söndag 25 maj 2008

Kampen mellan Det Bästa och Det Goda

I min värld av ekomärkningar och hållbarhetsfokuserade människor pågår ständigt en debatt om hur bra man borde vara för att få kallas ekologisk, KRAV-märkt, miljömärkt eller något annat i den stilen.

Om man bortser från de som anser att märkningen är helt fel ute, eller de som mest vill att det ska bli enklare att få märket för att de ska slippa ändra sin produktion, så verkar det finnas två sätt att resonera:
  1. Vi kommer överens om ett regelverk som är tillräckligt bra. Sedan gäller det att få med alla ombord.
  2. Regelverket ska ständigt skärpas så att det ständigt utmärker en hållbarhetselit bland företag och produkter.

Som exempel så är EU:s förordning om ekologisk produktion en ganska tydlig representant för ettan. Reglerna för vad som får säljas som ekologiskt skärps bara mycket långsamt. Fokus ligger istället på att använda EU:S regler om en fri inre marknad för att på snabbaste sätt få eko-marknaden att växa.

Jag kommer inte på någon välkänd representant för tvåan, men kanske kan Demeter räknas hit, inte för att de skärper så ofta, men för att deras regler är ganska tuffa/begränsande/spetsiga. Det är också här som många värdedrivna debattörer ofta vill vara. Allt ska vara 100%, om det bara går. Skalan som det går att tillämpa på är mindre intressant.

Jag tycker att båda linjerna har sina fördelar, men jag saknar en tydlig diskussion och en bra insikt hos flera debattörer om hur de ska vägas mot varandra. EU drar sig t ex för att begränsa användingen av nitrit i ekologiska charkprodukter. Det kanske var OK i början, för tio år sedan. Men hur har eko-chark-marknaden utvecklats sedan dess? Har hygienen i hanteringen förbättrats så att det inte längre finns hygienskäl för denna tillsats?

Det uppstår med jämna mellanrum klimatproblem som ställer till det för lantbruket; torka, översvämningar, slagregn, mm. Det ger i sin tur problem med foder, sådd, mm. Vi har en tradition av att försöka parera dessa nycker med snabba regeländringar eller dispenser. Tanken är att man som bonde inte borde bli underkänd på grund av faktorer som man har svårt att förutse eller hantera. Men då blir det en massa gränsdragningsproblem; när och för vem är problemen så svåra? Kan gränsen gå vid en länsgräns? Blir kraven också allt för luddiga för en intresserad allmänhet när de kan variera på kort varsel? Ska inte de som faktiskt lyckats hantera problemen snarare premieras än att de som inte klarar problemen får "undantag"?

Det vore intressant att få en bra diskussion kring detta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar