I senaste utgåvan av Magasinet Filter framställs KRAV som lite av en bluff. Enligt filter så står KRAV inte längre för sina ursprungliga värden och miljönyttan är tveksam. KRAVs kontrollsystem kan man inte lita på och de som jobbar på KRAV är knappast idealister. Jag blev riktigt arg och ledsen - sårad helt enkelt. Jag har naturligtvis en helt annan story att berätta. Men jag tror att man måste förstå artikeln som en del av ett större sammanhang - konfliktens paradigm. Så efter att ha skrivit om det här inlägget några gånger, så tror jag nu att Filter till slut har gjort mig lite klokare.
För några veckor sedan skummade jag igenom en av mina favorittidningar; Filter. Sedan var jag arg, ledsen och förbannad i tre dagar. Jag kände mig rejält kränkt av artikeln "Den skenheliga kon" som handlar om KRAV. Och så läste jag artikeln igen. Och igen. Artikeln är välskriven, i alla fall som läsuppevelse. Ett par andra insiktsfulla bloggare kommenterar också artikeln och menar att den är bra; Gunnar Rundgren på "Trädgården Jorden" och Ann-Helen Meyer von Bremen på "Hungry and Angry". Det finns säkert fler - jag är tacksam för tips.
I min ilska skrev jag det längsta och mest indignerade inlägg jag någonsin gjort för den här bloggen. Ett flammande försvarstal. För det är ju inte så att KRAV försöker lura konsumenterna eller på pin kiv inför meningslösa, dåligt underbyggda regler. Det är ju inte heller så att vi som jobbar på KRAV är iskalla byråkrater som skiter i allt och går hem klockan 17. Att använda gamla undersökningar för att påstå att KRAV inte tar ansvar för kontrollen känns riktigt nattståndet. Att låta en känd eko-motståndare på SLU såga den vetenskapliga grunden för KRAV och eko utan att släppa fram en opponent, känns propagandamässigt.
Så hjälpte min fru mig att ta ett andetag och tänka efter. Jag lät bli att trycka på "publicera". Istället funderar jag på vad som har drivit fram artikeln, och vad syftet med artikeln kan vara.
Jag tror att ett av Filters huvudmål är att erbjuda en läsupplevelse utöver det vanliga. Det ska vara härligt att läsa Filter; ett vackert språk kompletterad med väl utformad grafik. Artikeln om det skenheliga KRAV uppfyller detta. Det är någon som är en duktig berättare som har skrivit. Den är iscensatt nästan som ett drama med tydliga roller. Inte riktigt onda mot goda, röda mot vita, men fördelningen är klar och det är tydligt vart läsarens sympatier ska placeras. En bra story innebär också att något avslöjas och det infrias också. Däremot arbetar inte journalisten med problemen. Läsaren får heller ingen ledning i hur problemen kan lösas, förutom att överväga att sluta köpa KRAV-märkt.
För mig bottnar detta i vad jag skulle vilja kalla konfliktens paradigm, som jag menar att vi lever i, och som jag tror hindrar oss. För mig är ett paradigm ett mönster i samhället som är så grundläggande att vi inte längre lägger märke till det. Eller en slags överenskommelse som medborgarna har om vad vi ska anta som utgångspunkt för alla diskussioner. Konfliktens paradigm handlar om att vi ständigt söker och uppmuntrar konflikt. Vi arbetar ständigt med att avslöja bluffar och antar att vi ofta blir lurade.
I konfliktens paradigm är det bra att vara en trouble shooter. I konfliktens paradigm ägnar vi mycket tid åt att hitta och lösa problem. Vi matar oss själva med nyheter som handlar om problem, som kan vara riktigt stora. En bra artikel, får man lära sig på journalisthögskolan, ska ha en vinkel och helst innehålla en konflikt. En bra debattartikel, får man lära sig av PR-byråerna, ska innehålla en tydlig problemformulering, ett litet avslöjande och ett tydligt krav på förändring. Problemet med detta är att vi upplever världen som full av problem och begränsningar. För många går det åt massor med energi för att hantera problemen, och rädslan för att bli avslöjad är en viktig drivkraft i samhället.
I ett alternativt paradigm skulle vi kunna utgå från att alla faktiskt gör sitt bästa. Vi skulle kunna ta som utgångspunkt att vi ska försöka se till så att motparten alltid lämnar våra möten med mer energi än när vi träffades. Vi skulle kunna ägna oss att uppmuntra allt som är gott och ta varje tillfälle i akt att uppmuntra människor. Det låter kanske udda och utopiskt, men jag tror att en diskussion som bygger på sådana saker är både effektivare och roligare.
Så, jag tänker inte försöka sänka artikeln i Filter med mina fakta, och den upplevelse som jag menar är den korrekta. Jag noterar istället att det ändå är ett ordentligt jobb som journalisten har gjort. Artikeln tar upp ett par intressanta diskussioner; dels om småskalighet kan eller ska vara ett självändamål i KRAV-lantbruket, och dels om klimatproblemen verkligen är så viktiga som vi hittills har trott, när man ställer dem mot andra.
Jag är också tacksam över att ha blivit lite klokare. Magasinet Filter ska man njuta som en upplevelse, inte som en analys. Det gör jag gärna. Jag hoppas också att någon läsare av det här inlägget delar med sig av sina tankar - det skulle göra mig ytterligare lite klokare!