loppet inser jag att det inte räcker att komma ut regelbundet, det krävs dessutom lite längre pass. I den vevan brukar jag också komma på att det är viktigt att tänka på att äta o dricka under träningspassen.

Jag har kommit fram till att så länge passen inte överskrider ett par timmar så behöver min kropp vatten, socker (och lite andra kolhydrater) och gärna något som motverkar kramp (tror att kalium är inblandat i det) om man skulle komma i det läget. Och så är det lite viktigt med konsistens, syra o smak o sådär. Man vill liksom att det ska vara gott, och liksom bara försvinna ner och ut i kroppen. Inte lämna någon skum bismak eller trigga en massa slemproduktion eller så.

Bananer och jordgubbssaft, helt enkelt. Bananerna är bra mot kramp, ger socker och har en bra konsistens. Jordgubbsaften ger vätska, socker, lite annat jox och smakar lagom mycket. Saltet tror jag bara blir ett problem om man svettas väldigt mycket (dvs är fel klädd) eller håller på väldigt länge. Och det fina med min variant på sports food är att det finns KRAV-märkt. Rakt igenom. Det känns ännu bättre att ge kroppen riktiga grejer när den verkligen behöver påfyllning.

Det trista är att man ser väldigt mycket artificiellt jox som vanliga motionärer stoppar i sig. Det är sportdrycker, uppladdningsdrycker, geler och bars från Vitargo, Enervit och allt vad det heter. Jag tror för min del att det inte är så mycket för motionären att hämta i detta. Det handlar om att röra ihop billiga ingredienser och förpacka dem så att det verkar avancerat. Och så använder man begrepp som "isoton", "balanserad", "booster" och annat för att få folk att tro att de kan vinna något på det.

Det är nästan fånigt att se hur folk går och snuttar på sina flaskor innan starten i startgrupp nio. Eller när de stapplar fram de sista kilometrarna försöker ta hjälp av en liten gelpåse. Men då är det mest ledsamt. Och jag blir alltid lika förvånad över att version 2.0 av hälso- och ekotänket liksom inte tagit sig in i den här världen. Här tror många plötsligt att det är gulfärgat sockervatten som ska hjälpa dem. Inte bättre träning och lite frukt, som annars skulle förefalla naturligt.

Men, men... Jag får väl fortsätta min variant och kanske be Vasaloppet att lägga fram lite ekobananer. Men först ska jag ta det lugnt. I några veckor.