Halva priset på eko-festen

Nordic Organic Conference och EkoNord går ju av stapeln i maj. På sistone har jag insett att det finns ganska stora grupper som kommer in på båda evenemangen till halva priset, eller mindre. Dit hör studenter, lantbrukare (och deras familjer), doktorander och rådgivare. Ju tidigare man anmäler sig till NOC, desto billigare är det.

Läs mer om avgifter till NOC här, och om rabatt till EkoNord här.

Klimatet - hur lång tid har vi?

På jobbet är jag just nu mest fokuserad på klimatregler - vilka regler ska gälla för att en produktion ska anses klimatsmart?

Grejen med regler är att de ska stimulera förändringar. Vill man ha tillgång till ett märke måste man uppfylla vissa kriterier, och det innebär oftast förändringar. Förändringarna kostar pengar i form av tid, investeringar och lönsamhet. Företaget får då göra en analys av om det tror att det kan få igen sina förändringskostnader genom märknignen.

Märkningsägaren (t ex KRAV), måste i sin tur lägga nivån på reglerna så att de dels faktiskt betyder något. Konsumenten måste vara trygg i att det har betydelse huruvida man väljer det märkta eller ej. Men regeln kan heller inte läggas så högt eller strikt så att inget företag tror att de kan få igen de investeringar som behövs för att nå märket.

Det här avvägandet kommer upp hela tiden nu. Ytterst så handlar det om hur allvarligt vi tror att klimathotet är. Eller snarare, hur allvarligt konsumnenten uppfattar att klimathotet är. Om många är övertygade om att geopolitiskt sammanbrott är att vänta inom 10 till 15 år, så måste vi givetvis gå fram stenhårt. Om de flesta däremot tror att vi har 50 till 100 år på oss att ställa om samhället, så kan man tänka sig helt andra lösningar.

Här märker jag att det är svårt att få fram rejäla synpunkter. De flesta är eniga om att det här händer, men hur fort kommer det att gå? Är glaciärerna i Himalaya borta år 2020 (får STOR effekt för livsmedelsförsörjningen i Indien och Kina, som numera är supermakter att räkna med)? Har peak oil inträffat redan? Kommer den arktiska isen att vara borta på sommaren om tre år? Trettio år?

Jag lutar åt att allt går fortare än vad vi hade hoppats, och att vi nog inte ska räkna med att vi har 100 år på oss. Men om vi tror att kollapsen kommer om fem eller tio år, så bör man nog istället köpa på sig lite odlingsbar mark, snarare än att försöka utveckla regler som leder framåt.

Apropos klimatförändringar - hittade en läskig videosnutt på National Geographic. Med hjälp av vidobilder som klippts ihop över en längre tid, så kan man se hur glaciärer krymper. Kolla det här. Tips från Al Gore.

REKO 3 i postfacket

Fick REKO nr 3 i postfacket häromdagen. Det har varit väldigt spännande att följa utvecklingen av en ny tidning på nära håll. Hur den, tycker jag, har gått från en ganska gå och lite uddlös tidning till något betydligt fräschare tidning med inriktning mot hållbar mat. Och det på bara tre nummer.

Nu ska det bli kul att läsa ikväll, också.

Har förresten fått ett bra personalerbjudande om att ge bort provprenumerationer till ett bra pris. Så om det är någon som vill ha en provprenumeration, så lämna en kommentar som på något sätt gör att vi kan nå varandra. Jag är inte gjord av pengar, så de tre första till kvarnen får mala.

Bild från www.magasinreko.se.

Ställ om på SVT

Jag blev intervjuad av en reporter och en kamerakille från SVT idag. De jobbar med en sajt, blogg, webbkanal eller något åt det hållet som ska heta "Ställ Om" och lanseras den 1 april. Om jag fattade rätt så är det här ett försök från SVT att föra dialog snarare än att sända ut. Det verkar handla mycket om att samhället har en rejäl omställare framför sig allt eftersom energi- och klimatkriserna börjar slå igenom.

Om jag fattade ännu mer rätt så handlar det mycket om att de vill komma i närkontakt med bloggosfären. Kanske en slags SVT:s motvarighet till SR:s Klotet. Jag tipsade dem hursomhelst om MiljöBloggForum. De såg lite nollställda ut då, så de har nog en resa kvar.

Jag kan inte hitta något på SVT:s sajt om "Ställ om", men det är lite spännande ändå. Att de lägger så mycket kraft dels på en miljöfråga och dels på att faktiskt kommunicera MED folk.

USA tar ledartröjan

Presidentfamiljen Obama har brutit upp en del av gräsmattan kring Vita Huset för att odla ekologiskt frukt och grönt i en omfattning som i vart fall är mer än bara symbolisk. Plötsligt börjar Sverige och svenska politiker kännas sååå 1900-tal.

USA är ett fascinerande land. Ibland otroligt framåt och får saker gjort på ett makalöst sätt. Ibland skrämmande konservativt, maktfullkomligt och byråkratiskt. Inför presidentvalet funderade jag lite på om det spelade någon roll om det blev Obama eller McCain, om man så det från ett strikt eko-perspektiv. Det fanns inte mycket att gå på, men Michelle Obama hade uttalat sig för ekologiskt och för bättre mat.

Och nu verkar det som att de också tänker walk the walk, not just talk the talk. Enligt DN och SvD har Obamas sett till att det ska odlas i Vita Husets trädgård, och det är ganska ambitiöst - mer än 50 sorter. Insatsmaterialen (gödsel, utsäde, bekämpningsmedel) ska enligt Washington Post vara ekologiska. Det framgår inte om själva driften ska vara ekologisk, dvs om man tar tillvara kompost och sådär. Men volymen ska hur som helst även räcka till en del av representationen. Intelligent nog har man sett till att det är kökschefen som styr över odlingarna. Då odlas ju det som behövs.

Det här känns så otroligt före oss. Visst, vi har projektet Stadsjord i Göteborg, och visst har vi utlandsfödda i regeringen. Men kan ni tänka er att Nyamko Sabuni bli statsminister vid nästa val, och dessutom river upp några av gräsmattorna längs Strömparterren för att få potatis till riksdagsledamöterna? Skulle inte tro det. Skulle inte ens tro att Filippa Reinfeldt skulle vilja göra stor sak av att hon och Fredrik vill ha ekologiskt käk för att minska giftnivåerna i barnen...

Bloggarackreditering?

Häromveckan diskuterade jag och en kille från CUL årets ekokonferens, Nordic Organic Conference. Vi pratade hit och dit om programmet, deltagare, pressbevakning, koppling till EkoNord och annat. Så kom vi in på bloggosfären.

Kanske skulle man betrakta bloggare som journalister? Det skulle i så fall innebära att man ska ge dem fritt tillträde och förmåner i form av tider med de intressantaste personerna, underlag, arbetsrum, mm. Ja, intressant, men ska var och en som sparkar igång en blogg få dessa förmåner? Hm, det blir nog lite mycket. Men kanske kunde man försöka precisera vilken typ av bloggar eller bloggare man skulle vilja ge dessa privilegier?

Så började vi spekulera i hur man skulle kunna försöka sätta upp kriterier för vad som är en seriös miljöblogg, utan att försöka sålla åsikter. Vi kom inte så långt, men vi skissade på följande kriterier för att man skulle kunna ackreditera en bloggare:

• Miljöfokus. Bloggen ska vara fokuserad på miljöfrågor. Kanske minst 50% av inläggen ska ha tydlig karaktär av att diskutera miljöfrågor.
• Mat-, konsumtions- och/eller lantbruksfokus. Typ hälften av inläggen ska på något sätt handla om mat, konsumtion eller lantbruk.
• Levande. En blogg kan anses levande om det görs 150 postningar, något så när jämnt spridda över året.
• Ägarskap. Bloggaren ska visa att ho/an faktiskt har kontroll över sin blogg. Alla bloggare vill inte bli identifierade. Det är OK, men om man vill bli ackrediterad, så måste man på något vis kunna visa att man kan göra inlägg på bloggen. Namnet kan hemlighållas för omvärlden.
• Sökbarhet. Bloggen ska vara sökbar för de vanligaste sökmotorerna.
  

Vi pratade också om man skulle kräva ett visst antal besökare, eller ranking i någon av bloggosfärportalerna. Men det kändes som att det var ganska oviktiga parametrar. Men om man inte kräver något åt det hållet, kanske man får en massa introverta navelskådare på halsen?

Hm. Ja. Åsikter, någon? Kanske något att ta upp på MiljöBloggForum?

Hur man ger världen mat på ett hållbart sätt

Marit Paulsen är på väg att ge ut en bok som lär ska torgföra att man inte borde stimulera ekologisk produktion, eftersom den ger mindre avkastning än konventionell. Det är omoraliskt att producera mindre än vad man kan, så länge det finns folk som svälter i världen. Jag kan ha missat Paulsens poäng, eller rent av vad hon menade. Men man stöter på den här synpunkten nu och då. Jag tycker det synsättet är trångsynt och närmast kolonialistiskt.

Det är ett i-landsproblem att avkastningen sjunker när man går över till ett ekologiskt jordbruk. Men det beror på att man med en stor energiinsats producerar konstgödsel. Samtidigt minskar man artrikedomen med konstgödsel och genmodifierade grödor. Allt detta generellt subventionerat av vår rika statskassa. Effekten av detta är att vi får konstlat höga skördar, som vi ofta dumpar på världsmarknaden. Effekten av dumping är att de som är fattiga får ännu svårare att få betalt för sina grejer.

Tittar man utanför i-länderna, så skulle det innebära omedelbara och kraftiga höjningar av avkastningen i jordbruket, främst på grund av att man då aktivt inför en bättre växtföljd (som tillför kväve) och utnyttjar naturens egna antagonister för att hålla besvär korta. Men det är klart - vem ska då köpa konstgödseln och GMO-utsädet från i-lands-företagen?

Till yttermera visso kommer vi att få kraftiga förändringar i odlingsbetingelserna. Vi vet inte hur det kommer att gå, men vi vet att vi är helt beroende av ett halvdussin grödor, som är hårt opitmerade för nuvarande betingelser. Vad vi kommer att behöva framöver vet vi inte, men vi kommer att behöva all artrikedom vi kan få att välja ur. Vi måste ha biologisk mångfald nu, för att vara säkra på att få mat om hundra år. Det kan inte det konventionella lantbruket leverera.

Skärpning Paulsen. Bara för att FP i övrigt ligger på en rätt trist miljölinje, så behöver du inte tappa koncepterna helt!

Vill du skapa EU:s nya eko-märke?

Vad som får säljas som ekologiskt i EU styrs av en EU-lag, eller EG-förordning om man är noga. Den förordnignen har nyligen gjorts om och då beslutade man sig för att i fortsättningen måste alla ekologiska produkter bära EU:s eko-logga.

Man gjorde först ett försök med hjälp av en byrå som helt enkelt inte visste vad de gjorde. Jag skrev lite om det när den kom ut. Det försöket stöp, eftersom märket helt enkelt var för likt ett eko-märke som redan fanns i hela den tysktalande regionen. Kommissionen drog tillbaka försöket, och har istället bestämt sig för att lansera en tävlig där vem som vill (men helst någon som är ung) få komma med förslag. Vinnaren får € 6 000. Dern vinnande loggan ska bli obligatorisk från 1 juli 2010.

Jag gillar inte idén med en obligatorisk logga. Men jag tycker också att den här metoden är amatörmässig. Att utveckla en bra lgotyp är mer än att bara rita ihop en logotyp. Det handlar om profiler, sammanhang, avsikter, med mycket mer. Det är svårt, men lönsamt, att göra rätt. Det är därför varmärkesbyråer kan ta så bra betalt. Att gå ut med en tävlig med en i sammanhanget mycket liten potentiell belöning känns inte seriöst.

Men det är klart, för den som är i början av sin karriär (och inte behöver fundera så mycket på att försörja barn, betala räntor osv), så kan det här bli en raketstart. Må bästa förslag vinna!

Läs mer om tävlingen här.

Något gammalt, något nytt

Ekologiska Lantbrukarna har haft stämma och en epok avslutades när Inger Källander lämnade över till Elin Rydström. Jag hoppas och tror att Elin huvudsakligen fortsätter på den kurs som EL slagit in på. Årets Ekologiska Lantbrukare blev Torfolk Gård. Mer välförtjänt vinnare får man leta efter. Grattis till alla inblandade!

Ekologiska Lantbrukarna hade stämma i helgen. Ekologiska Lantbrukarna organiserar inte alla ekologiska lantbrukare i Sverige, men organisationen är efter förutsättningarna väloljad och är en viktig, kanske till och med central, aktör när man har mitt jobb. Det kom två nyheter därifrån som jag tyckte var lite extra.

Dels slutar Inger Källander som ordförande. Det visste vi på förhand. Inger är en av de där eko-giganterna som verkligen har betytt och betyder mycket för utvecklingen av ekologisk produktion både här hemma och ute i världen. Ödmjuk, klok, kunnig och slipad. Vem som skulle ersätta henne var dock inte klart, men hon ersätts av Elin Rydström.

Elin Rydström för är nog många mer känd som Arla-Elin. Jag har bara träffat Elin ett par gånger, men har intrycket av att det är en stadig människa som vet vad hon gör och vad hon vill. Vad jag kan förstå står hon för idéer som ligger rätt nära de som Ekologiska Lantbrukarna har drivit ett tag, och konstigt vore ju annat eftersom hon har suttit i deras styrelse i några år nu. Jag tror att Ekologiska Lantbrukarna i stort har valt en ordförande som fortsätter på den inslagna linjen. Känns bra.

Den andra grejen var att Torfolk Gård utsågs till Årets Ekologiska Lantbrukare. Och ja, vad ska man säga om det? Torfolk torde ha varit i final de senaste typ 20 åren. En mer välförtjänt trotjänare och powerhouse till vinnare är nog svårt att hitta. Många har nog stött på deras sylter och marmelader. Men de har också utvecklat ett spännande jordbruk och är t ex stora på en så spännande gröda som rabarber. På eller från gården drivs också andra företag som var för sig är ena riktiga föredömen. Bloggaren Lena sitter mitt i den smeten för den som vill veta mer. En välförtjänt vinnare. Känns bra.

Bilden på Elin Rydström har jag fått från Ekologiska Lantbrukarna.

Ser fram emot eko-festen i Gbg

Det är mycket nu som handlar om mässan EkoNord och NOC, Nordic Organic Conference. Det förbereds seminarier, det planeras resor och montrar. Det bokas talare och det bläddras i program - hur prioritera? Vad är viktigast?

Det är mycket som är en förstagångsgrej, men bland annat blir det för första gången en konsumentdag den 20 maj på EkoNord. Hoppas att det dyker upp riktigt mycket folk då. För KRAVs del ska vi försöka lägga några intressanta seminarier då.

Det är också första gången det görs ett försök med en gemensam nordisk ekokonferens. Tillfället till ära har det tagits fram en t-shirt, med en "kompostängel". Den är sådär katastroffulsnygg, så jag har fått en massa frågor om hur man får tag på den. Det är den som syns på animeringen ovan, och man kan beställa den från CUL här.

Det känns sådär pangspännande. Som någon slags julafton i maj. Jag kommer nog knappt att sova något på nätterna mellan 17 och 20 maj. Men väl på tåget hem... med ett flin på läpparna.

Likheten mellan människor och kossor

På jobbet har vi i ett år jobbat med frågan om hur man minskar klimatpåverkan från mjölk. Det visar sig att det allra viktigaste är att satsa på att korna mår bra. Då sjunker nämligen deras tomgångstid, och utsläppen per liter mjölk minskar. Det känns lite fånigt att det ska ta så lång tid att komma fram till något så självklart. Varför skulle det vara annorlunda för kor än för människor? Det var ju ganska länge sedan vi kom på att arbetsgivare tjänar på att hålla personalen frisk och stimulerad.

I klimatprojektet har vi kommit till insikt om att effektivitet är viktigt när det gäller klimatpåverkan. Det gäller att hålla utsläppen per kg mat låga.

När det gäller mjölk så kan man säga att tillverkningen är klimatdyr. Kossorna rapar o fiser metan. Gödslet riskerar att bli lustgas. Metan är 20 ggr så stark som koldioxid, metan 300 ggr så stark. Men grejen är att utsläppen inte är så hårt kopplade till produktionen. (Ursäkta om jag talar om djur som anläggningar, men häng med en stund till...) Dvs även om man inte tar någon mjölk alls från kon, så får man ändå utsläpp. Hög produktion av mjölk kostar visserligen mer foder, metan och gödsel, men ökningen är så att säga billig.

Kor som blir sjuka får inte leverera mjölk. Dels kan medicin komma ut i mjölken, dels blir mjölken av sämre kvalitet, dels kan korna behöva återhämta sig. Under sjukdomstiden kostar alltså kon (mjölkproducenten) klimat utan att ge mjölk. Innan kon kalvar första gången ger hon heller inte mjölk, naturligtvis. Kor som har problem vid kalvningarna får gå till väldigt fort och har då inte hunnit ge så mycket mjölk.

Lösningen är att satsa på kohälsan. Om man jobbar stenhårt med förebyggande arbete, träning mm, så får man kor som inte går på tomgång. Om man fokuserar aveln på kor som har problemfria kalvningar, så får man ut mer mjölkproduktion per ko, och så vidare. Detta är ganska kontroversiellt, eftersom effektiv mjölkproduktion har handlat om att få fram kor som ger mycket mjölk per dag. Ett slags kortsiktig effektivitet, alltså. Kanske inte ett lika stort problem inom KRAV-besättningarna, men ändå. Det är så snacket har gått.

Efter ett års hårt arbete känner jag mig lite dum. Man hade ju kunnat fråga närmaste personalchef hur man ökar personalens effektivitet och produktivitet i ett företag. Sker det bäst genom att man försöker få ut max ur personalen varje dag, eller genom att satsa på att de håller sig friska, stimuleras och utvecklas långsiktigt? Självklart är långsiktigheten det viktiga. Självklart borde man ha sett det här sambandet för länge sedan. Vad som gäller för människor är ofta nog relevant för en hållbar djurhållning. Men det är ju också skönt att komma till insikt till sist också.

Eko blir statligt - bra eller dåligt?

Sverige är på väg att EU-normaliseras. Det gäller även på området ekologisk produktion. Det innebär att staten är i full färd med att avveckla det system där frivillighet och engagemang har varit grundpelare. I stället är fri inre marknad, konsumentskydd och myndighetsstyrning det som ska gälla. Det innebär fördelar främst i fråga om att det kommer fler eko-produkter på marknaden. Men jag undrar om det inte är en Judaskyss. Jag tror att mycket av eko-rörelsens själ går förlorad, och att utvecklingen avstannar.

Det finns en EU-lag som bestämmer vad som får kallas ekologiskt inom EU. Sverige är bundet av denna lag och vi har en egen lag för att bestämma hur EU:s lag ska tillämpas i Sverige. I den svenska lagen fördelas ansvaret på åtminstone fyra myndigheter; Jordbruksverket, Livsmedelsverket, Konsumentverket och Swedac.

KRAV ligger liksom lite vid sidan om det här systemet. KRAV har sitt eget märke och sina egna regler som går utöver EU:s och också finns på fler områden än EU-lagen. KRAV har funntis längre och bygger på frivillighet. EU-systemet bygger på lag och tillsyn. På senare tid har EU morskat upp sig och tagit itu med konkurrenter som KRAV genom en rad tvingande åtgärder, så som att man inom ett år måste använda EU:s eko-märke. EU reglerar också allt fler områden. Och kontrollen blir allt mer av en myndighetsfråga.

I flera år har vi sett hur staten har tagit över ansvaret för eko-kontrollen; endast Swedacs ackreditering av certifieringsorgan godkänns, allt fler detaljbeslut hanteras av myndigheterna, nya tillämpningar av EU-reglerna ska utformas av myndigheterna, myndigheterna har gjort ganska rejäla intrång i KRAVs rätt till sitt eget märke, och så vidare.

Detta är en normaliseringsprocess. Sverige tillhör undantagen i EU. I princip är det bara här och i UK som man har väl fungerande frivilliga system. Här har vi KRAV och i UK har man Soil Association. Kanske ska man också räkna in Österrike och Italien. I alla fall. Ingen har ifrågasatt säkerheten i det svenska systemet, men det stämmer inte. Det är lite en parallell till de svenska kollektivavtalen som på frivillig väg sköter sådant som lagregleras i andra medlemsstater.

Jag tror inte att det är så många i eko-sverige som applåderar utvecklingen, och jag tycker nog att man ser att staten tar sig vatten över huvudet. Nu senast innebar det att Sverige i princip inte hade någon laglig eko-produktion i januari och februari. Det verkar också som att Livsmedelsverket avser att driva normaliseringen framåt med kraft. Det ryktas att de håller på att ta fram restaurangregler för eko (de anser i så fall att KRAVs regler inte är bra nog). Och nu senast verkar det som att de avser att ta över alla godkännandebeslut från certifieringsorganen. Jag vet inte om detta är bra eller dåligt, men det förefaller onödigt.

I förlängningen finns det också en sida som jag personligen tycker är riktigt tråkig. KRAV har i flera decennier varit en del av en världsomspännande eko-rörelse. En grund i denna rörelse är att det finns bönder som vill nå konsumenterna och att det finns konsumenter som faktiskt vill ha koll på och kontakt med sina bönder. Tanken är att alla som ingår i denna kedja ska kunna vara med och påverka regler och kontroll. Genom inflytande vinner man förtroende för varandra.

De som bestämmer i KRAV är stämman, som består av såväl bondeorganisationer, som miljö- och djurskyddsföreningar och allt däremellan. Att söka upp, kontakta eller vinna inflytande i KRAV är praktiskt möjligt för en svensk. Att vinna något som helst inflytande över EU-processerna förefaller i det närmaste omöjligt. Det är ett mycket litet, enstaka, antal frågor som eko-sverige har lyckats driva igenom överhuvud taget. I det stora hela tas få hänsyn till våra villkor och värderingar.

Processen domineras av Europeiska Gemenskapernas krav på rörlighet på den inre marknaden och konsumentskydd. Den påverkas bäst av parter som har breda och djupa kontaktnät i den politiska sfären. Inte av organisationer som ligger nära den lokala verkligheten. De länder som har en statlig tradition på eko-området har mycket lättare än vi att förstå och påverka. Vi passar inte in. Vår typ av system uppfattas som ett handelshindersom måste bekämpas.

När nu våra myndigheter stenhårt arbetar med att ta över alla centrala delar av eko-sverige, så kommer effekten att bli att vi får fler eko-produkter på marknaden. Men jag undrar hur det går med utvecklingen framåt. För eko är ju inte perfekt. Jag undrar hur det kommer att gå med konsumentinflytandet. Jag undrar hur det kommer att gå med att få eko-regler som funkar i Sverige.

Ett fall framåt

Idag var det styrgruppsmöte i klimatprojektet. Det var det första allvarliga försöket att faktiskt komma överens om vad som ska krävas för att en produktion ska bli klimatcertifierad. Det blev ett framgångsrikt misslyckande.

Det blev framgångsrikt, för vi jobbade oss igenom en massa svåra frågor och hittade ståndpunkter som var rimliga. Det var framgångsrikt för att vi lyckades göra en prioritering i många fall, och välja att fördjupa och förtydliga riktigt viktiga regler. Vi kanske till och med anade en väg framåt med mulljordarna.

Det blev ett misslyckande i den meningen att vi inte blev klara som det var tänkt; vi behöver ytterligare sex veckor och ett par sessioner till för att bli klara. I någon mån blev det också ett misslyckande för att det uppstod nya kritiska frågor, som t ex om självförsörjningskraven för mjölkproduktion omöjliggör klimatcertifierad mjölkproduktion norr om Dalälven.

Å andra sidan så är sex veckor inte någon enorm tid i sammanhanget. Det det är väsentligt bättre att få upp frågorna och problemen på bordet nu, än i efterhand med ett spikat regelverk.

Så jag ser framför mig en intensiv period, men jag tror att det här kommer att bli bra. Och vi märker ett riktigt spännande intresse från flera viktiga aktörer att snabbt införa klimatreglerna. På både mjölk- och fiskesidan står det producenter och frustar av iver att få veta vad som ska gälla så att de kan börja marknadsföra sin klimatsmarthet.

Men nu är jag trött. Nu tar jag helg från KliMatfrågorna.

Allting är såååå komplicerat

Den här veckan hårdfokuserar jag klimatregler (kolla nya webbplatsen - typ ett ljusår bättre än den gamla) på jobbet. Två års slitande börjar dra ihop sig till beslutsläge och det börjar rinna koldioxidekvivalenter och målkonflikter ur örona på mig.

Häromdagen satt jag och brottades med regler för gödselhantering. Det kan ju tyckas trivialt, men det är en stor grej. Det blir en hel del gödsel på en gård med djur. Om gödseln lagras så bildas metan (typ 30 ggr starkare som växthusgas än koldioxid). Det kan man motverkas genom att täcka gödseln, men då blir den en syrefrimiljö och då bildas istället lustgas (300 ggr starkare). Inte lika mycket, men ändå. Och det beror på gödselns konsistens, temperatur ute och jag tror nog att månens ställning i Vattumannen har betydelse också. Det bästa kan man tycka vore att sprida gödseln direkt, men det kan man bara göra vissa tider på året (annars får man näringsläckage och andra förluster). Så hur göra?

Och mulljordarna... Det känns som om vi inte kan göra rätt här. Om vi tillåter att de brukas för morötter, potatis och så, så gör vi inget åt den största enskilda utsläppskällan från svenskt jordbruk. Å andra sidan - om man inför en regel som tvingar mulljordar att vara permanent bevuxna, så kommer vi inte få några klimatsmarta morötter. Och dessutom gör vi livet surt för ett antal bönder som har haft oturen att äga en gård med fel sorts jord... Det här problemet är så sticky att alla de jag har pratat med idag bara har suckat och sagt att de inte har något bra förslag...

Men det kommer också supertrevliga besked; t ex visar det sig att kornas hälsa är den viktigaste parametern för att få ned klimatpåverkan av mjölkproduktion. Det är viktigare än att få upp deras produktivitet, t ex. För det är ju så att en sjuk ko ska behandlas, ofta med läkemedel. Sådana kor kan inte leverera mjölk till mejeriet, så medans kon är sjuk orsakar den klimatpåverkan till ingen nytta. Likaså blir det viktigt ur klimatsynpunkt att välja kor som har problemfria kalvningar, och får friska starka kalvar. Ty allt detta minskar perioderna i kons liv då hon inte kan ge mjölk. Och eftersom idisslare (kossor, får, älgar, m fl) är ganska rejält klimatpåverkande till sin natur (oavsett om de är sjuka eller friska), så är varje friskdag en klimatvinst. Det är så skönt när det som jag har vetat hela tiden (att djurskydd är viktigt) nu också får solitt vetenskapligt stöd.

När krångligheterna blir stora så är det lätt att försöka tro att det finns ett nollalternativ, dvs att inte göra något åt problemet. Det blir gärna så när man inte ser tydligt att en given lösning är den rätta. För min personliga del tror jag att vi (som samhälle) måste försöka göra något. I tre fall av fyra kommer det nog att vara rätt. Det fjärde fallet får vi väl ångra oss och göra om... Men jag tycker det är svårt att tänka sig att vi ska säga till våra barn att "joråföratteee... jag visste ju att det fanns stora problem, och jag anade vad lösningen var, men jag vågade inte hjälpa till att försöka."

Nåja. Styrgruppsmöte i klimatprojektet i morgon. Ska bli väldigt intressant att se hur nära vi kan komma att ro det här i hamn. Kanske går det hela vägen!

Värsta superfiskreceptet

Jag fick en kommentar för några veckor sedan som handlade om att det vore kul om jag kunde förse världen med lite fiskrecept. I min ungdoms dagar var jag en hejare på fisk o skjaldjur. Numera blir det en del halvfabrikat, men moset är alltid hemmagjort, och allt är KRAV-märkt.

Signaturen Elin skrev så här i en kommentar för ett par veckor sedan:

"Din videobloggning funkar alldeles utmärkt! Ser fram emot lite fiskrecept vid
spisen på videosnutt när du är hemma igen!"

I ett tidigare liv hade Elin o jag kunnat ha matrejs. I det tidigare livet var jag sillstrypare på Hambergs Fisk och hade tillgång till såväl förstklassiga råvaror som fantastiskt inspirerande människor när det gäller fisk, matlagning och vin. Jag hade tid att fundera, experimentera och bereda. Det var kul!

I mitt nya liv är det lite tjorvigare. Då kommer man hemsinglande från en mässa strax före fyra och förväntas ha en fiskmiddag på bordet typ vid fem - halv sex. Dessutom både vill och borde man hålla ett par småkillar glada. Då blir det ungefär så här:



Recept? Pja typ så här:

Potatismos:
Koka potatis som skurits i bitar (obs bara koka upp - låt bli klart på eftervärme, så snålar man energi)
Stampa potatisen, rör ned en klick smör, lite örtsalt och en nypa nyriven muskot. Rör i mjölk tills rätt konsistens, runda av med en äggula eller två.

Torsken:
Köp Änglamarks panerade torsk. Värm i ugnen enligt anvisningar.

Äggsåsen:
Koka och hacka ägg. Smält i smör. Lite salt o peppar

Servera till:
Smågrabbarna ville ha pizzasallad (men de skulle aldrig äta det om jag kallade det för finskuren vitkål med lite vinäger olja och peppar).
Själv gillar jag lite skurna tomater med balsamvinäger.

Rubbet KRAV-godkänt, för att stilla de mentala smaklökarna om inte annat.

Spexigt? Mjae... Inspiererande? Sådär... Gott? Jorå, jag tycker att Änglamarkstorsken faktiskt är ganska fin. Resten är ju husmansklassiker. Är Elin nöjd? Förmodligen inte - hon hade nog tänkt sig något fräckare.

En vecka i Saltoluokta

Jag har just softat en vecka på Saltoluokta fjällstation. Det var underbart, men tycker kanske att deras ekologiska ambition var lite väl låg. Fick däremot tillfälle att diskutera köttkonsumtion, och har kommit fram till att om man äter kött ett par gånger i veckan, så behöver man bara lägga till lite bönor för att få en fullvärdig kost. Känns som ett enkelt budskap att försöka få ut till alla de som räds epitetet "vegetarian".

Har just kommit hem från en vecka i Saltoluokta. STF har en fjällstation där, som erbjuder familjeveckor. Det låter kanske väl präktigt och trist, men var helt underbart.

Saltoluokta ligger ungefär 4 km utanför vägen och från vägen är det knappt två timmar till Gällivare station. Från Gällivare är det 124 mil järnväg till Uppsala. Men eftersom det var nattåg så upplevde vi restiden som, pja, kanske fyra timmar. I Salto har Telia täckning, men inte Tele2. stackars de som har Telia. I Salto kan och ska man bara vara. Det är en kvart upp till kalfjället och barna får mata renar, fiska röding och träffa Plupp.

Själva fjällstationen lever naturligtvis på naturupplevelsen, och de gör vad de kan för att använda lokalproducerad mat och källsortera skräp. Men jag blir lite brydd när det dyker upp färska sockerärter på tallriken, och att betoningen på ekologiskt inte är större än att ett par teer och ett vitt vin är eko. Lite förvånande också att de nästan inte hade några lågenergilampor, öppna spisar med ingen kakelugn. Direktverkande el, osv.

Men, jag har inte funderat så mycket på det. Snarare njutit av den vackra byggnaden, tumlat runt i snön, och haft tid att prata med människor. Bland annat satt jag en frukost och resonerade med en allmänläkare på ST, dvs nästan klar specialist. Hon var vegetarian och jag var lite nyfiken på hur lite kött man kan äta utan att betrakta sig som vegetarian. Eller, rättare sagt, kött innehåller ju en del nyttigheter (typ protein, järn) - hur stor är vår överkonsumtion? Hur lite kött kan man äta utan att vara noggrann med att se till att komplettera sin kost med sådant som innehåller just sådant som köttet innehåller?

Jag vet att det finns många som lever som vegetariskt och tom veganskt utan att de tycker att det är ett problem. Men det jag skulle vilja veta är hur man omsätter klimatambitionen "mindre kött" i handling. Vad kan man säga om vår överkonsumtion, som är tydligt och rakt? Givtvis borde man undersöka det här närmare och mer ambitiöst, men här satt jag nu med en allmänläkare på en fjällstation och hade all tid i världen att diskutera frågan. Jag tyckte hennes tankar var intressanta.

Hon menar att vi i princip har större problem med överkonsumtion av protein, som ger hög belastning på njurarna. Inte ett problem för de med normala njurar, men för de som har lite problem med njurarna kan det här vara en viktig grej. Och de behöver inte bli vegetarianer för det. Hon menar också att en i övrigt allsidig kost, kanske med lite extra bönor, tar hand om de flesta behov. Vi kom fram till att de allra flesta kan nöja sig med kött en eller två gånger i veckan. Och då behöver det ju inte vara nötkött varje gång.

Den andra sidan av saken är hur mycket betande mular vi behöver för att hävda artrikedomen. Det får jag väl ta upp med någon växtagronom på någon annan fjällstation.

Den här frågan fick lite extra aktualitet eftersom jag blev intervjuad av Klotet (om klimatmärkning) för ett par veckor sedan. Då undrade de hur mycket nötkött jag själv äter. Har själv inte hört programmet än, ska bli spännande.

Bilden har jag lånat från Saltoluoktas hemsida