Vaccin mot könsmognad något för KRAV?

När man pratar om den hållbara maten eller den naturliga maten, så innebär det för mig att man försöker åstadkomma det bästa på flera skalor samtidigt; naturskydd, djurskydd, ekonomisk rimlighet och naturlighet, t ex. Ibland dyker det upp nya tekniker som gör att jag studsar till och behöver revisit grunderna. Nu har det t ex dykt upp ett vaccin som skjuter upp galtars könsmognad. Att använda det skulle minska obehag för KRAV-grisarna, men jag (och flera med mig) tvekar. Något i magen säger mig att det är något konstigt med det här.

Hållbarhet har åtminstone tre delar; ekologisk, ekonomisk, social hållbarhet. För mig finns det också en etisk dimension av hållbarhet, som t ex inkluderar djurskydd. Tar man de olika delarna var för sig är det inte så svårt att bestämma vad som ska gälla. Om man bara vill tjäna pengar och struntar i allt annat, så är det inte så svårt. Men om man vill tjäna pengar och rädda naturen blir det svårare. Vill man själv tjäna pengar, rädda naturen och dessutom vill att de som arbetar med det jag köper har det bra, börjar det bli riktigt svårt. Lägger man djurens väl på det blir det rätt avancerat.

Att lägga ihop dem innebär för det första att man inte kan låta en dimension dominera över de andra. Å andra sidan kan jag heller inte låta någon dimension bli helt ignorerad - det finns en skamgräns för alla fyra. Ibland dyker det upp problem och nyheter som ger mig griller i huvudet. I fredags visade kollegan K mig information om ett nytt vaccin för grisar. Ett vaccin mot galtlukt. Jag blev superbrydd.

Så här ser det ut: att hålla grisar under KRAVs regler är ganska svårt, kräver ganska mycket mark, ger lite sämre avkastning. Marknaden är också rätt svår. Många slakterier menar att det inte finns någon bra marknad för KRAV-kött. Alltså betalar de inte så bra. Den ekonomiska hållbarheten i att vara KRAV-grisbonde är skör.

KRAV-grisar får gå ute och böka och beta. Det är det inte många grisar som får göra, inte ens ekologiska. De har gott om förströelse och lever i stora delar ett riktigt grisliv. Så jag skulle vilja säga att den etiska dimensionen är rätt väl omhändertagen. MEN, och det finns ett par rejäla men, det finns två betydande problem.

Det ena är att de grissorter vi har är framavlade för att stå stilla i stall, växa fort och sedan slaktas. När man släpper ut dessa sorter, så får många av dem förslitningsskador i lederna. Det gör ont. Det andra handlar om att kött från könsmogna galtar har en ganska stark bismak, sk galtlukt. Konsumenterna uppskattar inte den smaken, så sådant kött får ett riktigt lågt värde. Smågaltar blir efter ett tag också ganska stökiga, och kan skada varandra rätt rejält. För att grisbonden inte ska behöva ha ihjäl hälften av alla kultingar, så kastrerar man smågaltarna. Det är heller ingen rolig historia, vare sig för grisen eller för bonden.

När det gäller ledskadorna pågår nu några olika projekt för att undersöka hur man skulle kunna komma till rätta med det. KRAV ser också över sina djurregler, så det finns alla möjligheter att vi äntligen börjar komma till rätta med det. När det gäller galtlukten, så fick jag i går höra talas om en ny lösning: vaccinering mot galtlukt. Med hjälp av två doser av vaccinet Improvac, så skjuts galtens könsmognad upp. Den skjuts upp så att den inträffar efter normal slaktålder.

Improvac förefaller vara väl utprovat, vaccineringen kan skötas professionellt och tämligen smärtfritt. Flera KRAV-grisbönder tycker att detta skulle vara mycket bättre för djuren, och vaccinering är tillåtet enligt KRAV-reglerna i vissa fall. Men de är angelägna om att inte tänja reglerna i någon konstig riktning och därför kommer nu diskussionen igång.

Jag förstår fördelarna; mindre smärta, säkrare och enklare hantering, bibehållen ekonomi. Men det är något som känns konstigt i magen. När KRAV tillät vaccinering, tänkte man sig då att det skulle kunna användas för att skjuta upp en naturlig process? Eller var det för att förhindra lidande i farliga sjukdomar? Jag tror det senare. Men, om vi nu har kunnat acceptera kastrering, så är det väl bättre med ett par sprutor? Jo, ja... Men jag tvekar i min uppfattning...

Givetvis kan man säga att en lösning på det här problemet är att inte äta grisar, över huvud taget. Jag köper det resonemanget. Men om man nu konstaterar att det inte verkar gå hem hos alla, och man vill försöka förbättra läget för både bonden och grisen och samtidigt försöker stimulera en naturlig produktion. Hur tänker man då?

Foto: Jennys blogg. Riktiga KRAV-grisar.