EkoTänk

Jag beklagar - jag har försökt lura er allihop i tio år

2011-08-09T06:28:00.004+02:00

I senaste utgåvan av Magasinet Filter framställs KRAV som lite av en bluff. Enligt filter så står KRAV inte längre för sina ursprungliga värden och miljönyttan är tveksam. KRAVs kontrollsystem kan man inte lita på och de som jobbar på KRAV är knappast idealister. Jag blev riktigt arg och ledsen - sårad helt enkelt. Jag har naturligtvis en helt annan story att berätta. Men jag tror att man måste förstå artikeln som en del av ett större sammanhang - konfliktens paradigm. Så efter att ha skrivit om det här inlägget några gånger, så tror jag nu att Filter till slut har gjort mig lite klokare.

För några veckor sedan skummade jag igenom en av mina favorittidningar; Filter. Sedan var jag arg, ledsen och förbannad i tre dagar. Jag kände mig rejält kränkt av artikeln "Den skenheliga kon" som handlar om KRAV. Och så läste jag artikeln igen. Och igen. Artikeln är välskriven, i alla fall som läsuppevelse. Ett par andra insiktsfulla bloggare kommenterar också artikeln och menar att den är bra; Gunnar Rundgren på "Trädgården Jorden" och Ann-Helen Meyer von Bremen på "Hungry and Angry". Det finns säkert fler - jag är tacksam för tips.

I min ilska skrev jag det längsta och mest indignerade inlägg jag någonsin gjort för den här bloggen. Ett flammande försvarstal. För det är ju inte så att KRAV försöker lura konsumenterna eller på pin kiv inför meningslösa, dåligt underbyggda regler. Det är ju inte heller så att vi som jobbar på KRAV är iskalla byråkrater som skiter i allt och går hem klockan 17. Att använda gamla undersökningar för att påstå att KRAV inte tar ansvar för kontrollen känns riktigt nattståndet. Att låta en känd eko-motståndare på SLU såga den vetenskapliga grunden för KRAV och eko utan att släppa fram en opponent, känns propagandamässigt.

Så hjälpte min fru mig att ta ett andetag och tänka efter. Jag lät bli att trycka på "publicera". Istället funderar jag på vad som har drivit fram artikeln, och vad syftet med artikeln kan vara.

Jag tror att ett av Filters huvudmål är att erbjuda en läsupplevelse utöver det vanliga. Det ska vara härligt att läsa Filter; ett vackert språk kompletterad med väl utformad grafik. Artikeln om det skenheliga KRAV uppfyller detta. Det är någon som är en duktig berättare som har skrivit. Den är iscensatt nästan som ett drama med tydliga roller. Inte riktigt onda mot goda, röda mot vita, men fördelningen är klar och det är tydligt vart läsarens sympatier ska placeras. En bra story innebär också att något avslöjas och det infrias också. Däremot arbetar inte journalisten med problemen. Läsaren får heller ingen ledning i hur problemen kan lösas, förutom att överväga att sluta köpa KRAV-märkt.

För mig bottnar detta i vad jag skulle vilja kalla konfliktens paradigm, som jag menar att vi lever i, och som jag tror hindrar oss. För mig är ett paradigm ett mönster i samhället som är så grundläggande att vi inte längre lägger märke till det. Eller en slags överenskommelse som medborgarna har om vad vi ska anta som utgångspunkt för alla diskussioner. Konfliktens paradigm handlar om att vi ständigt söker och uppmuntrar konflikt. Vi arbetar ständigt med att avslöja bluffar och antar att vi ofta blir lurade.

I konfliktens paradigm är det bra att vara en trouble shooter. I konfliktens paradigm ägnar vi mycket tid åt att hitta och lösa problem. Vi matar oss själva med nyheter som handlar om problem, som kan vara riktigt stora. En bra artikel, får man lära sig på journalisthögskolan, ska ha en vinkel och helst innehålla en konflikt. En bra debattartikel, får man lära sig av PR-byråerna, ska innehålla en tydlig problemformulering, ett litet avslöjande och ett tydligt krav på förändring. Problemet med detta är att vi upplever världen som full av problem och begränsningar. För många går det åt massor med energi för att hantera problemen, och rädslan för att bli avslöjad är en viktig drivkraft i samhället.

I ett alternativt paradigm skulle vi kunna utgå från att alla faktiskt gör sitt bästa. Vi skulle kunna ta som utgångspunkt att vi ska försöka se till så att motparten alltid lämnar våra möten med mer energi än när vi träffades. Vi skulle kunna ägna oss att uppmuntra allt som är gott och ta varje tillfälle i akt att uppmuntra människor. Det låter kanske udda och utopiskt, men jag tror att en diskussion som bygger på sådana saker är både effektivare och roligare.

Så, jag tänker inte försöka sänka artikeln i Filter med mina fakta, och den upplevelse som jag menar är den korrekta. Jag noterar istället att det ändå är ett ordentligt jobb som journalisten har gjort. Artikeln tar upp ett par intressanta diskussioner; dels om småskalighet kan eller ska vara ett självändamål i KRAV-lantbruket, och dels om klimatproblemen verkligen är så viktiga som vi hittills har trott, när man ställer dem mot andra.

Jag är också tacksam över att ha blivit lite klokare. Magasinet Filter ska man njuta som en upplevelse, inte som en analys. Det gör jag gärna. Jag hoppas också att någon läsare av det här inlägget delar med sig av sina tankar - det skulle göra mig ytterligare lite klokare!

Inspirerande reklam

2010-11-25T20:33:00.002+01:00

Hur det nu är så är reklam viktig för att sälja. Det innebär att bra reklam är viktig för att eko ska plocka marknadsandelar. Självklart är det bäst om folk fattar sina beslut baserad på klokhet och eftertanke. Men reklamarna har lärt sig så mycket om hur man går runt det där, så då menar jag att vi på eko-sidan vore korkade om vi åtminstone inte försökte plocka upp det bästa som görs runt om i världen.

I Storbritannien heter motsvarigheten till KRAV Soil Association. De har samarbete med flera stora aktörer. Yeo Valley är ett helt ekologiskt mejeri, eller i alla fall ett helt ekologiskt varumärke, som nyligen har tagit hjälp av en av landets främsta rap-producenter för att göra en reklamfilm för sin ekologiska mjölk (eller är det för Massey Fergusson, eller båda?). Jag tycker filmen är rätt snygg, och tydligen har det blivit mycket snack om den, både på webben IRL.

"We treat them good, they give us the cream"

Bilens paradigm

2010-10-22T12:10:00.002+02:00

Vi sålde vår bil tidigt i våras, och har nu skött vår fyrapersonersfamilj i drygt åtta månader utan egen bil. Vi sålde inte bilen för att vi ville spara pengar utan för att vi ville testa hur det skulle vara. Jag lovade att återkomma med en utvärdering. Det har gått bra, faktiskt tycker jag att livet utan egen bil är bättre än med. Hur man upplever nackdelarna är subjektivt, men jag har liksom bytt syn på flera saker; vi tycker numera att det är en större frihet att inte äga bil än att äga den. Vi tycker att vi får bättre mat, bättre hälsa och slipper en massa tråkiga moment. Och vi märker nog att grannarna ser att vi numera får maten hemkörd när de istället sätter sig i bilen för att åka och veckohandla. Jag tror att statuseffekten motsvarar den som det innebär att ha en bil.

Jag tror att man nog ska gå igenom ett helt år innan man kan göra en fullständig utvärdering. Men det blev snabbt tydligt att det finns ett gott liv utan att äga bil. Vi tycker till och med att livet är bättre utan bil. Men, det har också blivit tydligt för oss att bilen som fenomen är så väl integrerad i hur vårt samhälle fungerar att man nog kan tala om att vi lever i ett slags bilparadigm. Att ha egen bil utanför dörren är helt enkelt en förutsättning för många resonemang mellan människor. De flesta kan inte tänka sig hur de skulle lösa vardagliga problem utan bilen. De flesta ordnar också sitt liv baserat på att ha en egen bil.

Först måste man säga att vår utgångspunkt var bra; vi jobbar båda centralt i Uppsala och har cykelavstånd (4 km) till jobbet. Uppsala är välförbundet med tåg och flyg. Ingen av oss behöver bil i jobbet och vi kan jobba hemma lite nu och då. Vi bor i ett eget hus 100 m från en av stadstrafikens stomlinjer och flera andra busslinjer passerar. Så vi behöver aldrig vänta mer än 10 min på en buss. Vi har dagis 300 m åt ena hållet och skola 800 m åt andra hållet. Det finns en ICA Supermarket en km bort. Vi är privilegierade och har ett stort naturreservat ett par hundra meter bort och ett centrum med simhall, vårdcentral, större butiker mm någon km åt andra hållet. En km bort finns en mack som hyr ut bilar av de flesta slag.

Hur har det gått? Det har gått bra. Mycket bra till och med. Rent ekonomiskt har det inte inneburit någon större skillnad. Man sparar flera tusen i månaden på att inte ha bil. För de pengarna lägger vi lite mer på andra transportslag (tåg, buss och lite hyrbil), vi köper vår- och höstservice till cyklarna. Vi köper mer hemkörningar av olika slag. När det gäller maten har det lett till lite intressanta insikter. Summa summarum så sparar vi nog lite pengar, men kanske inte så mycket.

Vi började med att handla på den lokala ICA istället för att storhandla på COOP Forum i externhandeln. Vi insåg rätt snart att prisskillnaden inte var så stor. Däremot undviker man ta-3-betala-för-2-fällan, och man sparar en del tid. Ekosortimentet är lite mindre på ICA än på COOP, men det känns bra att handla från en handlare som bor i närheten. Det är klart att det finns ett större utbud på COOP Forum, men vi tycker inte att vi saknar det särskilt ofta.

Sedan började vi testa olika typer av hemkörd mat, och det spåret har visat sig vara en riktig vinnare. Vi har testat bla Årstiderna, Linas Matkasse, MatHem, en lokal bonde men har till slut fastnat för Bondenära. Alla de här tjänsterna har det gemensamt att de kostar lite mer än i den vanliga butiken (inte mycket men lite), men eftersom vi inte har bilkostnaden så är det OK. Det de också har gemensamt är att de levererar intressanta mervärden; ekologisk frukt som man inte visste fanns (ex mango, ananas och persika), färdiga recept, trevliga chaufförer och/eller lokala ekologiska produkter (som man heller inte visste fanns).

Bondenära verkar alltså bli vår basleverantör. De har ett ganska bra sortiment och vi behöver inte fundera på om maten är reko. Den är inte alltid KRAV, men oftast. När den inte är det så kan de förklara hur de tänker. Det är extremt hög kvalitet på en del grejer och vi har fått nya insikter i hur duktiga oljepressare, korvmakare, bagerier och kryddbodar det finns i krokarna. Så numera veckohandlar vi på 10-15 minuter på måndagkvällen medan barnen ligger och läser. En trevlig kille bär hem mjölken, så att det bara är att ställa in i kylen när man kommer hem på torsdagen. Vi hade nog aldrig hakat på Bondenära om vi hade haft bilen kvar. Vi tycker att det är ett betydligt bättre liv än att lägga ett par timmar på att handla i ett industriområde.

Vi tror också att vi sparar en hel del pengar på att vi handlar när vi är rätt mätta och lugna; det blir betydligt mindre impulsköp av ogenomtänkta grejer, trisslotter och junkmat när man sitter framför datorn än när man stressar igenom COOP Forum. Det blir också mindre svinn. Vi kompletterar någon gång i veckan på den lokala ICA, och då märker man genast vad moderna butiker gör med ens fria vilja...

När man har bil okynneskör man en del. Man tycker inte att det är okynnes när man har bilen, men när man inte har det inser man att det är okynnes. Den som sköter sitt eget hus behöver t ex åka till bygghandeln nu och då. Oftast är det fråga om lite smågrejer, som man lätt tar på hojen. Vi har ungefär 4 km till närmaste Bauhaus, alltså lika långt som till stadskärnan, och här blir bilparadigmet extremtydligt. Det finns helt enkelt inga cykelställ utanför Bauhaus (men tusentals i stadskärnan). Att ta bussen dit är bara dumt, eftersom man då först måste in till sta'n, byta buss och sedan ut igen. Så när jag cyklar ut för att köpa en låda spik och lite annat så inser jag att de flesta handlar lika mycket som jag, många är bara där och tittar på något de kanske de ska köpa. Men ALLA tar bilen dit.

Själv har jag nu handlat på Bauhaus med cykel, någon gång med cykelsläp (en hink rödfärg och lite annat), en annan gång hyrde vi en bil en helg för att fixa lite olika saker, tex köpa ett par stora saker. När vi skulle bygga lekstuga betalade vi istället dem för att köra hem grejerna, så slapp vi det slitet också. Det visar sig vidare att många Bauhausgrejer kan jag också fixa på sta'n där det finns både Clas Olsson och Teknikmagasinet. Det är gjort på en kvart efter jobbet istället för en dryg timme med bil på lördagen. Jag tycker att vår lösning innebär mer frihet och möjligheter att välja det som passar. Jag får bättre kondition och får en feeling för årstiden, men jag ser som sagt att för de flesta är det en otänkbar tanke ända tills jag förklarar hur man gör.

En tydlig vinst är att vi slipper alla bryderier med själva bilägandet. Vi behöver inte ta ledigt för att besiktiga, tvätta, städa, serva eller reparera bilen. Jag sparar en ledig dag per år på att inte behöva byta däck, vindrutetorkare, lampor, mm. Eftersom vi inte har en bil på tomten längre slipper vi skrika "akta bilen" efter barnen, som istället kan spela boll där bilen stod. Jag behöver numera skotta mindre snö, eller oroa mig för att någon fågel skiter på motorhuven.

Numera kan vi också välja den bil vi vill ha. När jag och frun skulle åka till Kristinehamnstrakten hyrde vi en mindre, supersnål, bil. När vi skulle köra lite grejer till svägerskan hyrde vi en herrgårdsvagn. När vi har varit på kalas så hyr vi bil med privatchaufför (kallas också taxi). Inget hindrar oss från att hyra en liten skåpbil när vi ska köra grejer till återvinningscentralen. På semestertider är det oftast betydligt bättre priser för att hyra bil en vecka, så när vi vill åka till fjällen så är det planen. När vi hyr bil så är de dessutom alltid moderna miljöbilar som är nystädade. Även detta innebär fler frihetsgrader.

Vi cyklar mer nu, och det har fördelar i sig. Man får vara ute mer och tänker mer på hur årstiderna skiftar. Man tänker bättre på en cykel än i en bil. Vi lägger pengar på bra cyklar till oss själva och barna. Det innebär att cyklandet i sig blir mer problemfritt. Barna får en större värld, för de inser att de kan ta sig själva till ställen som ligger en bit bort. Dessutom får de röra på sig mer. Möjligen kommer de så småningom att bli retade för att de inte har bil i familjen, men det får vi ta i då.

Nackdelar, då? Det är klart att den största nackdelen är att man inte kan bestämma sig för att åka någon stans på sekunden, det är en slags rörelsefrihet som går förlorad. Det har också hänt att jag har cyklat ned till hamnen bara för att inse att jag har glömt båtnyckeln och då känns det helt fel att inte bara kunna åka hem och hämta nyckeln, utan behöva betala för sin dumhet med egen trampenergi. Att hyra bil är också förknippat med lite strul; det ska bokas, hämtas och lämnas. Och visst kan barna tycka att det är jobbigt med cyklandet ibland.

Ibland märker man också att vänner och bekanta tycker lite synd om oss, och liksom vill skydda oss från det onda att inte ha bil. Det kan vara väldigt störande. Vår Ford Focus var inte någon vidare statusmarkör, men jag inser att för många så är det en viktig markör inför vänner och grannar att ha en bil och vilken bil man har. Jag tror att få skulle erkänna det, men för många så finns det ett behov av att demonstrera sin framgång. Ett enkelt sätt att göra det är att äga en bil, och helst en viss bil. Den möjligheten har ju inte vi längre.

Hur man upplever nackdelarna är subjektivt, men för oss så har vi liksom bytt syn på saken; vi tycker numera att det är en större frihet att inte äga bil än att äga den. Det är olika friheter, men summan är större utan, tycker vi. Vi tycker att vi får bättre mat, bättre hälsa och slipper en massa tråkiga moment. Så vi tycker inte att det är mer synd om oss nu. Och vi märker nog att grannarna ser att vi numera får maten hemkörd när de istället sätter sig i bilen för att åka och veckohandla. Jag tror att statuseffekten är ungefär den samma.

Så jag tror att för många som bor i en större tätort, så är ett liv utan bilägande ett bättre liv. Jag tror att det som hindrar de flesta är ett paradigm. Paradigmet är ett strukturellt tänkande där det normala är att kommunalskatten till mycket större del går till att underhålla biltrafiken (som kostar, tar plats och smutsar ned) än till cykeltrafiken (som knappt låter och dessutom bygger folkhälsa) eller kollektivtrafiken. Det är det faktum att man att man upplever att till vissa delar av staden går det bara att ta sig med bil. Eller, som en granne påpekade; hur kan det komma sig att man ger skatterabatt på miljöbilar istället för att ge skatterabatt på cyklar och busskort? Paradigmet syns i att det finns regler i planeringen av städer om hur många bilparkeringar man ska räkna med per familj när det byggs hus, men inget om cyklar. Det syns i att det knappast har hänt något med bussen som transportmedel på 50 år, medan bilarna har blivit rullande informations- och underhållningscentraler.

Det vore intressant att tänka sig cykeln och bussen som nästa paradigm; där bilverkstäderna i industriområdena ersätts av cykelverkstäder där folk bor. Där cykeln och kollektivtrafiken är synkad till en effektiv helhet och där folk kan lägga mer tid på att jobba eller vara med vänner. Det vore spännande om det var tätare med bilpooler och biluthyrare som hade mycket bättre system för uthyrning, så att folk kunde hyra den bil de behöver, när de behöver den. Jag tror det skulle ge ett samhälle som är mer effektivt, friskare och gladare.

För vår del tror vi att nästa steg blir en Christiania Bike eller Bella Bike; en trehjuling med tält. Då blir det lättare att stoppa in trötta barn i tältet och cykla hem, eller handla utan att koppla släpet.

Det här blev en lång drapa. Men till sist ett inspirerande inlägg från Monterey Bay Aquarium; det är nog bäst att vi får till ett par skiften i hur vi beter oss:

Insikter från valarbete

2010-09-14T21:44:00.002+02:00

Politiken och demokratin är ett mångfacetterat fenomen. Efter något år i politiken gör jag ett halvhalt och kommer fram till att politiken och politikerna å ena sidan är vacker och beundransvärd. Många lägger mycket av sin tid och sin energi på att göra samhället bättre. Men den har också fula sidor. Så kan två partier som står varandra nära börja kasta dynga på varandra istället för att utveckla bra idéer, folk kan få för sig att det egna partiet är det enda som har fattat något. Det kanske tråkigaste med partipolitiken är att snuttifieringen i valrörelser innebär att de intressanta diskussionerna inte får plats. Det tråkiga med det är att det ju mest är vart fjärde år som folk bestämmer vilka de tycker ska bestämma. Och det är inte treordiga slogans som bestämmer, utan partier med en betydligt mer avancerad grund.

Jag har ju gått och engagerat mig i ett parti. Jag drog mig länge för det, om inte annat för att jag oroade mig för att bli stoppad i ett fack, bli en X-partist snarare än Johan. Bli en av de där politikerna snarare än någon som gör sitt bästa för nästa generation. Men någon stans kom jag fram till att demokrati är något fint, men att den absolut inte blir bättre än man gör den. Dvs om jag nu tror att jag har idéer om hur samhället kan bli bättre, så finns det väl ingen anledning att blåvägra att befatta sig med partipolitik hela livet. Jag bestämde mig för att gå in i det hela under några år, men jag bestämde mig också för att inte tappa bort mig själv. Jag vill ha kvar min förankring, men få en ny plattform. Jag vill inte låta ett parti bli ett självändamål, något jag lever för. Nu har det gått något år och jag vill försöka mig på en betraktelse mitt i brinnande valrörelse. Jag hoppas det ger lite distans.

Jag har blivit positivt överraskad av att de allra flesta i politiken faktiskt vill genuint väl. Hittills har jag stött på ganska få maktfullkomliga stötar som bevakar sina nämnduppdrag för inkomstens skull. Däremot har jag stött på många som brinner för vissa värden, som ofta är ganska oegennyttiga. Det är också spännande att se att många ganska viktiga funktioner i samhället besätts av kompetenta människor som jobbar ideellt. Det är svårt och mycket komplicerat att försöka styra en kommun med politik. Det kräver mycket inläsning och övervägande. För den som har en ambition så går det mycket tid och energi. Det har också varit spännande att det parti som jag har valt också har varit väldigt öppet för nykomlingar. Nya idéer är välkomna och utvecklas. Det hade jag aldrig trott. Snarare hade jag trott på kattfajt i varje detalj.

Till sådant som har stört mig rejält hör den blockpolitik som nu har etablerat sig. Den för med sig att man i och för sig får stabila majoriteter, vilket är bra om man ska leda. Men det för också med sig helt hårresande effekter. Så har t ex några strateger kommit på att de två gröna partierna ska kämpa mot varandra som någon slags gladiatorer, trots att de förmodligen har mer gemensamt med varandra än flera av sina koalitionssyskon. Så när jag försöker utveckla en idé inom mitt parti, så känns det för mig naturligt att kolla av reaktioner och insikter i det andra gröna partiet. Jag känner ju flera där. Men mina/våra försök att visa tveksamhet och vara resonerande möts med förakt. Förutom på strategerna så beror det säkert på att någon i mitt parti har sagt något korkat i frågan någon gång. Och ångra sig får man inte i politiken. Det bästa Sverigedemokraterna skulle kunna åstadkomma vore att sätta sig i vågmästarroll, vilket skulle tvinga blocken att luckra upp sin konfliktinställning.

Jag blir också orolig när jag ser hur introverta partierna är, de gröna liksom de andra. Mycket av valrörelsen handlar om att peppa varandra till den grad att man tror att de andra är dumma. Är det något jag har lärt mig i företag så är det att aldrig, aldrig underskatta en konkurrent. Kunderna väljer oftast inte konkurrenten för att de är korkade, utan för att konkurrenten gör något bättre än vi. Genom att försöka förstå vad de gör som är bra, så kan vi bli bättre än de. Jag tror de partier som förmår ha rotation på sina medlemmar kan minska risken för vi-är-bäst-syndromet. Men när jag följer de olika partierna och konstellationerna på t ex Facebook, så ser man ingen större skillnad. Bara vi vet vad som är bäst. De har fel. Och är korkade. Att de är fula rår de inte för.

Just nu är det valrörelse, och jag tycker att politiken är som sämst just nu. Bakom de seriösa partierna står ganska djupa samhällsanalyser, med vackra visioner och avancerade lösningar. Men nu reduceras allt till treordiga slogans och konflikt. Det verkar som att folk i gemen vill ha information i stil med "vi kan inte vänta", "modernisera Sverige" eller "det finns bara ett arbetarparti". På detta som grund målar vi i politiken upp motståndarna som ett hot mot den nationella säkerheten; tåg ner i underjorden, anspelningar på svunna och misslyckade samhällen, osv osv. Snuttifieringen går så långt att det är vanligt att debatter inte är debatter, utan debattanterna står och tjatar sina förutbestämda budskap med tre ord.

Vart tog det intelligenta samtalet vägen? Hur ska vi kunna få rejäl samling för att lösa problem som de flesta faktiskt är över ens om att de finns?

Just nu är politiken ett skogsrå för mig; skön på framsidan, men svart och farlig på baksidan. Jag fortsätter min vandring med henne, men passar mig noga för hennes dåliga sidor och jag tänker inte låta mig slukas av den dåliga sidan.

14 sorters njutning

2010-08-27T19:07:00.003+02:00

Det blev tydligt när jag började plugga på universitetet i vår lilla stad. Alla nationer (studentklubbar med en geografisk anstrykning) hade sina traditioner som de gjorde mycket väsen kring. De här traditionerna hade ofta med mat att göra. Gotlands nation har sin fårskallegask. Norrlands nation var noga med sina bryggerier på puben. Det var de andra också. Det skulle bakas kringlor på Sörmland-Nerikes osv, osv.

Men på Upplands var det liksom annat än någon slags stolthet över hemlandskapet som gällde. De var duktiga på musik (hade den galnaste studentorkestern), kul övningar och var i största allmänhet inte exklusiva. Vilket naturligtvis gjorde att många av oss som kom från Uppsala såg till att komma in på andra nationer. Där lärde man sig att Uppland inte hade mycket att erbjuda av egen kultur. Uppsala var liksom bara substratet som andra kulturer överlever på medan de väntar på att börja livet...

Det tog mig rätt länge att ens börja leta efter vår matkultur här på orten. Det började när jag träffade på stolta eko-bönder utomlands som visade upp en fantastisk rikedom. Jag kommer t ex ihåg en Peruan som visade en liten film från sin marknad hemma. Där satt en tant och visade upp sina 50 sorters potatis. Jag förklarade att potatis är en jättegrej i mitt land, men att folk mest skiljer mellan fast och mjölig. Jag kände mig fattig och började kolla mera hemma.

Idag tror jag att jag kom imål lite grad. Bondens Egen Marknad hade Uppsalapremiär, mitt framför stationen. Där fanns mycket av det jag nu lärt känna; ostar, mejerier, rotsaker och en del grönt. Där fanns också ett stånd som sålde tomater. Det var en odlare från Fjärdhundra som sålde. Jag känner hans dotter lite, så jag stolpade nyfiket fram. De hade 14 sorters KRAV-godkända tomater till salu. Inte bara skådebröd, utan ordentligt av alla. Och de hade uppfattningar om alla; söta, sallladstomater, äts som frukt, gula, organgea, rosa.

Jag köpte ett halvkilo Dirk och ett halvkilo av den rosa plommonfärgade varianten som äts som frukt. Och jädrar vad de smakade mycket! Mer faktiskt än de vi odlar vid sydväggen själva. Jag är lite omtumlad. Förtrollningen är bruten. Maten är inte alltid intressantare någon annan stans. Vi har verkligen rikedomen runt hörnet. 14 sorters perfekt mogna KRAV-tomater... 14 sorters lycka. Och så här mitt i säsongen är de nästan klimatgratis, också!

En riktigt bra idé i Borås!

2010-08-25T09:40:00.003+02:00

Jag sprang på en riktigt bra idé som biogasfolket i Borås har kommit på - att samla in fallfrukt för rötning. Jag har länge tyckt att det är tragiskt att de flesta hårt arbetande villaägare numera anser sig så rika att de inte behöver ta hand om den frukt som deras trädgårdar producerar. Så man ser hur de i stället ägnar timmar åt att kratta ihop äpplena och kör ut dem i skogen eller kör iväg till återvinningscentralen. Nu finns det åtm en vettigare användning.

Bra gjort Borås!

Uppdatering: jag tipsade vårt lokala biogasföretag om detta. De sade att de hade hört om det och skulle försöka få igång det nästa år. Men de menade också att det är ju bara att skyffla ned en korg äpplen eller två i den normala bingen varje hämtning. Så kommer vi en bit på väg i alla fall. Smart. Enkelt. Det gillar jag.

Effektivitet kan vara rätt mysigt

2010-08-23T10:52:00.008+02:00

För fem år sedan köpte vi ett gammalt hur som mäklaren tyckte var ett rivningsobjekt. Men vi bestämde oss för att renovera. Med hjälp av de siffror som fanns innan vi började och de enkla siffror som vi har nu, så kan man konstatera att det går att reducera de ekologiska fotavtrycken av sitt boende med 70-80%, om man försöker välja rätt. Det är då nyckeltal kan bli mysigt. När man ser 2 000 kWh per person och år som en fantastisk förbättring.

Det finns eller fanns (har inte sett dem på ett tag) en firma i Stockholm som heter Miljöekonomihuset. De är (eller möjligen var) miljökonsulter och är på det sättet rätt lika en knippe konsulter som poppade upp i mitten på nittiotalet. Men lirarna på den här firman öppnade mina ögon för att se på effektivitet på ett nytt sätt. De gjorde det helt enkelt genom att försöka tänka ekonomi kring ekolologi. De skapade nyckeltal och styrinstrument som i mångt liknar det som ekonomer har hållit på med i evigheter. Jag kan tycka att det bitvis blev lite mycket av det goda och att det skapar rätt stora system som är ganska svåra att underhålla. Men i alla fall. De lärde mig att effektivitet är något vackert och inte bara något för räknenissar.

För fem år sedan köpte vi ett hus (eller rättare sagt ett par hus) som mäklaren menade närmast var rivningsobjekt. Vi fick dem för tomtpriset. Vi bestämde oss för att renovera och försöka bevara så mycket som möjligt av stämningen i husen och på tomten. För oss är miljö, hälsa och hållbarhet viktigt, så genom de här åren har det varit mycket arbete med att hitta lösningar som vi kan acceptera. Men eftersom vi har renoverat, så kan man jämföra före och efter med ett effektivitetsperspektiv.

Före
När vi köpte Granbacken så var huset i princip inte ombyggt eller renoverat sedan tidigt 60-tal. Originalkonstruktionen är från 20 och 30-tal. Uppvärmningen var direktverkande el, isoleringen bitvis usel, men bitvis helt OK om än gammal standard. Man hade dock till mögelsvamparnas förtjusning blandat i lite glasfiber i det hela. Bottenbjälklaget var till stora delar ruttet. Det bodde 1,5 människor i de två husen. De skötte kompostering själva och hade sophämtning av minsta kärlet 26 ggr per år. Året innan vi tog över gjorde de av med drygt 17 000 kWh el. Det var eldningsförbud i kaminer och vedspis. Boytan vet ingen exakt vad den var, men vi skattade den till runt 90 kvm. Biytan var runt 60 kvm.

Några intressanta nyckeltal:
Elanvändning per person och år: 11 300 kWh
Soptömningar per person och år: 17,3
Boyta per person: 60 kvm
Tomtyta per person: 593 kvm
Antal bilar per person: 0,67

Efter
Vi har renoverat huset, bytt uppvärmingssystem (vattenburen bergvärme), förbättrat isoleringen rejält. Vi har renoverat fönstren, men inte bytt dem. Det var de för vackra för. Vi har byggt ut lite grand och tagit i anspråk yta i husen som dittills varit ouppvärmd. Vi har installerat en antik kakelugn för att möta köldspikarna (och öka trivseln). Vi är nu fyra personer i vår familj och hyr ut halva hus 2 till en student. Alltså fem personer som bor här. Eftersom alla sopsorterar duktigt har vi inte behövt mer soptömning. Elförbrukningen närmar sig nu 10 000 kWh per år.

Nyckeltal efter uppgradering:
Elanvändning per person och år: 2 000 kWh (minskning 80%)
Soptömningar per person och år: 5,2 (minskning 70%)
Boyta per person: 28 kvm (minskning 50%)
Tomtyta per person: 178 kvm (minskning 70%)
Antal bilar per person: 0 (minskning 100%)

Och så resten:
Under renoveringen så rev vi ut en massa halvruttet trä, mullbänkar, mögligt kutterspån, masonit och en del annat, mest trä och järn. Järnet återvinns ju, men träet kommer från en liten mikrokolsänka och bränns i något fjärrvärmeverk. Men vi har ersatt det med en konstruktion utan plast, men med gamla tidningar (ekofiber) och linskivor. Jag skulle tro att vi kanske har bundit upp något ton kol till i den nya konstruktionen.

Vi har varit noga med materialvalen. Såvitt möjligt och rimligt hållbart trä. Färger som kan tas bort med vatten eller såpa (slamfärg, linoljefärg), inga laminat med märkliga limmer. Så lite silikon och fogskum som det bara går.

Jag tror att hela den här processen har haft betydligt mindre miljöpåverkan än vad den skulle ha haft om vi t ex hade rivit och bränt hela huset och ersatt det med ett nytt som är fullt med glasull, plast och annat jox. Men jag har ju inga nyckeltal för det.

Summa Summarum
En finess med nyckeltal är att man på ett riktigt konkret sätt kan visa upp för sig själv hur man lyckas eller inte. Bitvis har vi haft våra tvivel om att det varit värt allt jobb och slit. Men när man ser skillnaden i siffror, så är det lättare att känna att vi har gjort rätt.

Känner vi oss då som extrema miljömuppar i ett eko-hus? Nej. Men vi tycker att vi bor vackert.

Är det förresten någon som har fler förslag på spännande nyckeltal för en familj eller ett boende?

En liten seger

2010-08-19T14:04:00.003+02:00

En gång i kvartalet kommer det en fiskbil till vårt kvarter. Jag förklarar varje gång att jag gärna handlar om de bara fixar miljömärkta grejer. Varje gång har de lärt sig mer om grejerna, men hittills inget miljömärkt. Igår, till slut, kom de hoppande av stolthet - de hade fixat fram en låda KRAV-lax. Ville jag faktiskt köpa? "Såklart" sade jag och var glad över att marknaden fungerar. Men det roligaste var kanske att grannen som stod bredvid och handlade lackade till för att ingen hade frågat henne om hon ville ha eko-lax, för det ville hon. Grabbarna i fiskbilen fick sig en tankeställare och lovade att återkomma med KRAV-torsk oxå...

För några år sedan blev jag för första gången bekant med Magnus på Fiskbilen. Det verkar som att en fiskbil är olika saker i olika delar av landet, men i min del av landet är det en bil som kör runt och säljer lite större volymer av fryst fisk och skaldjur direkt till hushållen. Magnus är en kille som är rätt lågmäld, rätt väl påläst och väldigt uthållig (ska det visa sig).

Vid första besöket klippte jag till på fem kg torskfilé, bara för att inse att jag hade köpt något som inte var miljömärkt. Det stod nordostatlanten på lådan och Magnus sade Barents Hav, men det innebär fortfarande att risken är rätt stor att den kom från bestånd som inte mår så bra. Samtidigt hade utbudet av miljömärkt fisk i butikerna börjat bli ganska bra.

Så när Magnus kom tillbaka efter tre månader så sade jag nej. Om han inte kunde fixa fram miljömärkt (KRAV/Debio/MSC) så ville jag inte köpa. Om han gjorde det, så lovade jag däremot att handla friskt. Kändes som att jag kunde lova det eftersom jag förstod att han skulle få problem. Feg som jag är.

Hur som. Magnus har kommit tillbaka var tredje - fjärde månad. Varje gång har han lärt sig lite mer om ursprung och fiskemetoder. Det har nästan blivit som ett kul spel. Typ
han: "Tjena, det är jag igen"
jag: "Hehe - ja, tjena"
han: "joföratteee... nu har jag kollat lite. Du vet, torsken vi har är linfiskad"
jag: "mhmmm... det låter ju bra - men är den miljömärkt"?
han: "...njae... jag vet ju att du brukar fråga det... men den kommer från Barents Hav... det ska vara helt OK...?"
jag: "...men det finns flera bestånd där. En del är rätt risiga... Hur vet du att det här är OK?"
han: "... nä, duvetatteee... ... ... jag ringde ju han som köper in i Norge, va, och han sa att det var lugnt..."
jag: "men är den miljömärkt?"
han: "njae... du vill verkligen bara ha märkt, va?"
jag: "japp, och jag lovar att köpa om du kommer med det!"
han: "...så inte ens ett par kg nu, då? Hehe"
jag: "nej, den är väl fortfarande inte miljömärkt?"

Så dök han upp igår igen. På sitt vanliga lite försiktiga sätt undrade han om jag ville köpa lax. Jag garvade och sade nej, såvida den inte var miljömärkt. Då sken han upp - du, nu har jag fixat ekologisk lax till dig. Kom med, ska du få se, Debio-märke, annan färg på köttet, häng med! Jag blev alldeles paff. Och det var rätt dyrt. Men jag hade ju lyckats så det var bara att köpa tre kilo.

Och inte nog med det. Sedan kryper det fram att han har fått korn på KRAV-torsk, som han erbjöd sig att köra ut så fort han kunde. Jag satt med skägget i brevlådan och kände hushållsbudgeten dra åt fanders. Javisst, hörde jag mig själv säga, jag köper en låda om du fixar fram det.

Men inte nog med det - alla duktiga handlare förstår att till slut skaffa fram det kunden vill ha. Det riktigt intressanta vara att grannen höll på att handla av Magnus kollega, och skulle köpa lax. Plötsligt vänder hon sig om, kollar lite och säger "men vad får du för lax? Den ser ju mycket godare ut! Är den ekologisk också?". Magnus kollega blev lite ställd "öh, ja, vi har fixat fram en liten specialare... den är ju lite dyrare...". Grannen blev sur - "det är klart jag vill det - jag är jättenoga med att köpa eko och lokalt annars. Varför frågade du inte om jag ville ha den istället?!"

Magnus och hans kollega blev ställda och frågade ut grannen om hon verkligen brukade köpa ekologiskt och om t ex hade miljöbil. "Såklart" sade hon. Jag riktigt såg hur det steg upp ett Liljeholmen för grabbarna i Fiskbilen. Det här var tydligen allvar - folk vill verkligen ha de här grejerna.

Och jag kände mig nöjd. Och lite fattigare. Och jag undrar om det är någon som kan tipsa om sitt bästa laxrecept? Jag behöver nämligen några stycken.

Ryktet om min död

2010-08-15T21:10:00.003+02:00

Jag har inte gjort så mycket åt den här bloggen på ett tag, och jag har fått några kommentarer om att nu är det dags att uppdatera (tack för dem). Ryktet om min död i bloggvärlden är i alla fall överdrivet. Jag har en paus.

Jag gillar bloggvärlden och att själv blogga ger mig möjlighet att formulera tankar och argument. Jag blir smartare av att blogga, helt enkelt. När jag tar en paus från bloggandet så fortsätter jag att formulera mig för bloggen, men tankarna blir längre. Det är kul att blogga, också. Så jag är nog ganska snart tillbaka. Kanske med lite annan, mer genomtänkt (eller udda) vinkel.

Bra slut på grå arbetsvecka

2010-04-23T17:51:00.004+02:00

Det har varit en sådan där vecka då jag har känt att vi har så oääääändligt långt kvar till det där paradigmskiftet som vi behöver.

Det började med smygpremiären på Underkastelsen. Jag kände ju till problemen, men varför gör ingen något? Så blev jag inbjuden till ett möte som Svanen skulle ha i Köpenhamn. Bara för att omedelbart märka att de, trots att de är en miljöorganisation, fortfarande ordnar möte helt med utgångspunkt från att alla flyger, även från Oslo och Stockholm... Har de inga klimatmål i sina organisationer? Va? Jag var på ett annat seminarium där en talare från ett statligt verk var noga med att poängtera att av hushållens totala utgifter är endast 0,6% miljömärkt... Jo, men om man tittar på mat så är det 5% och ökar med tiotals procent - vill de inte se det som är bra? Och så sitter jag och tidrapporterar på en seeeeeeeeg uppkoppling. Ska det vara så här - livet och jobbet känns grått.... Men det visar sig att den är seg för att kollegan A har skickat över några bilder hon tog på förmiddagen, som fredagshälsning. De är lite tunga och det segar ned min förbindelse.

Det är bilder från en gård som har grisar. Inte bara som hobby utan som huvudinriktning. Och grisarna går ute, de far runt på åkern och bonden har tid att se till dem. Det går uppenbarligen att dra runt ett företag på det här viset. Och plötsligt känns det som att jag får hopp igen. Det är de här vi måste fokusera på. De som gör rätt varje dag. Så länge de visar att det går så finns det en väg framåt. Det blev visst lite ljusare på himlen?

Foto: Anna Ellström, KRAV. Sprid inte bilden utan fotografens tillstånd.

Underkastelsen - filmen som ändrar valrörelsen?

2010-04-19T21:30:00.011+02:00

Jag har varit på smygpremiären av filmen Underkastelsen. Den handlar om att det ständigt ökande utsläppet och spridningen av syntetiska kemikalier kanske är ett större problem än klimathotet. För mig innehåller filmen inga direkta nyheter. Det som presenteras är rätt väl känt. Men det är en skrämmande sanning. Så frågan är om ”den skrämmande sanningen” kommer att få lika stor effekt som ”den obekväma sanningen”? Jag kan inte bedöma det, men jag hoppas det. Och onekligen har den ekologiska maten återigen mycket fler förslag på lösningar på ett allvarligt problem, än vad den konventionella maten har.

Jag har just varit på en smygpremiär för en film. Hade det varit en vanlig rulle hade det nog hetat galapremiär. Men nu var det ”Underkastelsen” av Stefan Jarl, och med bla Åke Bergman och Eva Röse. Det serverades lite rödvin och ekologiska småbröd och ostbitar i papperspåsar. Inte så många premiärlejon där, men desto fler ur miljö- och hälsogräddan. Jag kände till filmens budskap redan innan, och det är jävligt viktigt. Frågan jag ställde mig inför kvällen var ”kan den nå genom rutan”? Kan den här filmen få till effekt att något händer? För helt klart behöver något hända.

Filmen handlar om hur vi utsätts för en allt kraftigare exponering för allt fler kemikalier, över allt hela tiden. Det är bekämpningsmedel, flamskyddsmedel, läkemedel, ytbehandlingar och annat. De flesta av dessa tusentals kemikalier vet vi nästan ingenting om hur de fungerar i ekosystemet eller när de samverkar i våra, djurens och växternas kroppar.

På ett annat sätt vet vi en hel del. Vi vet att många av dessa kemikalier är fettlösliga. Det betyder att de snabbt ansamlas i fett, vilket i princip bara finns i eller vid levande material. Fettlösliga ämnen lagras i våra och djurens fettvävnader, varifrån de aldrig eller bara långsamt avsöndras. Utom i några få fall när vi producerar en viktig fet substans. T ex modersmjölk.

Vi vet också att många av dessa kemikalier fungerar på hormonell nivå. Dvs i vissa sammanhang har de mycket kraftig effekt även i mycket, mycket låga doser. Ett sådant sammanhang är fosterutvecklingen och hjärnans utveckling strax efter födseln. Våra funktioner utvecklas inte långsamt, utan många av de viktigaste funktionerna (t ex könsorganen) utvecklas under en kort, intensiv period. Under den här perioden är vi mycket känsliga för hormonell störning.

Vi vet att när mödrar ammar så minskar deras fettdepåer betydligt. Numera vet vi också att detta är det enda tillfälle under livet då kvinnors kemikaliebelastning sjunker. För de lämnar över de fettlösliga gifterna till sina barn.

Vi vet också att spermiekvaliteten hos män sjunker. Allra mest i länder med kemikalieintensivt jordbruk. I Danmark har hälften av de unga männen sämre spermier än vad de borde ha. Vi vet att de här preparaten påverkar vår mentala hälsa. Autism, ADHD och andra syndrom och sjukdomar ökar kraftigt.

Vi vet också att två tredjedelar av all frukt och grönt som säljs innehåller bekämpningsmedelsrester. Naturligtvis mycket mindre eller nästan inget i ekologiska grönsaker, men de är ändå inte så stor andel.

Det finns forskare som menar att det här är ett allvarligare problem för människoarten, eftersom om det här fortsätter, så kommer vi helt enkelt inte att kunna få barn.

Jag ser filmen och tänker att människorna som har gjort den verkligen brinner. Det är bra. De har på fötterna. Och vanmakten når igenom. De känner sig underkastade ett kemikaliesamhälle som de inte vill ha. Maktlösa. Kommer filmen att slå igenom och bli en ny ”The Inconvenient Truth”? Jag hoppas det. För det skulle behövas. Men jag känner att jag vet för mycket. Jag blev inte tårögd, som många andra. Så jag kan inte riktigt bedöma kraften i den. I allra bästa fall skulle den ha betydelse för den stundande valrörelsen. Hoppas, hoppas.

Men så återstår då frågan – vad kan man göra? Filmmakarna lämnar själva tips som handlar om att använda naturmaterial när man bygger, köpa miljömärkt elektronik och framför allt, köpa ekologisk mat. Men kan jag göra mer? Jag jobbar på KRAV och satsar hårt på att få det att växa. Borde vi fokusera på giftfriheten i stället? Skulle det få bättre effekt på folks vilja att köpa? Hm. För ögonblicket tror jag att vi kanske ska framhäva andra fördelar, men det kan ändra sig snabbt. Snart kanske Expressen skriker efter den kemikaliefria maten, och marknaden skiftar totalt. Hoppas det.

Uppdatering 2010-04-20 och 2010-04-21:
Några andra som bloggar om filmen:

Sanna Lundell - sanerar sitt hem efter att ha sett filmen.
Kaktusblomman - ger en sammanfattning och förklarar filmen.
ComeAgain - några länkar till intervjuer och klipp på Tuben. Några det-här-kan-du-göra-tips i en senare postning.
TEM-funderingar önskar att han får se filmen, men ger också intressanta länkar till mer info om problemet.
SaltåKvarn-bloggen konstaterar att leksakerna från Robygge kanske inte är så nördiga ändå. Det kan man ju hålla med om.

2010-04-23:

Recensioner i DN, m fl tidningar.

Bilden har jag lånat från www.underkastelsen.se. Jag hoppas att Stefan Jarl och Eva Röse inte blir så arga för det.

Hållbar musik

2010-04-13T18:42:00.003+02:00

Hej igen, bloggen. Det var ett tag sedan. Men det är ingen fara, jag bara har fullt med annat.

Hållbarhet och hållbar konsumtion har minst tre dimensioner för mig; ekonomisk, social och ekologisk hållbarhet. De kan i sin tur delas upp i underkategorier. Och så kan man enkelt gå bort sig i trist matematik. Men det är ju fråga om en helhet.

När det gäller den sociala delen, så är musik viktigt för mig. Musiken ger mig mycket starka upplevelser av välbehag, oro, glädje. Ungefär som mat, fast på ett annat sätt. Härom dagen funderade jag på vilken musik jag behövde, och började gå på strövtåg. Hamnade på U2 och landade på "with or without you". Nästan en löjligt stark grej. Börjar i melankoli, nästan sorg och uppgivenhet. Men på drygt fyra minuter tar mig U2 till hopp och till slut styrka.

Jag använder sådant här för att hålla ångan uppe - orka ta ett tag till och lägga kraften rätt. Hållbar musik. Kanske odödlig.

Hit hör för mig också Au Fond du Temple Saint i Pärlfiskarna (les pecheurs des perles), Förklädd Gud, Visa från Utanmyra och Don't Fence Me In.

Och jag är alltid lite på småjakt - vilken annan musik kan ge mig de här kickarna? Om du fick ge ett, ett enda tips, på musik som verkligen lyfter och ger styrka. Ett tips på en låt man måste höra innan man dör... Vilken skulle det vara?

Vaccin mot könsmognad något för KRAV?

2010-03-27T13:35:00.000+01:00

När man pratar om den hållbara maten eller den naturliga maten, så innebär det för mig att man försöker åstadkomma det bästa på flera skalor samtidigt; naturskydd, djurskydd, ekonomisk rimlighet och naturlighet, t ex. Ibland dyker det upp nya tekniker som gör att jag studsar till och behöver revisit grunderna. Nu har det t ex dykt upp ett vaccin som skjuter upp galtars könsmognad. Att använda det skulle minska obehag för KRAV-grisarna, men jag (och flera med mig) tvekar. Något i magen säger mig att det är något konstigt med det här.

Hållbarhet har åtminstone tre delar; ekologisk, ekonomisk, social hållbarhet. För mig finns det också en etisk dimension av hållbarhet, som t ex inkluderar djurskydd. Tar man de olika delarna var för sig är det inte så svårt att bestämma vad som ska gälla. Om man bara vill tjäna pengar och struntar i allt annat, så är det inte så svårt. Men om man vill tjäna pengar och rädda naturen blir det svårare. Vill man själv tjäna pengar, rädda naturen och dessutom vill att de som arbetar med det jag köper har det bra, börjar det bli riktigt svårt. Lägger man djurens väl på det blir det rätt avancerat.

Att lägga ihop dem innebär för det första att man inte kan låta en dimension dominera över de andra. Å andra sidan kan jag heller inte låta någon dimension bli helt ignorerad - det finns en skamgräns för alla fyra. Ibland dyker det upp problem och nyheter som ger mig griller i huvudet. I fredags visade kollegan K mig information om ett nytt vaccin för grisar. Ett vaccin mot galtlukt. Jag blev superbrydd.

Så här ser det ut: att hålla grisar under KRAVs regler är ganska svårt, kräver ganska mycket mark, ger lite sämre avkastning. Marknaden är också rätt svår. Många slakterier menar att det inte finns någon bra marknad för KRAV-kött. Alltså betalar de inte så bra. Den ekonomiska hållbarheten i att vara KRAV-grisbonde är skör.

KRAV-grisar får gå ute och böka och beta. Det är det inte många grisar som får göra, inte ens ekologiska. De har gott om förströelse och lever i stora delar ett riktigt grisliv. Så jag skulle vilja säga att den etiska dimensionen är rätt väl omhändertagen. MEN, och det finns ett par rejäla men, det finns två betydande problem.

Det ena är att de grissorter vi har är framavlade för att stå stilla i stall, växa fort och sedan slaktas. När man släpper ut dessa sorter, så får många av dem förslitningsskador i lederna. Det gör ont. Det andra handlar om att kött från könsmogna galtar har en ganska stark bismak, sk galtlukt. Konsumenterna uppskattar inte den smaken, så sådant kött får ett riktigt lågt värde. Smågaltar blir efter ett tag också ganska stökiga, och kan skada varandra rätt rejält. För att grisbonden inte ska behöva ha ihjäl hälften av alla kultingar, så kastrerar man smågaltarna. Det är heller ingen rolig historia, vare sig för grisen eller för bonden.

När det gäller ledskadorna pågår nu några olika projekt för att undersöka hur man skulle kunna komma till rätta med det. KRAV ser också över sina djurregler, så det finns alla möjligheter att vi äntligen börjar komma till rätta med det. När det gäller galtlukten, så fick jag i går höra talas om en ny lösning: vaccinering mot galtlukt. Med hjälp av två doser av vaccinet Improvac, så skjuts galtens könsmognad upp. Den skjuts upp så att den inträffar efter normal slaktålder.

Improvac förefaller vara väl utprovat, vaccineringen kan skötas professionellt och tämligen smärtfritt. Flera KRAV-grisbönder tycker att detta skulle vara mycket bättre för djuren, och vaccinering är tillåtet enligt KRAV-reglerna i vissa fall. Men de är angelägna om att inte tänja reglerna i någon konstig riktning och därför kommer nu diskussionen igång.

Jag förstår fördelarna; mindre smärta, säkrare och enklare hantering, bibehållen ekonomi. Men det är något som känns konstigt i magen. När KRAV tillät vaccinering, tänkte man sig då att det skulle kunna användas för att skjuta upp en naturlig process? Eller var det för att förhindra lidande i farliga sjukdomar? Jag tror det senare. Men, om vi nu har kunnat acceptera kastrering, så är det väl bättre med ett par sprutor? Jo, ja... Men jag tvekar i min uppfattning...

Givetvis kan man säga att en lösning på det här problemet är att inte äta grisar, över huvud taget. Jag köper det resonemanget. Men om man nu konstaterar att det inte verkar gå hem hos alla, och man vill försöka förbättra läget för både bonden och grisen och samtidigt försöker stimulera en naturlig produktion. Hur tänker man då?

Foto: Jennys blogg. Riktiga KRAV-grisar.

Nyårslöfte på väg att infrias

2010-03-20T10:32:00.003+01:00

Det är något märkligt med ägande av bilar. Jag har hittat oändliga mängder med ursäkter för att inte sälja bilen just nu. Den är inte städad, vi ska åka någon stans, kan vara bra att ha i helgen... Till slut insåg jag att det helt enkelt beror på att det normala är att ha bil. Att inte ha bil är konstigt. Vi lever i ett bilparadigm, som jag är van att navigera i. Det okända är läskigt.

Men nu så. Nu är vi på väg att infria nyårslöfte nummer 1. Bilen är utlagd på blocket.

Livet i det nya paradigmet kan snart börja. Spännande. Och lite läskigt.

Ekologisk milstople från Livsmedelsverket

2010-03-16T20:19:00.005+01:00

Livsmedelsverket arbetar för säker mat (dvs att gifter och smittämnen i maten håller sig på rätt sida gränsvärden), redlighet (dvs att ingen på matmarknaden luras) och bra matvanor (kostråd till gravida, nyckelhålet, tallriksmodellen, mm). De arbetar på vetenskaplig grund och har på riktigt statligt manér för det mesta väl på fötterna när de uttalar sig.

När det gäller redlighet, så är det uppenbart ibland vad de ska göra. Ibland blir det lite godtycke, för de måste ju avgöra när de tror att många kan känna sig lurade. Ibland tycker jag också att det blir en slags storebrorsgrej. När de t ex pucklar på Äkta Vara eller embryot till LCHF-märkning, så underkänner de liksom vanligt folks kapacitet att göra sina egna analyser och träffa sina egna beslut. (Äkta Varas reaktion här. LCHF:s reaktion här)

Men, när det gäller att uttala sig om att det ena är bättre än det andra, så kan man betrakta Livsmedelsverket som en viktig källa. De har egna lab, egen expertis och de refererar till tämligen väl förankrade modeller och system. Och nu har det till slut hänt - Livsmedelsverket konstaterar försiktigt att ekologiska ägg är bättre!

I pressmeddelandet är de försiktiga med att tala om vilka skillnaderna är, man nöjer sig med att säga att de är flera och nämner t ex jod. Går man vidare och söker på råa ägg, konventionella resp ekologiska, så får man upp jämförande tabellen högst upp. Redan av den översiktliga tabellen framgår det att de ekologiska äggen innehåller mer energi, mer vitamin D och E, mer järn och kalcium, men mindre natrium! Man kan gå ännu djupare och se ännu fler fördelar, men det får ni upptäcka själva!

Länktipstack till SaltåKvarn-bloggen!

Gammal ost

2010-03-15T21:02:00.004+01:00

Jag har sparat helt vanliga ostar i ett helt vanligt kylskåp i snart ett år. De blir inte dåliga av det, trots att bäst-före-datum nu passerats med nio månader. Istället blir de vanliga, tråkiga, ostarna allt godare. På köpet inser man god osts värde på ren instinkt och därmed är man lite sparsammare. Så sätt igång nu - ge dig själv lite gammal ost, så blir ditt liv ännu lite roligare.

Förra senvåren insåg jag att alla tråkiga KRAV-ostar måste sparas så att man absolut inte öppnar dem före bäst-före-datum. För den bistra sanningen är ju att största delen av den ost som säljs i Sverige är lagrad i typ tre dagar och når våra förstörda gommar helt ointressanta. Den här sjukan har ju även drabbat eko-ostarna.

Nu har jag i alla fall köpt ostar och bara låtit dem ligga i kylen sedan juni i förra året. Av ett dussin inköpta har bara en visat (oönskat) mögel. Då öppnade vi den, skar bort möglet och åt upp den.

Förra veckan spräckte vi en av de första, som hade passerat bäst-före-datum med nio månader. En KRAV-märkt Arla Herrgård. Jag kan rapportera att den var fastare, därmed lite saltare. Smaken var inte på något vis stark, men betydligt mer karaktärsrik. Framförallt eftersmaken hade växt och blivit riktigt angenäm. Ganska nötig.

Min första slutsats är att man ska lagra ostarna i minst ett år. Man kollar på dem nu och då, så att inget har gått snett, men låter dem i övrigt vara. Förutom att de blir godare, så har det också fördelen av att man reflexmässigt inser vilken finprodukt god ost är. Svinnet och överkonsumtionen blir betydligt lägre!

Min andra slutsats är att det verkligen är något fel på bäst-före-datum-systemet. Jag vet inte vad det är, om det är så att mejerierna vill ha omsättning i ostdisken, och därmed får butikerna att rea ost som håller på att gå ut. Samtidigt får de folk att slänga ost som passerat datum av bara den anledningen. Eller så är det så att trygghetsknarkarkonsumenter har drivit fram att man inte kan ge en ost ett års BF-datum. Det verkar kanske inte rimligt. Och då föredrar mejeriet att höfta till med något som folk kan tänkas tro på.

Min tredje slutsats är att man ska tänka själv - titta, lukta och känn innan du slänger mat. Möjligen är den inte för gammal, bara lagrad.

Foto: Jag har tagit bilden själv. Låna den gärna och uppge gärna EkoTänk som källa.

Ledigt jobb på KRAV

2010-03-02T20:12:00.003+01:00

Många av de som bloggar (eller surfar runt i bloggosfären) gillar att hålla på med information, tänker jag. I så fall kanske någon kan vara intresserad av att veta att KRAV söker en informatör. Bara sök!

Cloetta har fattat det viktiga

2010-02-23T21:55:00.003+01:00

Nu lanserar Cloetta en Good mjölkchoklad. Chokladen är såväl Rättvisemärkt som lokalproducerad! Härligt! Av någon anledning smakar det dock lite bittert...

Den Rättvisemärkta delen uppgår till mindre än en tredjedel. Det står så tydligt och bra. På baksidan. Sockret, som är den största ingrediensen, finns förvisso att köpa som Rättvisemärkt. Men det är väl att kräva lite mycket. Lite skit får man ta om man är sockerarbetare.

Lokalproducerad? Jo det står faktiskt bakpå att chokladen är gjord i fabriken i Ljungsbro, med massor av goda tankar. Nu ska vi se... Ljungsbro - kanske odlar de sockerbetor där? Nej, tror inte det. Kakaosmör, då, gör man kakaobönor i Ljungsbro? Kanske i ett söderfönster i personalmatsalen. Eller skummjölkspulver? Eller kanske är det sojalecitinet?

Cloetta har förstått att två av de hetaste trenderna nu är rättvisemärkt och lokalproducerat. Hm, så rätt men ändå så fel.

Kul uppmärksamhet

2010-02-22T20:43:00.004+01:00

Idag öppnade En Lagom Dos Grönt röstningen i tävlingen "Sveriges bästa gröna bloggar", och har ni hört - EkoTänk är nominerad och går att rösta på. Jag har liksom aldrig skrivit för att försöka söka uppmärksamhet, så det är ju extra kul när bloggen blir uppmärksammad. Motståndet är formidabelt, så lite tröströster skulle uppskattas ;-)

Jag har tittat lite skeptiskt på andra bloggtävlingar som syftar till att kora Sveriges bästa blogg. De har känts lite irrelevanta för mig på något vis. Varför skulle en blogg vara intressant för mig bara för att den har blivit framröstad av 300 000 radiolyssnare? Jag kanske är en nörd, men jag behöver större precision än så.

Och då är En Lagom Dos Grönts påhitt rätt intressant. Här nomineras bara miljöbloggar, och de delas sedan in i sex intressanta kategorier. EkoTänk hamnade i "mat och dryck". De här kategorierna är smala nog för att intressera mig. Eko-mat-och-dryck-bloggarna kan jag väl, men de andra blir intressant att gå på upptäcktsfärd bland.

Så om inte annat så är detta en slags bloggrulle över vilka bloggar som är intressanta just nu. Och de är inte fler än att man kan kolla igenom dem. Och det tycker jag är bra. Den med flest läsare vinner, men jag käner mig redan som en vinnare!

En annan vinnare är naturligtvis En Lagom Dos Grönt - de drar trafik på det här sättet. Och det är dem väl unt. Vi kan inte få för mycket av hållbara skribenter i alla tänkbara medier.

Varför ska eko kopiera det konventionella?

2010-02-18T22:41:00.005+01:00

Många företag som ska lansera ekologiska produkter gör det genom att ta fram en ekologisk variant av en produkt som de redan har. Det innebär ofta att de ekologiska begränsningarna gör att spegelprodukten inte kan mäta sig med originalet (såklart). Jag tycker att man istället borde fråga sig vad gott man kan göra av de ekologiska ingredienser som finns. Då tror jag att vi skulle få mycket godare mat.

Foto: Nürnberg Messe och BioFach

En del av BioFach är en seminarieserie som heter BioFach Congress. Det är ett imponerande utbud av allt möjligt. Mina goa kollegor K och H var idag på ett seminarium med den lite småhemliga titeln "sensorisk marknadsföring av ekologiska produkter". Tydligen dominerades seminariet av en makalöst tråkig schweizisk forskare som talade om vilka metoder de använt. De sista fem minutrarna kom det intressanta. Då klev en kvinna upp och förklarade att två saker var tydliga:

Det smakar bättre om testpersonen får veta att det är en ekologisk produkt
Vi är tillvanda vid att produkter ska smaka på ett visst sätt. Denna smak är en smak som passar den etablerade produktionsformen. Ekologiska råvaror ger något annorlunda egenskaper, och detta i sin tur gör att ekologiska spegelprodukter ofta upplevs som sämre, eftersom de inte är som denna produkt brukar vara.

Det här är superintressant. Det ena gäller att ekologiskt har en smak, och den är god. Det har naturligtvis en koplling till att en smak inte är en enkel reaktion i en smaklök. En smak är en upplevelse av en situation; det är matens aromer, konsistens, men också omgivning sällskap och kunskaper. Ett vin smakar bättre om man vet mer om dess historia. Det är alltså tydligt att den genomsnittlige konsumenten upplever att mat smakar bättre när han/hon får veta att den är ekologisk. Det har naturligtvis med konsumentens föreställning om vad eko är att göra. Det har också med att göra att konsumenten verkligen litar på att det som påstås vara ekologiskt också är det.

Så även om vi i branschen ibland suckar över att det finns en kontrollmani, så tror jag att det betalar sig. Vi har väldigt lite problem med bedrägerier. Det beror nog på den intensiva kontrollen, och det ger resultat i form av bättre smak. Samtidigt vill det till att eko-reglerna lever upp till förväntningarna. Det är svårare eftersom varje konsuments förväntningar nära nog är unika. Men viljan att möta dessa förväntningar är det som gör konsumenten till en del av ekorörelsen, och det är en styrka.

Den andra saken tycker jag är kanske ännu mer intressant. Fenomenet förklarades med att folk har vant sig vid att ett gott äpple ska vara snyggt, glänsande och surt. Det är det normala, det säkra och goda. Så ska ett äpple se ut. De kunde visa att konsumenterna därmed tyckte att sötma, arom, fyllighet, saftighet och andra intressanta smaker uppfattades som avvikelser, eller helt enkelt som fel. Det gröna äpplet med tjockt, felfritt, hårt skal, som inte behöver hänga för att bli sött och som kan säljas som fräscht, trots att det är surt passar väldigt bra för industriell produktion. Det tål stötar, det ser snyggt ut, det tål besprutning. Det ekologiska, mer naturliga äpplet uppfattas som sekunda eller skräp. Det har ju fläckar, smakar sött och så vidare.

De förklarade vidare att det vanligaste är att när ett företag ska ta fram ett ekologiskt sortiment så tittar de på vad de har, och så tar de fram ekologiska varianter på det. Längre ned i Europa är det t ex norm att yoghurt ska vara ganska fast. För att uppnå det tillsätter man konsistensgivare. Men det får man inte i ekologisk yoghurt. Så den ekologiska yoghurten blir rinnigare och uppfattas som avvikande, felaktig och dålig. Den säljer dåligt och företagen kan säga "Titta! Trots att vi investerade i en ny produkt så funkar det inte. Konsumenterna vill inte ha ekologiskt!". Trots att det egentliga problemet är att vi har vant oss vid mat som inte är som mat ska vara.

Istället kan man och borde man fundera över vad man kan göra med ekologiska råvaror som blir gott och attraktivt, och sedan lansera det. Det blir förmodligen ofta produkter som inte har någon direkt motsvarighet på den konventionella marknaden. Men det är bra, för då får de står för sig själva. Och jag tror att maten genomsnittligt kommer att bli mycket godare, eftersom vi får mer eko-mat. Och eko, vet vi ju nu, smakar gott.

Ibland när jag tänker på det här brukar jag dra en parallell till light-maten. Jag tycker själv att light-chips eller en fettsnål béarnaise är helt ointressanta. Behöver man en mager snack så är morotspinnar mycket godare än lightchips. Behöver man en mager mustig sås, så är en mustig tomatcoulis mycket intressantare än en mager béarnaise.

Idag sprang jag förresten på bloggaren Lena Möller, som jag hittills bara träffat i Cyberspace. Hon jobbar i den spännande Organic Africa Pavillion. Det är alltid spännande det där, att träffa bloggare IRL för första gången.

BioFach 2010 - dag 1

2010-02-17T21:53:00.005+01:00

Mässan BioFach är på ett sätt alltid lika dan; förvirrande, överväldigande, brusig, tröttande och alldeles, alldeles underbar. Jag tror att det är människorna, alla dessa människor som tar ekologisk produktion och handel på allvar. Som faktiskt på allvar diskuterar hur man ska kunna göra en marknadsfördel av att betala bonden mer. Och som säljer, förmedlar, skapar kontakter och utvecklar produkter. Man riktigt känner hur alla dessa tusentals människor, precis som jag, suttit i åtskilliga timmar och förberett sig, och nu j-drar ska det hända.

Och jag får energi av att springa på viktiga människor i snart sagt varje hörn; här finns miljöchefer, marknadschefer, journalister, ministrar, konsulter, intresseorganisationer i en salig röra. På BioFach är det inget särskilt att Hollands jordbruksminister (bilden) står uppflugen och läser upp ett tal där hon bland annat säger att "Vi har många kriser just nu. Finansiell kris, klimatkris, matkris bara för att nämna några: Och det är ju uppenbart att det är till den ekologiska produktionen vi vänder oss för att hitta lösningarna. Därför är jag stolt över att idag blablabla..." För i montern bredvid står man och diskuterar om man skulle kunna få ihop en båt med havre att sälja till USA i höst (fattar ni hur mycket det är???). Strax därpå springer vi på några norskor som har en idé om att man skulle ta och lägga om Nordens största festivaler till heleko.

Allt detta är var för sig helt enastående händelser. Men när jag upplever dem så kan jag inte riktigt ta dem till mig på annat sätt att jag blir sprittande glad. Om någon vecka kanske jag kan sålla ut vad som var viktigt och vad som bara var kul.

När det gäller trender, så är mitt intryck att nästan ingenting har utvecklats sedan sist. Det är inga nya produkter eller områden som står ut. Det finns alltid udda grejer, men ingen samfälld strömning. Däremot är det liksom lite mer allvar i år. Förra året var det mycket snack om att rättvisemärkt borde vara en del av eko. I år är Rättvisemärkt tema för hela mässan, och nu vill man prata om HUR det ska gå till. Några nya produkter på området och Fair Trade har fått ett eget hörn på mässan.

En grej som är rolig är att den svenska montern är större, snyggare och kaxigare i år än förra året. Danskarna är tio gånger större, men det är ändå kul. Den nyaste nyheten för mig var webbplatsen Smaka Svenskt som är här för att marknadsföra sitt verktyg för den matintresserade turisten.

Vad sparar du, då?

2010-02-16T14:21:00.005+01:00

När man tar tåget mellan Uppsala och Nürnberg så tar det ungefär lika lång tid som att flyga, om man räknar kontor till första möte. Det kostar ungefär lika mycket pengar. Man är lite tröttare när man kommer fram. Man sparar 200 kg koldioxid. Är den lilla tröttheten värd att spara 200 kg koldioxid? Ja, det tycker jag.

Jag fick ett par roliga kommentarer på mitt förra inlägg. Johan "EcoProfile" Erlandsson var uppmuntrande och menade att kollegorna minsann missar det skakande tåget och den hårda britsen oxå! PaljettenQ undrar hur mycket man sparar på att ta tåget, egentligen.

Jag är lite road av sådant här. Det är fullt möjliga omställningar att göra, liksom:

Först pengakostnad:

Alla biljettpriser varierar hela tiden, men just i mitt fall kostar biljetten runt 3 500, tror jag. Och då reser jag mjuk klass, och kan jobba fullt ut åtminstone en fem-sex timmar. Sovkomforten är singelkupé och bäddat och fint. Inget överdåd, men helt klart komfortabelt.

Kollegorna tror jag betalar runt 2 000 kr för resan, enkel väg, om man räknar in transfer också. Förmodligen lite mer, men jag vet inte säkert. Därtill hotell som är svindyrt i en mässtad i mässtid, runt 2 000 kr för en person en natt.

Så pengakostnaden är ungefär den samnma.

Sedan klimatkostnad:

Tåget till Köpenhamn är Bra Miljöval, så i princip klimatgratis. Därefter är det väl europeisk elmix som driver, kanske åker jag på sådär 30 kg CO2.

Flyget... ska vi säga att de flyger 1500 km (räknar in lite taxi o transfer o grejer i det där). Jag tror att flyget ligger runt 150 gr CO2 per personkm. Det blir runt 225 kg CO2.

Säg att jag sparar 200 kg CO2. Är det mycket eller lite?

Genomsnittlige svensken släpper ut runt 7 000 kg. Vi borde ned till runt 2 000. Så det är iaf 10% av mitt tillåtna årliga utsläpp.
200 kg koldioxid är en bilresa t ex ToR Uppsala - Uddevalla med en normalbil (100 mil) eller
200 liter mjölk, förmodligen lite mer än en årsförbrukning.
Vi har ett miljömål på KRAV om att vi ska hålla oss under 600 kg CO2 per år och anställd, så det är en tredjedel av min årliga kvot (även om vi poolar och räknar ut genomsnitt).

Så det är nog en del ändå.

Vad är alternativkostnaden då? Jag tror att jag kan jobba (och blogga ;-)) effektivare än kollegorna, så att jag reser en timme innan dem kan vi räkna bort. Om jag inte sover bra så kommer jag fram lite slitnare än kollegorna. Jag har sett till att vila upp mig inför BioFach, så jag tror inte jag tappar så mycket.

Till slut är frågan - är det värt att vara lite trött en dag för att spara 200 kg koldioxid? Jo, det tycker jag.

Dags för BioFach 2010

2010-02-15T22:12:00.004+01:00

Dags igen för en av eko-årets höjdpunkter, BioFach. BioFach är världens största mässa med bara ekologiska grejer, och den hålls i Nürnberg den här tiden varje år. De senaste åren har jag försökt samla intrycken genom att posta lite på bloggen. Tror kanske att det kan bli lite av det i år oxå.

I år var jag ute i god tid och fick plats på nattåget från Köpenhamn. Kollegorna som var lite senare i beslutet fick ta flyget. Det intressanta är att jag åker 11:09 från Uppsala Central imorgon. Kollegorna åker 12:30 från samma central, men hoppar av på Arlanda C, fvb Frankfurt och så småning om Nürnberg. de kommer fram lite halvsent, sådär, checkar in på hotellet precis bredvid Nürnberg Hauptbahnhof. Vi ses där till frukost på onsdag, för mitt tåg är framme runt sju på morgonen. Och så går vi på morgonens första möten tillsammans. Man sparar alltså totalt drygt en timme på att flyga. Och då får jag någon dryg timme på mig att käka något trevligt i Köpenhamn...

EU:s eko-märke - slugt, fult eller lycklig omständighet?

2010-02-13T20:35:00.005+01:00

EU släppte sitt nya eko-märke i veckan. Om jag tycker det är snyggt eller inte intresserar mig inte så mycket. Men jag var brydd över att de hade valt en symbol som var så fin i linjerna att den blir mycket svår att trycka på ett vettigt sätt. Men nu har jag kommit fram till att det är genialt - den nya symbolen för ekologiskt är "den gröna pluppen". Ingen kan missa den. Och den går att upphovsrättsskydda eftersom man har ett litet mönster på, som en student har gjort. Därmed har man också lyckats knyta an till morgondagens konsumenter. Smart.

Det är populärt att släppa nya eller pimpade eko-märken nu för tiden. KRAV läckte ju sitt upphottade märke på Facebook för en vecka sedan. Och ungefär samtidigt släppte EU sin nya eko-logo. Från 1 juli är det ett krav att alla produkter (i alla fall alla mat-produkter) som marknadsförs som "ekologiska" har den här loggan.

Den nya eko-loggan kom till genom en sorglustig resa, som till slut gick i mål med en slags demokratiprojekt. Loggan har diskuterats en del på bloggosfären, och jag tror t ex att Bokashi-bloggen tycker att den är lyckad. Om den är snygg eller inte är en smaksak, och inte så mycket att fundera över, tycker jag. Det som är intressant är hur stark den är som köpsignal.

När tävlingen gick in i slutfasen och det fanns tre alternativ att rösta på, så tyckte jag att det var något fishy med det hela. Eftersom jag jobbat rätt mycket med hur man utformar ett sådant här märke, så tyckte jag att det var något konstigt. Två av de tre var i princip trycktekniskt omöjliga - för mycket och för små detaljer när man kommer ned på tomatmärkesstorlek, eller märkning av 2 cl kaffemjölk. Den tredje var väl iofs möjlig, men ändå otydlig. Var det ett ljus? Ett blad? Epilepsimärket? Och alla är negativa - det i sig är svårt, och passar dåligt för ett märke som ska stödja en marknadsföring, inte dominera den. Hur kunde man släppa fram de här tre? Hur kunde någon tro att de skulle bli starka på marknaden?

Nu vann till slut en av de två som jag tycker är trycktekniskt omöjlig. Och jag kunde inte släppa tanken - hur kom de fram till de tre? Jag har hört en del rövarhistorier om att de på kommissionen som skött det här verkligen inte har någon aning om miljömärkesutveckling. Eller att ingen utanför deninre kretsen har fått se alternativen. Och så vidare. Men till slut så tror jag att de är slugare än jag förstått. Och att vilket alternativ som vann knappast spelar någon roll.

Alla tre är ju tryckta på stora gröna plattor. Genom att välja svårtydda eller tunnlinjiga blider, så är det egentligen bara den gröna plattan som framträder. Och det är den som de har tänkt ska vara signalen - stor grön fyrkant = eko. Och det är ju genialt! De har helt enkelt stiliserat ned symbolen till det enklaste - en grön plupp. Grönt är skönt, köp det här!

På köpet har de lyckats genomföra ett demokratiprojekt, för att skapa en samhörighet mellan de unga konsumenterna, EU och ekologiskt. Inte korkat alls. Eller så hade de bara tur.

Det nya KRAV-märket

2010-02-07T19:21:00.003+01:00

KRAV har gjort om sitt märke. Tanken är att KRAV håller på att vässa sig rejält framför allt när det gäller klimat, men också när det gäller socialt ansvar och djuromsorg. Det blir alltså en skillnad mellan KRAV och ekologiskt. För att visa att det har hänt något viktigt, men det ändå är samma gamla kärna, så har märket gjorts om.

På onsdag täcks det nya KRAV-märket av utanför porten till kansliet i Uppsala. Men redan på måndagen kommer märket ut när KRAVs marknadsrapport släpps. Och det är nog den som är den stora nyheten. För även om konsumentmarknaden har stigit med tiotals procent om året, flera år i rad nu, så har bönderna väntat. Ett lantbruk är ingen kvatralsekonomi, och det gäller att vara säker på sin sak innan man lägger om till ekologiskt och KRAV, för det är ett helt annat sätt att jobba.

Om jag förstår korridorsvisket rätt, så snackar vi nu om ett rejält lyft i lantbrukens anslutning. Möjligen är lyftet så stort som 75%! Om det är så, så kan svenskt lantbruk börja ta igen lite av allt det de förlorat till importen. Och det är bra. För vi ska ju inte frakta ekologisk mat över jorden i onödan.

Nu gäller det också bara att konsumenterna hänger i, och fortsätter att flytta handen i hyllan. För det här är konsumentmakt. ICA var sannerligen inte med på noterna när ekoboomen kom. Men de har shejpat upp sig rejält och börjat handla på allvar. COOP var naturligt vis redan långt framme och vred på allt de hade i kranarna. Och nu kommer bönderna med på tåget. Otroligt roligt!

Håll koll på KRAVs webb imorgon om ni är sugna på mer info.

Näe, nu får det vara nog!

2010-02-01T21:22:00.001+01:00

Nä, hörni. Det är kul att blogga. Lite för kul faktiskt. Jag inser att om jag ska få allt annat gjort, så får jag nog försöka styra tankarna åt lite andra håll:

Jag har en bil att sälja. Det ska skrivas annonser, putsas, fejas och förhandlas. Någon som är sugen på en Ford Focus spritbil från 2002, underhållen enligt serviceboken, men använd av ett par barnfamiljer? Bara hör av er. Tar ni den nu, rakt av så blir priset bra och jag spar tid.

Jag har ett val att vinna. I Sverige utgår all makt från folket. Så är det tänkt i alla fall. Men man får inte makt, man tar den. Det ska samordnas miljögrupp, det ska skrivas brev, planer och insändare. Världen ska bli en bättre plats, men det sker inte genom att någon annan får det att hända. Eller, man kan i alla fall inte lita på det.

Jag har ett jobb att sköta. KRAV står inför ett intensivt år. Nytt märke, tuffare marknadsföring från konkurrenter, osv. Kräver fokus. Vill du hänga med i vad jag har för mig på jobbet, så har jag ett twitterflöde för det.

Och så allt annat. Så räkna inte med så många inlägg ett tag framöver. Men jag lär inte kunna hålla mig helt borta.

Klimatsmart , ekologisk och god risgrynsgröt

2010-01-31T21:03:00.003+01:00

Jag tar mig friheten att då och då posta lite recept här på EkoTänk. Här följer en kvalitetssäkrad och klimatsnål variant av risgrynsgröt. Kvaliteten höjs genom att vara snål med vatten och mjölk för att nå en fast gröt, som sedan snabbt späds och kyls. Klimatet sparas genom att ersätta en del av mjölken med vatten, samt att använda eftervärme.

En av mina smågrabbar har flera gånger förklarat för mig att den godaste mat som finns (och då räknar han in tårta, lördagsgodis och köttbullar) är risgrynsgröt. Jag har väl hittills i livet tyckt att den hör julen till, men han får aldrig nog. Så vi köper och lagar en del risgrynsgröt. Jag har funderat en del på vad som gör en risgrynsgröt god. För det är skillnad märker man. Jag skyr t ex Änglamarks som pesten - det är mest en riskräm/pudding som smakar konstigt. Jag har också lyckats laga för salt, för krämig, för osalt, för smörig och allt möjligt. Nu har jag i alla fall kommit fram till att följande karatäristika är viktiga:

Grynen ska märkas. De ska vara fasta och tydliga i kanten, men absolut inte hårda. Överkokt risgrynsgröt, där kornen börjar lösas upp och gröten blir mer en massa, är helt meningslös.
Smeten ska vara slät och len. Det som inte är korn, smeten emellan, ska vara slätt och blankt. Återigen - överkokt gröt ger en grynig smet av sönderkokta gryndelar.
Sältan är viktig. För lite salt så smakar det ihåligt, lite metall. Översaltat är inte heller gott. Om man har i mycket smör för att runda av smaken, måste man tänka på att smör är salt.

Ett problem är att risgrynsgröt är en rätt klimatstökig rätt. Mjölk kostar 1 kg koldioxid per liter. Ris kostar mellan 3 och 6 kg per kg. En stor omgång gröt kan alltså kosta närmare 3 kg koldioxid, plus energi vid tillagning, mjölk, kanel, socker etc. Så jag har funderat på hur man ska dra ned den här belastningen. Grabben gillar gröten kall, utan mjölk. Så jag har kommit fram till att det jag kan påverka är mjölken och energianvädningen. Efter en del trixande har jag kommit fram till att mjölken kan ersättas med vatten till viss del. Energianvändningen genom att använda eftervärme.

Detta är nu mitt recept (räcker en knapp vecka hos oss) där utvecklingen står idag:

Tag en ganska stor kastrull, smält en klick smör.
Häll i 4 dl risgryn, 1 tsk salt och 6 dl vatten. Koka upp och låt koka sakta. Var försiktig med värmen och rör någon gång, så att det inte bränner.
När vattnet kokat in så att du har en rismassa, tillsätt ca 1,2 dl mjölk. Koka upp, men var lite försiktig med värmen och rör om någon gång. Stäng av plattan när det har börjat bubbla (koka) så smått. Låt gröten stå på plattan och sakta svalna. Rör om någon gång.
Efter en timme eller två bör gröten ha svällt och blivit ganska fast. Tillsätt då mellan 3 och 6 dl kallt vatten. Gröten ska nu få en konsistens som är lite lösare än vad du vill att den ska vara. Om du vill kan du i det här läget tillsätta en msk strösocker eller två. Det ger en rundare smak, men jag skippar oftast sockret. Tycker det drar åt det jolmiga hållet.
Drag kastrullen av plattan och ställ på kylning (alt lägg upp i burkar). Man kyler ute eller på bänken, beroende på årstid. Aldrig i kylskåpet.

Efter mycket utprovande har vi här kommit fram till att gröten är godast med kanel och äppeltätt äppelmos.

Kvalitetstricket är att använda lite mindre vatten (än vad paketreceptet säger) i första uppkoket, lite mindre mjölk i det andra och därefter tillsätta kallt vatten. Därigenom kokas kornen inte sönder, och den snabba kylningen gör att upplösningen avstannar snabbt. Vattnet ger också en lättare smak. Allt krav- och eko ger också en förhöjning. Grynen kan vara lite svåra att få tag på, men Kung Markatta har i alla fall ett KRAV-grötris. Så de butiker som vill kan få hem det. Fråga i din!

Vill du ha julkvalitet på gröten kan man byta ut en del av mjölken mot grädde den enda gång på året som det ska slås på stort. Man kan naturligtvis dra på med mer smör också, men pass upp för sältan i smöret!

Klimatfördelarna med detta recept är att använda vatten (sparar 100 g koldioxid per dl) istf mjölk, att använda eftervärme istf att småkoka tills den är klar, samt att (självklart) inte använda kylskåpet till avsvalning. Och jag kör givetvis med Bra Miljöval el.

Vill man vara superklimatsmart kan man testa att köra med havremjölk (ex Oatly) och utan smör. Men då smakar det annorlunda.

Bilden har jag tagit själv. Skulle du mot förmodan vilja använda den, så går det bra. Uppge gärna EkoTänk som källa.

Hård kritik mot ekokritikerna fastställd av professorer

2010-01-29T12:06:00.009+01:00

Man kan väl lugnt säga att jag och professorerna på Mark och Miljö vid SLU, Sveriges Lantbruksuniversitet, är oense om mycket. Jag har vid flera tillfällen tyckt att de har gått överbord när de har fört sin argumenhtation mot eko. Till exempel när de förespeglade att de företrädde SLU i Almedalen. Eller när det kröp fram att det var de som hade matat Marit Paulsen med info som hon grundade sin Lurad på Laxen på.

Förra året satte SLU samman en internationell panel i syfte att så opartiskt som möjligt utvärdera universitets forkning, dess kvalitet och nytta. SLU vill vara ett seriöst universitet och har naturligtvis ansträngt sig för att panelen ska vara så oantastlig som möjligt. När rapporten kom så innehöll den mycket frän kritik mot Mark och Miljö. Språket är mycket hårt och nästan avfärdar som ointressant. Nu har rapporten nått riksmedia och refereras bl a av SR.

Det sorglustiga är att trots att de nu har haft flera månader på sig att smälta innehållet, så fortsätter grodorna att hoppa ur munnen på professorerna. De bemöter kritiken med

"– I det här fallet grundar sig det dåliga omdömet om oss på att vi presenterat fakta om ekologisk odling som inte gillades av utvärderingsgruppen. Därför går det inte att bry sig om utvärderingen i det här fallet, säger Holger Kirchmann.
– De var amatörer i växtnäringsfrågor och troende i att grönt är fint, tillägger Olof Andrén."
Så de illustrerar rakt av det som panelen rapporterar:
En självbelåten och improduktiv forskningsmiljö som saknar nödvändig vision, en ovilja att kommunicera sina resultat på ett balanserat sätt som också tar hänsyn till andra, motsägande resultat.

Kanske är det nu läge för SLU att framhäva forskare från sina produktiva forskningsmiljöer, som har en vision och en vilja att kommunicera sina resultat på ett balanserat sätt. Var är de? Jag vill gärna se mer av dem!

(Vill du läsa rapporten själv? Här finns den. Kolla sid 406 ff)

Nya, fina EcoProfile

2010-01-28T19:29:00.000+01:00

Spanade just in nya, fina EcoProfile. Det här kan utan vidare bli Sveriges bästa, snyggaste och mest levande gröna community. Det klart Tree Hugger kanske är större och vackrare, men det är inte långt efter. Bra jobbat, hörni!

Spara 300 kg koldioxid per år på att äta ekologiskt

2010-01-27T11:17:00.004+01:00

Om jag har räknat rätt så sparar den som äter helt ekologisk mat åtminstone 0,8 kg koldioxid per dag, eller 300 kg koldioxid per år. I verkligheten är det nog så att den som är riktigt duktig (men inte superelit) kan komma upp i 50% eko och KRAV. Då sparar man ändå ungefär 0,4 kg koldioxid per dag och 150 kg per år. Det är inte så illa!

Jag fortsatte sifferexercisen från igår. Funderade på vad dessa siffror innebär på ett parsonligt plan. Vi vet att en genomsnittlig svensk genom att äta helt ekologiskt befriar åtminstone 6 kvm åkermark från besprutning, varje dag. Till denna siffra kommer betesmarker, vissa grödor och skuggareal utomlands. Men ändå. Minst sex kvm per person och dag.

Vi har också en konservativ siffra på att ekologiskt lantbruk binder in 1 400 kg mer per hektar och år. En ha är 10 000 kvm. Det innebär att det binds in 0,14 kg CO2 mer för varje kvm som tas i anspråk. Sex kvm per person ger 0,84 kg CO2 per dag.

Om man kör med samma kost 365 dagar, ett helt år, så har man bundit in 306 kg CO2 mer än den som käkar konventionellt. Och det till stor del för att eko-bonden använder klöver och gräs istället för konstgödsel, samt att vanlig hederlig gödsel används i större utsträckning.

Låt oss runda av till att den som käkar helt KRAV-eko-reko i genomsnitt besparar klimatet trekvarts kilo koldioxid mindre varje dag. Eller 300 kg per år. Det var väl inte så illa?

Eller, har jag räknat fel någon stans?

659 263 varv runt jorden

2010-01-26T19:14:00.003+01:00

Det kommer allt fler rapporter som visar att ekologiskt jordbruk i genomsnitt suger upp mer koldioxid än konventionellt. Jag har roat mig med att köra runt lite siffror i ett kalkylblad och kommer fram till att KRAV-bönderna under åren har sugit upp runt fem miljoner ton koldioxid genom att byta brukningsmetod. Det motsvarar ungefär 0,6 kg CO2 per svensk, eller att en normalbil kör 659 263 varv runt jorden. Ungefär.

Ekologiskt och KRAV-certifierat jordbruk suger i sig koldioxid och bidrar på ett väsentligt sätt till att minska de negativa effekterna av växthuseffekten. Det sker först och främst genom att det är mer växtrester i en jord som brukas ekologiskt än en som inte är det. Att hålla betande djur på jorden trycker ned ännu mer koldioxid. Exakt hur mycket koldioxid som sugs ner i den KRAV-certifierade jorden beror på många olika faktorer. Baserat bland annat på uppgifter i Soil Associations rapport ”Soil carbon and organic farming – A review of the evidence of agriculture’s potential to combat climate change” så är det rimligt att anta att en hektar mark som lags om från konventionellt till ekologisk drift suger upp åtminstone 1,4 ton CO2e mer per år i åtminstone 20 år. En hektar mark som betas suger upp ungefär 2,7 ton CO2e per år, om man får tro Hushållningssällskapens rapport ”Jordbrukets klimatpåverkan”, den så kallade Jokerrapporten.

Jag har räknat lite på hur mycket ny mark som har anslutits till KRAV varje år under de senaste 20 åren, och multiplicerat det med siffrorna ovan. Då får man fram att det KRAV-certifierade jordbruket har sugit upp cirka 5 miljoner ton mer koldioxid än det skulle ha gjort om det hade fortsatt som konventionellt. Eftersom dessa siffror är svårmätta så har jag rundat av alla siffror nedåt och försökt använda mig av konservativa data. Vad gäller betesmarken kan man möjligen säga att det inte spelar någon roll om marken betas av konventionella djur eller KRAV-djur. Å andra sidan får alla KRAV-djur beta, och det behövs mer betande djur i KRAV-jordbruket än i det konstgödslade. Men det är rätt mycket koldioxid vi pratar om - vad betyder då dessa 5 274 104 ton CO2?

Det motsvarar

Alla klimatpåverkande utsläpp från 741 671 genomsnittliga svenskar. Det skulle tex kunna vara alla som bor i Stockholms kommun.

Vad 83 716 bilar har släppt ut under samma 20-årsperiod

Så mycket CO2 som en enda bil släppte ut om den skulle köra 659 263 varv runt jorden. Låt säga att den kan hålla en genomsnittshastighet på 100 km per timme, och aldrig behöva stanna. Då skulle den ändå behöva hålla på i 30 103 år.

Att krav-bönderna har hindrat ett utsläpp om cirka 0,59 ton CO2e per svensk. Det är å andra sidan ungefär vad en vanlig bil släpper ut på 300 mil. Men om man antar att sådär 10% av svenskarna har stått för det allra mesta av KRAV-inköpen under de här åren, så har de sparat 5,9 ton var. Och det är nästan ett helt års utsläpp!

Ungefär.

Fint pris till verkliga eko-hjältar

2010-01-24T21:25:00.004+01:00

Rapunzel är väl lite av Saltå Kvarn gånger mycket. Ett företag som är styrt av ekologiska värderingar och som har visat att det går att leva bra på det i många år. De är, såvitt jag förstår, flera gånger större än Saltå, men båda företagen har riktiga människor som vill väl i ledningen.

Rapunzel instiftade, tillsammans med IFOAM, för några år sedan One World Award. Syftet med priset är att uppmärksamma människor som skyddar och bevarar vår värld. Priset delas ut vart annat år, och är egentligen två priser.

Det ena är en slags Oscars-variant där fem blir nominerade, och en vinner. Vinnaren får en massa ära, en statyett och €25 000. Inte illa. Det som premieras är viktiga uppfinningar, utveckling av ekologiska lösningar som kan skalas upp så att många kan använda dem, liksom de som har lyckats bli starkt lysande förebilder på olika sätt.

Det andra priset är ett "life time achievement award", kanske lite mer av ett nobelpris. Här väljer man ut de människor som har i princip lagt sitt liv på att utveckla och främja ekologisk produktion. Kanske inte varje steg märktes så mycket när det togs, men när man ser till livsgärningen, så inser man att jorden hade varit ett sämre ställe utan dessa människor.

Det klart att ju fler som nomineras, desto bättre blir underlaget. Har du någon idé? Nominera här. Senast den 15 februari.

Surt sa torsken

2010-01-23T08:49:00.002+01:00

Jag bannade WWF häromdagen. Jag börjar begripa vad som hänt. WWF international har beställt en utredning av en revisionsbyrå. De har satt upp de mål man har för MSC och sedan gjort en skrivbordsstudie av andra system och jämfört dem med MSC. Uppgifterna som man har använt är de som man har kunnat hitta på engelska. Resultatet av studien är att MSC är bäst på att leva upp till MSC:s mål. Alla andra är mycket sämre på det. Vilken chock!

Därefter verkar WWF international ha kommenderat ut de lokala WWF-kontoren att göra press på att MSC är bäst, faktiskt dubbelt så bra som närmaste konkurrent. Svenska WWF gör som man blir tillsagd och går ut med materialet i en press release.

När KRAV inser att man har blivit nedrankad av WWF och inser att det beror på att WWF helt enkelt inte bemödat sig om att fråga KRAV (på engelska) eller bett det svenska WWF-kontoret kolla upp resultaten, så försöker man naturligtvis få till en rättelse från WWF. Det är de inte intresserade av.

Då står KRAV i läget att välja mellan vänlig korrigering och angrepp. I pressmeddelandet som gick ut på fredagen, så valde KRAV vänlig korrigering. Troligen för att WWF har ett mycket stort inflytande över vad som ska anses vara miljösmart på just fiskmarknaden. Att få dem emot sig skulle inte gynna KRAV-märket.

Men mitt förtroende för WWF som organisation har fått sig en rejäl törn. Jag vet att det finns mycket duktiga människor som jobbar där. Men det verkar inte som att de har mandat att göra det som vore bäst för fisken och miljön. Internationella strategier går före. Då får Sverige-kontoret vackert rätta sig.

Jag känner mig lite besviken på den svenska miljörörelsen. Det är inte bara WWF. Jag har på sistone sett en hel del tveksamheter från organisationer som annars står för det rättrådiga. Kanske begriper de detta bättre än jag. Men ofta nog tycker jag att det verkar som att makt korrumperar, och miljöfolket är inte immunt mot detta syndrom. I just Sverige finns också en stark tradition om att sitta ned i båten. En slags saltsjöbadsanda som innebär att vi är ett för litet land för att man ska kunna göra sig omöjlig. Man måste kunna samarbeta med alla, annars tar det stopp.

Allt det här innebär att vi allt som oftast tappar bort vad som verkligen är viktigt. Det suger, tycker jag.

Mest spridning verkar Miljöaktuellts okritiska spridning av pressmeddelandet ha fått.

Dubbelt löfte - hälften så bra?

2010-01-22T12:57:00.000+01:00

Knallade förbi ett waynes-hak på lunchen. Kollade lite på skylten, tänkte att det var något knas med den där. Vände och kollade igen...

Kolla den minsta texten "Allt vårt kaffe är 100% certifierat av Rainforest Alliance"... Allt vårt kaffe är 100% certifierat... jag fattar inte... Hur skulle något kunna vara något annat än 100% certifierat av någon? Skulle någon kunna ställa ut ett halvt certifikat, 50% certifierat? Eller är det att de verkligen vill understryka att allt deras kaffe, alltså verkligen 100%, fattaru, är verkligen certifierat?

Eller rättare sagt; jag lärde mig av en gammal farbror att den som ger två ursäkter döljer något. Vad är det de inte vill säga? Att Rainforest Alliance inte riktigt är vad de skulle vilja att det är, dvs ekologiskt? Eller är det något med det andra? Är mjölken billigast möjliga? Kör de med svartanställd personal? Är det mögel i lokalen?

Den funkar inget vidare den där reklamen, Wayne, jag får bara fler frågor och blir mer misstänksam! Men lite kul är den i och med det.

Uselt, WWF

2010-01-21T06:48:00.001+01:00

WWF har just släppt en rapport där man hävdar att KRAVs fiskemärkning bara är hälften så bra som MSC. Jag tycker det är en eeeeextremt konstig analys. Jag får det till att rapporten inte är seriös, utan tjänar helt andra syften än saklig upplysning. Jag är superbesviken på WWF.

I tisdags släppte WWF en rapport där man sågade KRAVs fiskeregler jäms med fotknölarna. Jag är en ganska fridsam man, men nu blev jag tvärförbannad. Så här skriver de i sitt pressmeddelande:

Jämfört med MSC får fiskcertifieringar som Naturland, Friends of the Sea och KRAV mycket lägre betyg. De lever upp till mellan 26-65 procent av kraven. Det beror bland annat på bristande kriterier för hur de ska nå ett hållbart fiske och välmående havsekosystem. Också brister i transparens och information ger låga omdömen.

Det är extremt svårt att tycka att det är ett trovärdigt resultat.

När det gäller skillnader i hur man bedömer om ett fiske är hållbart eller inte, så ställer KRAV och MSC i princip samma krav. Det finns skillnader i vad det är man godkänner och hur det sker. Men bedömningen av när ett bestånd är inom säkra biologiska gränser är mycket likartad. Att komma fram till att det ena systemet är bättre än det andra är subjektivt.

"Brister i transparens och information" är en mycket skum anklagelse. Det kan bara bero på ovilja att ta rätt på hur det förhåller sig. MSC och KRAV jobbar efter samma kriterier när det gäller hur reglerna utvecklas, nämligen ISEAL code of good conduct. Vi använder båda öppna och trovärdiga system för certifieringen (baserad på en standard som heter ISO guide 65). KRAVs regelrevisioner är öppna för alla att kommentera, liksom varje enskilt godkännande av ett fiske. Man kan om man vill säga att det snarare är tvärt om - KRAVs regler ställer högre krav på att en exakt fångstplats ska anges på konsumentförpackningen. För MSC räcker "nordostatlanten", som sträcker sig från Island till Ryssland.

Jag tycker att MSC är en seriös fiskemärkning, men jag tycker den har sina brister. Jag tycker att det är snubblande nära green wash när man får sätta miljömärket MSC på vilken produkt som helst som innehåller MSC-fisk. Det ställs inga krav på var potatisen i fiskgratängen kommer ifrån, eller paneringen på fiskpinnen. I dessa produkter är det ofta mer av annat än fisk. Men om oljan i fiskpinnen kommer från GMO-raps, eller om potatisen är intensivbesprutad, det bryr man sig inte om. Och natriumglutamat är bara att hälla på, hej och hå.

MSC har regler som styr med den socioekonomiska situationen i fiskebygder. Dvs de gynnar lokala livskraftiga fiskesamhällen. Det är bra. Men i övrigt har de inga regler för arbetarskydd, eller sociala rättigheter, vad jag vet. Det har KRAV.

WWF har också haft alla möjligheter att påverka KRAVs regler. Om KRAVs system nu var så uselt, så hade de väl kunnat säga det för några år sedan?

Jag har jätte, jättesvårt att frigöra mig från tankar kring nepotism. Jag har jätte, jättesvårt att tro att WWF ville något annat med denna studie än att marknadsföra MSC, åstadkomma världsherravälde för dem. Jag tycker det är uselt gjort av Lasse Gustavsson att ha mage att kräva att KRAV ska förbättra sig, som han gör i pressmeddelandet. För som jag ser det har det ingen grund annat än att skapa uppmärksamhet. Det är ett retoriskt trick - har man ingen nyhet ska man ändå kräva något av någon. Gärna någon som folk tror gott om. Då nappar redaktionerna. Lågt gjort.

Och ja, KRAVs fiskeregler ligger mig extra varmt om hjärtat. Men nej, jag är inte rädd för kritik. Men det här vara bara för mycket, jag var tvungen att få det ur mig. Tack för ordet.

Kokbok o klokbok om hönan och ägget

2010-01-20T19:51:00.000+01:00

En förening med det omöjliga namnet Föreningen för Ekologisk Fjäderfäproduktion har precis kommit ut med en utsökt liten klok- och kokbok.

Boken innehåller dels små reportage från ett dussin hönserier, med bakgrund och bilder om hur det ser ut, vilka bönderna bakom äggen är och vad de har specialiserat sig på. Dels innehåller boken en liten trave trevliga recept. En del är grundläggande (förlorade ägg), andra är lite mer avancerade. Men inget av dem verkar särskilt svårt. Snarare lockar de till att börja testa. Och så är det lite eko-fakta och ägg-fakta.

Men jag vet inte, det är något speciellt med den. det jag skriver ovan låter ju rätt ordinärt. Men bildvalet och tonen i hela boken är som en feel-good-film. Man bara läser och mår bra.

Boken är på knappt 100 sidor, inbunden och heter "Ab Ovo". Den kostar 160 kr inkl porto. Jag kommer att beställa några att ha som gåbortpresent och så. Men, den här föreningen spelar lite hard to get. Så det enda sättet att få tag på boken är att hoppa in på deras webbshop och beställa ett ex. På Bokus och Adlibris finns den inte.

Det kom ett brev

2010-01-19T21:11:00.001+01:00

Jag skrev ju en insändare som publicerades härom dagen. Idag fick jag ett brev, utan avsändare och undertecknare, som hade synpunkter på min insändare. Jag vill gärna diskutera, men vet ju inte hur jag ska få tag i avsändaren.

Jag vet inte heller varför han eller hon har skickat brevet anonymt. Det kan vara för att ha/on inte riktigt står för det som skrivs. Eller så är det för att ha/on sitter i en situation där repressalier är en del av verkligheten. Hur det än är. Om den som skickade brevet som inkluderade Guyana - kontakta mig gärna igen - jag tänker inte berätta för någon om vår konversation. Men jag bjuder gärna på kaffe!

Ekologisk hudvård - att märka eller inte märka?

2010-01-19T18:31:00.000+01:00

Ekologisk hudvård växer ju med raketfart. Området gränsar mot något som kallas "naturlig" hudvård. Många produkter består mest av jordbruksprodukter, med kanske lite lera i. Men det finns en hel del annat jox som hälls i produkterna också. Och eftersom huden är vårt största organ som har kapacitet att ta upp olika ämnen, så kan man tycka att det skulle finnas minst lika stort behov av att eko-märka kosmetika, lotions och annat, som det finns behov av att eko-märka mat.

Fram till nu har det funnits lite olika standarder ute i världen. Soil Association har haft en rätt tuff regelsamling ute ett tag. EcoCert har haft en betydligt lindrigare. ICEA i Italien har också haft sitt, osv. Men nu håller man på och försöker förhandla ihop sig om en enda ekologisk standard för hudvård, kosmetika och hygeinprodukter. Samarbetet kallas för Cosmos. Deras regelverk, Cosmos-standarden, ser för en annan lekman ut att vara rätt bra. Men man tillåter konserveringsmedel och föreningar med silver och koppar. Redan där börjar man fundera över hur bra det här är.

Inom KRAV har det varit en hel del diskussioner om man borde suga in kosmetika, och då Cosmos-standarden i systemet. Dvs - ska det få finnas KRAV-märkt kosmetika? Tills vidare har man landat i att det finns för lite egen kompetens. Det är för mycket olika substanser som används som inte används inom livsmedelssektorn.

Jag har funderat lite över om det här är ett bra, eller ett allt för fegt ställningstagande. Normalt brukar jag vara för att miljö- och hållbarhetsmärkningar ska in på så många områden som möjligt. Men tills vidare tror jag nog att det är bra att hålla KRAV utanför kosmetikan. Det är verkligen långa listor med substanser som trots allt får tillsättas. Och man vet allt för lite om vad de gör med människor och natur.

Eko på riktigt - skänk en toalett!

2010-01-18T19:01:00.002+01:00

Inom EU får man inte använda mänskliga exkrementer i ekologisk odling. Det finns ett litet undantag för bondens egen familjs toa, som under vissa omständigheter får kopplas ihop med gödselhanteringen från djuren. Men hyr t ex bonden ut ett hus, så är det stopp. Det är givetvis helstolligt. Att vi lyckas sluta kretsloppen är avgörande på sikt. Vi kan inte hålla på och deponera, släppa ut eller bränna en massa värdefullt kväve och fosfor. De måste göras om till ny mat. I synnerhet gäller det fosforn.

Det intressanta är att de delar av världen som ligger lite på efterkälke rent ekonomiskt har en annan inställning. Där kan en lantbrukare inte vara utan gödning, men det är ändå viktigt att lösa hygienen, annars sprids ju sjukdomar direkt. Men då måste man ha råd att bygga en toalett, vilket ibland är mer än man har råd med. Men, som vanligt, finns det någon som har tänkt till.

På webbplatsen Toaletter Utan Gränser, så kan man ge bort en toalett. Eller, rättare sagt, man ger bort material och rådgivning. Familjen får själv stå för arbetet. Men det gör de gärna eftersom de plötsligt får "gratis" gödsel som motsvarar två säckar konstgödsel, något som denna familj knappast kan ha råd med. Jättespännande! Att medfinansiera en toalett innebär att man bidrar till hållbar utveckling och hållbar livsmedelsproduktion. Och lite mänskogödsel är bättre än konstgödsel eftersom det blir bättre jordstruktur av naturlig gödsel.

Kul grej. Man kanske skulle börja ge bort toaletter till folk som fyller jämnt? Kanske det är vi som får åka till Burkina Faso för att lära oss om kretslopp?

Bilden har jag lånat från Toaletter Utan Gränser.

EkoTänk producerar insändare

2010-01-18T09:22:00.003+01:00

För en vecka sedan fick docenten Birger Svensson in en insändare i Uppsala Nya Tidning. Hans budskap var att ekologisk odling är onödigt och kan läggas ned. Framför allt borde man sluta med forskning på området. Han byggde sin ståndpunkt främst på ett seminarium som hölls på vårt Lantbruksuniversitet, SLU, den 2 dec. Jag var inte själv på seminariet, men jag har hört en del om det. Att den enda slutsatsen skulle kunna vara att ekologiskt lantbruk har jag dock inte hört från någon. Och jag blir lite provocerad av folk som använder sina titlar för att hävda att de har rätt.

Dessutom menar jag att vi är i ett alldeles för allvarligt läge för att man skulle kunna snäva in forskningen. Vi måste tvärt om bredda perspektivet och söka fler lösningar. Och då tycker jag tvärt om att man borde satsa på eko-forskning. Så jag skrev ett svar, som publicerades idag. Här kommer en kopia av texten (insändarna blir inte kvar så länge på UNT:s web):

KOMMENTAR till Birger Svenssons insändare 11/1.

JORDBRUK. Ekologiskt lantbruk arbetar med betydligt mindre fossil energi än konventionellt lantbruk. Det gynnar rikedomen av arter i landskapet och det ger mer mat i de delar av världen där undernäring och svält är ett problem. Allt detta med blott en bråkdel av de forskningsresurser som regeringar och jätteföretag lägger på jordbruk som bygger på konstgödsel, bekämpningsmedel och genmodifiering. Trots det skriver docenten Birger Svensson att man borde lägga ned det ekologiska jordbruket, och han gör det med stöd av ett seminarium på SLU.
Hur är detta möjligt?
Förmodligen därför att man i den naturvetenskapliga världen kan välja vad det är man uttalar sig tvärsäkert om. Den forskning som Svensson hänvisar till är avgränsad till en viss del av världen och tar inte hänsyn till att tillgången på billig energi (som man gör konstgödsel med) förmodligen är en historisk parentes. Den forskningen tar heller inte hänsyn till att den minskande artrikedomen i tunga vetenskapliga publikationer pekas ut som ett av mänsklighetens största problem. Eller för den delen stora studier som visar att vi kan försörja världen med mat även om vi odlar allt ekologiskt.

Så i en viss akademisk mening har Svenssons argument vetenskapligt stöd. Men om man tar hänsyn till de större systemproblemen, är argumenten inte så intressanta. Det är heller inte så intressant att fundera över om någon sida vann en viss debatt. Det viktiga är hur vi, och då menar jag jordens befolkning, ska kunna få mat när energipriserna mångdubblas, klimatet förändras och när vi måste få stopp på den skenande utrotningen av arter. Med ett sådant fokus kan man inte ignorera ekologisk produktion och forskning.
Snarare måste vi mångdubbla ansträngningarna för att lösa de problem vi står inför. Alla lösningar måste beaktas och utvecklas. Det ekologiska lantbruket har kommit en lång väg, men visst finns det problem. Och en del är gemensamma för hela lantbruket. Dit hör till exempel hur vi ska försörja marken med fosfor.
I stället för att argumentera för att en viss typ av odling ska tas bort, tycker jag att de som styr anslagen till jordbruksforskningen som tankemodell borde använda ett samhälle utan konstgödsel och bekämpningsmedel.
Hur skulle vi lösa problemen då?

För mycket eko för tulpaner

2010-01-17T20:45:00.003+01:00

Tulpaner som fick säljas som ekologiska får inte göra det längre. Det beror på att EU-reglerna för vad som får kallas ekologiskt till slut satte stopp, eftersom bekämpningsmedel används när sättlökarna lagras. Jag gillar givetvis inte bekämpningsmedel. Men det här tycker jag var att gå för långt. Hade man tillåtit det här, så hade vi kunnat få en rejäl ekologisk snittblommeproduktion. Och då hade man kunnat tajta upp utsädesreglerna. Nu kommer det att ta mycket längre tid. Men de som kan bör absolut köpa tulpaner från Sörby Handelsträdgård.

Ett av de första blogginlägg jag gjorde gällde att jag var glad över att det hade kommit ut ekologiska tulpaner från Sörby Handelsträdgård (de söker folk förresten, om någon i Gävle-trakten är intresserad). Jag förutspådde att nu skulle minsann snittblommorna följa textil och kosmetika som kometer på ekohimlen.

Det sket sig med det: "Vi är mer ekologiska än någonsin. Men vi får inte kalla oss kravodlare, säger David Thorberg, vd i Sörby Handelsträdgård AB."

Problemet är att utsädeslökarna i ett tidigare skede har behandlats med ett preparat som är förbjudet i ekologisk odling. Ska man vara renlärig, så ska eko givetvis vara oberoende av gifter och konventionell produktion. Men om man tänker så, så tar det väldigt lång tid att bygga upp en produktion. Helt enkelt därför att de som handlar med utsäde inte alltid (rätt sällan) är beredda att ta de risker och kostnader som särhållning innebär. Ett betydligt snabbare sätt är att försöka jobba med det minst dåliga utsädet, och när man fått tillräckligt många företag i produktion, så ökar trycket på någon utsädeshandlare att lösa problemet. Till slut brukar det ge sig, och så har man fått en ganska stor och renlärig produktion.

Men många har svårt med den här dynamiken och menar att utsädet kan ta gift med sig till de ekologiska åkrarna. Eller så menar de att den ekologiska produktionen stöttar den icke hållbara konventionella utsädesproduktionen, vilket är ologiskt och omoraliskt. Ofta hamnar man till slut i ett avvägande; följer utsädet med produkten (dvs kan det komma rester av gift i den ekologiska produkten)? Eller förbrukas det? Hur mycket rör det sig om? Finns det kanske konventionellt, men obehandlat utsäde, osv, osv.

Den här diskussionen förs antingen inom EU, som bestämmer vad som ska få kallas ekologiskt. Eller inom KRAV, som bestämmer vad som ska få kallas KRAV-märkt. Men eftersom KRAV har bestämt sig för att ekoreglerna ska vara grunden, så hamnar vi i knät på EU. Om det finns ett tolkningsutrymme i reglerna så kan dessutom certifieringsbolagen bli inblandade.

I det här fallet så var det EU som till slut satte ned foten. Till en början var det okej med de behandlade lökarna. Men sedan bestämde man sig för att inte göra undantag för tulpaner. Lökarna ska vara obehandlade och helst ekologiska. KRAV och certifieringsbolagen hade mest bara att finna sig.

Men här tycker jag det blev fel. Det som skulle ha kunnat vinnas var ett inbrott i en bransch som är mycket tung på bekämpningsmedel och skumma färgämnen. Därför ska man t ex aldrig lägga en köpt blombukett i hushållskomposten, om man använder komposten till att odla mat. Det som kunde förloras var logik och stringens. Hade man släppt fram de här tulpanerna och fått några växthus till att börja odla ekologiska blommor, så hade man kunnat säga att ett visst datum några år fram i tiden, så upphör undantaget. Då tror jag att vi hade kunnat få rätt gott om helt ekologiska tulpaner om fem år. Nu lär det dröja.

Jag har svårt att förstå det här. Man skulle ju t ex kunna beakta att det är få som äter tulpaner.

Det blir miljöbloggforum i år igen!

2010-01-14T08:38:00.003+01:00

Förra året så ordnade Sven på MiljöBloggAktuellt ett MiljöBloggForum i Stockholm. Det blev en fantastisk succé: Det var en hisnande känsla att träffa människor som man aldrig träffat IRL förut och ändå känna sig som en del i ett gammalt gäng. Ett gammalt gäng med smarta, handlingskraftiga och trevliga människor. En riktig kick, alltså.

Nu verkar det som att uppföljningen är ordnad; en knippe miljöbloggare har börjat rådda med att fixa ett forum i Göteborgstrakten, förmodligen Alingsås, den 27 mars. Jag ska göra vad jag kan för att komma!

*

För övrigt blir jag bara surare och surare när det gäller vargjakten. Det är möjligt att det på något vis går att motivera skyddsjakt på individer som bosätter sig i eller nära större tätorter, eller liknande. Men att släppa ut 12 000 jägare efter 20 av 200 vargar (som fortfarande anses utrotninghotade) är inte rimligt. Nu kryper det fram att man skjutit av friska individer, och att flera jägare har behållit troféer. Nu inser även lantbrukspressen att detta är stort, kanske att jämföra med FRA-lagen. Jag fattar inte hur en regering är funtad som inte fattar att detta är sprängstoff, och som bestämmer sig för att göra detta ett valår. Att vara en blågrön väljare blir inte lätt i år.

Bokslut 2009, nya friska tag 2010

2010-01-12T22:07:00.002+01:00

Jag följer upp mina egna miljömål för 2009. Det gick rätt bra. Vi käkar mer vego. Det kött vi käkar är i större utsträckning KRAV-märkt kyckling och fisk. Vi har tilläggsisolerat huset. Och lite sådant. Känns bra. Men vilka blir då löftena för 2010. Jag har försökt sätta ett mål vardera för bilen (sälj den), biffen (handla mer lokalt, mer lunchlådor) och bostaden (renovera några fönster). Och så till sist ett recept på en sallad som funkar bra här hemma och som bygger på vitkål och morötter snarare än isbergssallat och tomat.

Bondjäntan kör en nyårslöftesutmaning. Här är mitt bidrag. Men först dags att följa upp nyårslöftena för 2009. De var följande:

Mål för det egna hushållet för 2009:

Vi ska införa vegetariska dagar i familjen. Resultat: klart. Har skett av sig själv.
Mängden KRAVmärkt kyckling och fisk ska öka på bekostnad av annat kött. Resultat: klart.
Vi ska genomföra ett par strategiska renoveringsåtgärder som bör minska energianvändingen i vårt hus. Resultat: renoverat och tilläggsisolerat husets sämsta vägg, Norrväggen. Klart, alltså.
Inte flyga på fritiden. Resultat: inte flugit privat. Klart alltså.
Få fart på frukt- och gröntproduktionen i trädgården. Kanske skaffa ett par bikupor. Resultat: njae... alltså... jag har beskurit ett gammalt äppelträd och försökt få fart på några vinbärsbuskar. Skaffat lite plats åt lite jordgubbar och odlat ett par kryddor och några tomater. Ingen vidare skala på något av det... hm... jag får ett halvt rätt för det.

På jobbet kommer vi att jobba vidare med klimatprojektet. Om vi kan lyckas komma fram till någon form av certifieringssystem som kan identifiera den klimatsmarta maten, så vore det inte så dumt. Vi har sedan november 2008 ett certifierat miljöledningssystem och ska bland annat hålla oss under 600 kg CO2 per årsarbete. Det ska nog gå bra, men vi får anstränga oss lite.
Resultat: Jag har ju inte full rådighet över hur saker o ting utvecklar sig på jobbet. Men vi har skapat det där certifieringssystemet inom projektet. Oklart nu om någon kommer att använda det. Men många använder olika delar. Däribland KRAV som kör in många av klimatreglerna i sina egna regler. Vi har upprätthållit ISO 14001 certifieringen, och den ständiga miljödiskussionen är rätt bra på jobbet. Så där tycker jag att man får säga att jag/vi klarade det.

90-95% måluppfyllelse är ju rätt bra. Kanske för bra? Kanske var målen, ambitionen då för lågt satt. Vore intressant att höra/läsa om det är någon annan av er bloggers där ute som har gjort någon uppföljning.

Så, hur se på 2010? KRAV, jobbet, får ha sina egna miljömål, så jag fokuserar på mig och min familj. Stefan Edman hade en bra titel på en utredning han gjorde 2005; Bilen, Biffen Bostaden - hållbara laster, smartare konsumtion. Han menade att det är just dessa tre; transporter, kosthållning och boende som är de viktigaste aspekterna. Hans fokus var klimat, men jag tror nog att det kan gälla många fler miljöaspekter. Så jag tänker så här - kanske kan jag försöka sätta ett rejält mål för var och en av dessa? Här är ett försök:

Bilen
Mål: Att sälja bilen.
Jag tänker inte sluta köra bil, men jag tänker se till att hyra en lämplig bil när jag behöver det, och cykla eller åka kollektivt i övrigt. På det viset blir jag av med en del okynnesåkning, jag får bilar som är anpassade i tyngd och storlek till det jag ska göra och jag slipper en hel massa besvär med reparationer, däckbyten och sådant.

Biffen
Hmm... den här är lite lurig... vi köper mycket (nästan allt) eko o KRAV. Vi försöker tänka närproducerat och mer vego. Tomat o isbergssallad har ersatts av vitkål i diverse blandningar under vintern, riset har ersatts av bulgur o mathavre... Jag skulle vilja jobba mer med svinnet. Men hur gör jag ett smart mål för det? En del av matens miljöpåverkan handlar om transporten mellan butik och hem. När vi säljer bilen, så får vi en effekt där... Kanske så här:
Mål 1: handla den mesta maten med hjälp av cykel och cykelkärra.
Mål 2: producera fler lunchlådor (dvs undvika att lägga upp för mycket till barnen och se till att ta hand om rester innan de måste slängas).

Bostaden
Här har vi också gjort väldigt mycket. Direktverkande elen är borta, alla dåliga väggar är åtgärdade (i alla fall i "stora" huset). Vad göra nu, utan att förta sig? Hmm... dags att ge sig på lillstugan? Njae, pallar nog inte det just nu. Men våra gamla fönster behöver renoveras och få energiglas i innerbågen. Delvis gjort, men några återstår.
Mål 1: Renovera två fönster och se till så att de får energiglas i innerbågen.
Mål 2: Lätta på lite socklar och se om man kan dreva bort det sista golvdraget.

Till sist ett recept som blivit ett resultat av 2009 års upptäcktsfärd i vitkål (bilden ovan):

Variation på vitkålssallad (som håller sig god länge, så man kan göra en rejäl batch):

strimla cirka ett halvt kg vitkål
riv ett knappt kg morötter
koka upp 1 dl olja (välj sort beroende på vilken smak du gillar - jag tycker rapsoljans nötighet blir bra), 1 dl socker och 1 dl vinäger (gärna någon mild, men som har lite smak. Jag brukar ta lite balsamvinäger och lite vitvinsvinäger och spä med en skvätt vatten). Låt svalna.
Häll dressingen över morötter o vitkål. Blanda.

Naivt att tro på CoP15, dags för handelskrig?

2010-01-07T21:49:00.001+01:00

När CoP15 i Köpenhamn var slut, så drabbades jag av insikten om att jag har varit straffbart naiv. För hur kunde jag någonsin tro att alla världens stater skulle skriva på ett rejält klimatavtal? Och det innebar ett par veckors tappad sug. Tillbaka på banan undrar jag om inte idén om den globala klimatkonventionen är oljeindustrins bästa vän. Jag tror att det är dags att degradera den till en högoddsare. Det kan gå, men förmodligen inte. Låt miljöministern sköta det där tillsammans med andra miljökonventioner. Nu gäller det att gå ihop med de som vill något och visa att vi menar allvar. Kanske kan man införa strafftullar mot de länder som inte vill? Förmodligen möjligt, men jättestökigt. Men inget hindrar var och en att själv inleda ett litet handelskrig för framtiden. Och det är nog något sådant som måste hända, för politikerna klarar inte detta, hur många nattmanglingar de än kör.

Jag kom alldeles av mig efter Köpenhamn och COP15. Den 18 december (skulle varit konferensens sista dag) var jag helt ofokuserad på jobb och försökte nästan ofrivilligt följa vad som hände. Nu var ju ALLA på plats, de har väl inte åkt dit för att misslyckas? Det slog mig att det verkade som att alla väntade på att Någon skulle lösa den gordiska knuten. Kameran svepte över en jättesal där statsmän satt på rad, och väntade. Israels premiärminister väntade. Maldivernas premiärminister väntade. Och väntade. Inte kunde väl dessa upptagna människor sitta där och vänta, om de inte väntade på något gott?

Så kom upplösningen. Det blev i princip inget. De hade väntat för länge, och inte kom det något ur det. Jag kom att tänka på den där 70-talssången "Jag drömde om en jättesal, där statsmän satt på rad. // Så skrev de på ett konvolut och reste sig och sa: // Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär...". Sången är vacker. Och naiv. Jag kände mig plötsligt så urbota naiv.

Hur kunde jag tro att det skulle funka att få alla världens ledare att skriva under ett avtal, som löser klimatproblemen på ett rättvist sätt? Hur kunde jag överhuvud taget tro att en konsensuslösning skulle fungera? Jag menar - hur bra har FN:s säkerhetsråd kunnat stoppa krig? Hur kunde jag tro att stater som har oljan som enda betydande inkomst skulle skriva på något som syftar till att strypa oljeproduktionen? I synnerhet som dessa stater ofta leds av en korrupt maktelit, som i sin tur har allt att förlora på minskad oljeproduktion? Norge är nog ett lysande undantag i en klubb som annars domineras av otrevligheter som Saudiarabien.

Hur kunde jag tro att ett land som Kina någonsin skulle skriva på? Jag skulle tro att det enda som ger regimen legitimitet är att de levererar ett kraftigt ökat välstånd till en befolkning som har fattigdom och svält i färskt minne. Denna tillväxt bekostas med hjälp av fossil energi. Dvs, om partiet skriver på, så kommer tillväxten att minska och därmed får pamparna omedelbara problem att behålla makten.

Så otroligt naivt av mig. Och jag tappade sugen av insikten att hela CoP-processen egentligen mest spelar oljeklubben i händerna. Så länge ambitionen är att alla ska skriva på, så kommer det inte att gå. Dvs oljeshejkerna, klimatskeptikerna och familjen Bush vinner med det här upplägget.

Nu har jag spottat upp mig lite, men frågan är vad alternativet till klimatkonvetionen är. Det är klart att man ska jobba vidare med den, men jag tror att man får dra ned den från statsminister- till miljöministernivå. Statsministrarna har ändå klimatproblemet kvar - men vad är den nya lösningen? Lösningen bortom klimatkonventionen? Eller, på ett annat sätt - vad gör vi när andra stater inte vill komma överens på ett civiliserat sätt? På något sätt får det vara slut med silkesvantarna.

Kan vi gå i krig? Hota de som bygger ett nytt kolkraftverk med bombning? Skicka kryssningsmissiler på nya oljeriggar? Ungefär som vi/västerlandet gör med de som bygger kärnkraft utan lov? Skicka svenska soldater för att se till så att de obildade kanadensarna slutar bryta tjärsand? På ett sätt kanske rimliga åtgärder, men det skulle kunna spåra ur rätt snabbt. Tror inte vi vill det.

Kan vi hota banditerna med handelssanktioner? Kanske svårt. EU behöver handeln, och många andra länder som behöver utveckling får den genom handel. Kanske inte så smart. Men, kanske ändå. Kanske att vi, EU, kunde gå ihop med de som vill något rejält (rätt många ändå) och bestämma att vi handlar fritt oss emellan. Men de övriga stater som vill in får betala 200% klimattull, tills de skriver på. Klart det skulle bli tufft, klart vi skulle få fan av WTO, OECD, FN och alla möjliga. Men det skulle vara klarspråk. Och money talks. Kanske ändå ett spår att utforska närmare?

Men, och kanske viktigast, jag tror inte politikerna klarar detta själva. Om alla världens politiker vore demokrater kanske, kanske det skulle gå. Men som det är nu, så är det inte så. Och vi vanliga männsikor kan göra det som de inte kan. Vi kan agera nu. Vi kan

börja köpa endast ekologiskt och KRAV-märkt mat. Ekonomiskt tufft, men sparar fossilt bränsle och mycket annat. Eftersom det blir dyrare så slänger man också mindre. Miljömärkt non-food.
käka högst tre portioner rött kött i veckan
sälja en bil
tilläggsisolera, byta uppvärming, byta till Bra Miljöval el eller något annat rejält i bostaden

Om alla gjorde det, så skulle det innebära en de facto intervention på marknaden, som skulle märkas. Ja, det kostar komfort och pengar. Men Någon Annan kommer inte att fixa detta. Och värre är det kanske heller inte att driva ett litet ekonomiskt krig för framtiden.

Jag har inlett mitt krig, och jag har familjen med mig. Vårt nästa stora steg är att, till sist, sälja bilen. Vi har en liten bit kvar vad gäller köttet, och helt 100% ekologisk är inte kosten än. Jag ska ligga på vår lokala butik hårdare så att det blir möjligt.

Handelskrigsspåret är trist. Men är det någon som har en bättre idé?

Bilden har jag lånat från UNT:s webbplats, utan lov. Den är tagen av Scanpix. Men jag tycker att det här ögonblicket tillhör världen, snarare än en enskild upphovsrättsägare som hade privilegiet att få vara med. Så, come get me Scanpix, om ni lackar till.

Dags att åka hem från Köpenhamn

2009-12-16T21:34:00.004+01:00

Jag har varit en dag i Köpenhamn. Stökig dag. Först tog jag mig ut till Bella Center och fascinerades av att arrangörerna liksom verkade överraskade. Plötsligt fick ingen komma in, oavsett ursäkt. Polisen var mycket tydlig och ganska nervös.

Tog mig in till Köpenhamn och kunde efter lite strul vara med när Round Table of Organic Agriculture and Climate Change grundades (pressmeddelande på engelska här). Lite oklart vad den här strukturen ska göra, men den består av en massa eko-organisationer som vill ta sig fram fort i klimatfrågan. Till en början blir det nog ganska mycket kunskapsbyggande. Mycket vrängande på ord, men det kan nog bli spännande att följa.

På sena eftermiddagen stod det klart att arrangörerna på Bella Center verkligen inte tänkte göra några undantag - bara ett litet antal personer (utöver delegater) släpps in i morgon. Vi hade ett planerat side event, och det var nu vi skulle framföra att ekologisk produktion binder in mer kol, är mer säkert (oberoende av olja) och betydligt rikare i artrikedom. Satsningar på utveckling inom jordbruket borde göras inom eko. Jord- och skogsbrukets potential har tydligen diskuterats mycket, så det hade kanske haft betydelse. Men om vi har tur får vi nu in en eller två personer som ska prata på seminariet (som var tänkt att vara betydligt större). Jag är inte en av de utvalda, så jag tar tåget hem ikväll.

På ett sätt kan man bli bestört över att de arrangerar det här så taffligt; de låter folk lägga ned massvis med tid på förberedelser, resa hit och tro att de ska kunna påverka, bara för att iskallt neka dem inträde. På ett annat sätt tror jag att det betyder att det är på allvar nu. Nu är det inte längre fråga om att samla lite mer kunskap och fixa små pusselbitar. Nu går de stora in och lyfter det till en betydligt högre politisk nivå. Eventuellt är vi nu på den nivå där man kan lyckas om man vill. Dvs, vi kommer inte längre med fakta och diskussion. Det som krävs nu är att någon med ett REJÄLT mandat går in och säger "ja, ja, jag vet, men nu är det så här - vi ska ned till xxx - hitta en lösning!".

Så jag lämnade ett Köpenhamn som var i en konstig stämning. Mörka helikoptrar smattrade över sta'n. Och alla utestängda smidde planer på hur de skulle kunna skapa möten och åtnminstone prata med varandra. På tåget till Malmö pratade jag med en irländsk delegat som menade att det iofs är möjligt att få ett avtal i hamn, men att det är för mycket detaljer att klara ut för att få det i ordning i tid. Han trodde att Köpenhamn skulle göra det möjligt för Mexico att få till avtalet. Och det tyckte han (grön politiker som han var), ändå var bra. För det är ingen liten grej att få 190 länder eniga.

Är avkastning ett bra mått på kvalitet och hållbarhet?

2009-12-15T22:32:00.004+01:00

Sitter på nattåget mot Köpenhamn och klurar lite. Undrar t ex om jag ska få komma in i Bella Center. Tydligen har FN ackrediterat 58 000 pers för att komma in (jag är en av dem), men centret rymmer bara 18 000... Så vår delegation har skurits ned från 35 till 28 och nu till 11. Vad de ska göra som rest, men inte får komma in, är oklart. Vi får väl se.

Jag fick i alla fall en fråga i en kommentar häromsistens. Den löd ungefär så här:

Problemet som du inte adresserar är den låga produktiviteten i det ekologiska
lantbruket - och att man för att kompensera för den behöver mer odlingsmark
(vilket generellt är negativt ur klimatsynpunkt) - detta medför att
kolbindningspotentialen per producerad enhet livsmedel eller foder blir lägre i
det ekologiska lantbruket än för det konventionella jordbruket.

Tack för frågan. Det här är en fråga som är mycket komplex, och jag tror att man ska vara försiktig med att säga att man vet besked. Men så här uppfattar jag läget:

Världen behöver mer mat, framförallt på helt andra ställen än i norra Europa.
Oljan håller på att sina samtidigt som världens välstånd ökar. Rimligen innebär detta att energipriserna snart spränger alla tidigare rekord. Eventuellt kommer det att gå mycket fort. Det innebär i sin tur att priset för konstkvävegödsel kommer att skjuta i höjden. Det innebär i sin tur att maten blir dyrare för alla på jorden, men värst drabbas de som har minst pengar, dvs knappast länder i norra Europa.
Vi har ett klimatproblem. Vi behöver snabbt som ögat dämpa (effekterna av) utsläppen av koldioxidekvivalenter.
Vi har ett rejält problem med biologisk mångfald. Kanske större än klimatproblemet.

Eller, världen behöver kanske inte mer mat men maten, energin i maten, behövs på andra ställen än den finns idag. Dessa ställen har dåligt med pengar. Jag har svårt att förstå annat än att det bästa vore om man kunde producera mer och bättre mat där det bor mycket folk. Att vi får hög avkastning på söderslätt här i Sverige hjälper helt enkelt i praktiken inte de fattiga i Mexico City. Det kan det däremot göra att odla smartare (ex växtföljder).

Den optimistiske tror att vi snart kan göra kvävegödsel med solenergi. Pessimisten tror att energipriserna skjuter i höjden rejält nästa år (när konjunkturen vänder). Jag tror att vi i ett övergångsskede behöver satsa på lösningar som frikopplar maten från energiprodduktion. När vi har fusionskraft, eller har täckt Sahara med solceller, då kan vi börja snacka om att göra gödsel på konstgjord väg. Jag tror generellt att läget är för känsligt för att chansa på att det kommer att greja sig. För vad händer om det inte grejar sig?

Från de studier jag har sett, och på ett generellt plan, så binder ekologiskt lantbruk in mer kol i jorden än genomsnittslantbruket (som givetvis kan röra sig i eko-riktning och då blir skillnaden mindre). Och det är rätt stora mängder. Det innebär att vi kan börja lagra in stora mängder kol nästa odlingssäsong.

Sammantaget blir det svårt för mig att acceptera en värdering av ett system om denna värdering fokuserar på ett enda mätetal, som avkastning. Helt enkelt därför att vi måste lösa flera problem samtidigt. Och även om avkastningen är viktig, så förefaller den i vår del av världen, vara den minst viktiga. Jag menar att även om man förlorar en del avkastning, så vinner man inlagring av kol, produktionssäkerhet (oberoende av oljepriset) och biologisk mångfald. Och jag menar att världssvältproblemet i första hand ska lösas på annat sätt än att vi säljer spannmål på spot-marknaden.

Därför tycker jag att effektivitetsmåttet, avkastningsmåttet, är för trubbigt. Och kanske ett av de mindre interessanta i den del av den svenska debatten som har betydelse för världsfrågorna.

Ekologiskt lantbruk kan ta hand om 25% av Sveriges utsläpp

2009-12-09T19:05:00.001+01:00

I en kommentar till ett tidigare inlägg fick jag en fråga om hur mycket koldioxid som egentligen kan bindas in av ekologiskt jordbruk. Jag har luskat lite i det och kommit fram till att om allt lantbruk lades om till ekologiskt, så skulle Sverige självt kunna ta hand om 25% av sina utsläpp. Ungefär 10% av världens hela utsläpp skulle kunna tas om hand på detta vis. I Sverige kan man räkna med att ungefär 2 ton koldioxid per år lagras in i ekologisk mark. Och det fina är att man var och en kan börja nu. På en gång. När du köper ekologiskt, så styr du mot att det blir så här.

Bloggaren Pelli och jag hamnade i en diskussion som resulterade i ett inlägg här på EkoTänk. Det inlägget i sin tur genererade en hel trave kommentarer från Pelli. Jag fick lite att tänka på, och återkommer lite i taget.

Det första gäller i vilken mån man kan binda in koldioxid i marken om vi går över till ekologiskt lantbruk. Pelli var lite undrande över mina siffror, så jag har kollat runt i lite olika rapporter (källor på slutet).

Först lite begrepp; vi talar ofta om mullhalt. Mullhalten säger något om hur mycket organiskt material det finns i jorden. Det är främst gamla växtrester (ofta i form av stallgödsel), men man kan också räkna in bakterier, svampar, djur och annat som lever i marken. Allt som är eller har varit levande innehåller en hel del kol. Därför talar man om mängd kol i marken. Men detta kol kommer från atmosfärens koldioxid. Därför kan man tala om kolinnehållet som motsvarande ett en viss mängd koldioxid. En molekyl koldioxid väger ungefär fyra gånger mer än en kolatom, så beräkningen är enkel.

Alla resonemang nedan handlar om genomsnitt. Dvs det finns visst konventionellt odlad mark som är mullrik, men här talas om en genomsnittsjord. Med ekologisk mark menas sådan som är certifierad ekologisk enligt något av de system som är erkända runt om i världen. Konventionell mark är oftast all annan mark.

Lantbruksmark som har varit konventionellt odlad en längre period har en betydligt lägre mullhalt än ekologisk. Om man lägger om till ekologisk produktion stiger mullhalten över flera år, och når så småningom en ny jämvikt. Den nya jämvikten verkar infinna sig efter 15 till 30 år. Det verkar som att schablonen som IPCC och andra använder är 20 år.

Nu finns det ett antal olika studier, men generellt verkar det som att man kan anta att ekologisk jord innehåller 20 till 30% mer kol än konventionell jord. Soil Association nämner 28% mer som en genomsnittssiffra för norra Europa. Detta motsvarar en årlig inlagring av runt 500 kg kol (cirka 2 ton CO2) per hektar. I Sverige har vi runt 2 500 000 ha åkermark (SCB). Cirka 10 % är certifierat ekologisk. Vi kan väl anta att ytterligare några hundra tusen ha sköts ekologiskt. Då får vi runt 2 000 000 ha som kan binda in 2 ton CO2 vardera, dvs 4 000 000 ton per år.

Om din uppgift om att Sverige släpper ut 15 000 000 ton koldioxid per år är korrekt, så skulle vi alltså kunna binda in cirka 25% av våra egna utsläpp. På världsskala har jag sett en siffra om att om man lade om allt lantbruk till ekologiskt, så skulle det absorbera ungefär 10% av alla växthusgasutsläpp, årligen.

Nu är detta bara en övergångslösning. Det köper oss tid att hitta permanenta lösningar på alla de underliggande problemen. För som sagt, efter cirka 20 år är jordarna återställda. Å andra sidan utgår det från dagsläget med det vi kan och vet om ekologiskt lantbruk just nu. Om man satsade ordentliga resurser på forskning och utveckling av ekologiskt lantbruk, så skulle man säkert kunna öka såväl kolinbindning som avkastning. Å tredje sidan innebär detta att man nu, idag kan börja välja produkter som tar hand om en del av klimatproblemen. Man behöver inte vänta på politikerna som sitter och kohandlar i Köpenhamn.

Här är ett par av de källor jag kollat i:

Jordbruksstatistisk Årsbok 2009 (SCB, 2009).

Soil Carbon and Organic Farming - summary of findings. (Soil Association, 2009) Mer info, och full rapport finns här.

Organic Farming and Climate Change (UNCTAD, WTO and FiBL, 2007)

IFOAM har publicerat ett antal olika rapporter på temat eko och klimat på den här sidan.

Bilden har jag tagit själv, så det går bra att låna. Men hänvisa gärna till EkoTänk som källa. Den föreställer grässvålen i gräsmattan utanför mitt hus. Det är ett försök att visa hur kol i mark ser ut. Rötter, maskar, svart fet jord, småkryp. Det är det vi talar om här, även om diskussionen gäller professionell odling.

Förslag till ny eko-logotyp i EU

2009-12-07T10:28:00.003+01:00

Till våren ska EU lansera en ny logotyp som blir obligatorisk på all mat som marknadsförs som ekologisk. Under året har man samlat in tusentals förslag, och nu får alla som vill rösta på ett av tre förslag som sållats fram. Förslagen finns ovan. Röstar gör man här.

Jag fick inte röstningen att funka, men det fixar de nog snart.

Uppdatering:

Jag har tänkt på det här. Jag tror att EU har bestämt sig för den i mitten. De andra två är trycktekniskt omöjliga.

COP15 - sista förberedelserna

2009-12-06T20:44:00.002+01:00

Såhär några timmar innan klimatmötet i Köpenhamn börjar, så är det inte mycket vi kan göra. Men jag tror att vi fortfarande kan göra klart för de som representerar oss att vi förväntar oss stordåd av dem. Jag tror de blir modigare om de märker att alla ser på. Så jag har sett till att skriva på några listor, jag har givit Naturskyddsföreningen en slant och jag har skickat brev till stats- och miljöministern. På det viset hoppas jag bidra till statistik, som jag tror når fram till dem. Budskapet är enkelt: våga inte komma hem med ett mediokert klimatavtal!

I morgon börjar klimatmötet CoP15 i Köpenhamn. Jag kommer att vara där ett par dagar i slutet och göra vad jag kan. Då ska jag vara utvilad, påläst och redo för batalj. Men ska jag vara ärlig, så vet jag inte om min närvaro kommer att märkas på seismografen, direkt. Det finns också god anledning att befara att inte heller detta möte (trots min närvaro) kommer att resultera i en bindande avtal som kommer någon vart med frågan. Det jag tror alla kan göra är att göra klart för de som kan påverka utgången att vi väntar oss stordåd, för det är ingen enkel uppgift de har. Så jag har funderat på hur jag ska få fram att jag förvänta mig något. Så här kvällen innan har jag gjort följande, möjligen kan någon hänga på:

Sajnat på någon lista
Jag har t ex hängt på 350.org. Det finns många fler. Sajna du också. En lista med en massa namn på kanske inte gör någon skillnad, men flera med mängder av namn kommer att öka trycket; vi är många som väntar oss stordåd.

Skapa bättre maktbalans i lobbykåren
Kolklubben och klimatskeptikerna har gott om stålar. För pengar kan man köpa tid hos professionellt folk, som i sin tur kan se till att nå fram till de som bestämmer något. Var så säker att pengar inte är något problem för den sidan. Det är det däremot för den andra sidan, helt enkelt för att det finns ännu ingen storindustri som har lika mycket att förlora. Om 20 år har säkert saker och ting strukturerats om så att vi kommer att sucka över solenergibolagen. Men de finns knappt ännu. För att försöka jämna ut oddsen lite, lite, så klämde jag ur mig 500 kr och gav dem till Naturskyddsföreningen. Man kan välja att stödja specifikt deras klimatarbete. Det gjorde jag. Go, Svante, go!

Skriv ett brev till ministern
Jag tror inte att ett brev från mig gör någon skillnad, men om det kommer flera brev med innebörden "våga inte komma hem utan ett bra klimatavtal", så vet jag att den informationen når fram. Alltså att ministern har fått tusentals brev.

Jag har skickat följande brev till Stats- och miljöministrarna (lite olika, de har ju olika jobb, men jag kopierar bara in det till Statsministern här):

Bäste Statsminister

Imorgon drar CoP15 igång. Du har en viktig roll som företrädare för Sverige och EU. Utmaningen är enorm, och det vore förmätet av mig att komma med några krav eller råd. Jag vill ändå framföra följande:

Jag vill få stopp på klimatförändringarna. Jag tror att de är riktigt farliga för vårt samhälle, såväl i meningen Sverige, som EU och världssamhället. Jag tror att de riskerar att kraftigt förändra jordens ekosystem, på ett sätt som blir otäckt. Troligen får vi också problem med livsmedelsförsörjningen om vi inte får stopp på det här.

Mina förväntningar på dig och Sveriges representation är höga. Jag förväntar mig att ni gör ert yttersta. Jag förväntar mig att ni kommer hem med ett bra avtal med bindande och verksamma åtaganden i linje med vad IPCC, IAASTD och så vidare föreslår. Om ni jobbar i skift, sliter som vargar och ändå står i läget att ni bedömer att ett eventuellt föreslaget avtal inte ger de förbättringar som behövs, så föreslår jag att ni vägrar skriva på. Det kommer att ge reaktioner och evt en kris. Men ur kriser kan det födas dynamik.

Jag kommer att bli stolt om det blir ett bra avtal. Ni kommer att ha min respekt om ni vägrar skriva under ett urvattnat avtal. Skriver ni under ett avtal som IPCC och IAASTD inte är nöjda med, så kommer jag att bli riktigt besviken.

Lycka till, nu. Det är viktiga grejer det här. Jag tror att ni har en folkopinion i ryggen som gör att ni kan vara kaxiga i förhandlingarna.

Det är lätt att skicka brev till ministrarna:

Inspireras gärna av mitt brev, men kopiera det inte rakt av. Skriv vad du tycker, istället. Kanske är du mer förbannad än jag. Kanske har du något mer specifikt mål eller krav.

Nämen hoppsan, då

2009-12-03T20:10:00.003+01:00

Oj så det kan gå. En tjänsteman på Jordbruksverket gjorde ett litet misstag och råkade sätta ett förbjudet bekämpningsmedel på en lista över godkända bekämpningsmedel i konventionell produktion. Och hoppsan, sprutbönderna på Österlen använde det. Nämen, Livsmedelsverket upptäckte det när de kollade äpplena. Men, det är ingen fara, Livsmedelsverket säger att det är ofarligt att äta äpplena. Så bekämpningsmedlet behövde nog inte förbjudas, egentligen. Ingen fara. Ett litet misstag bara. Eftersom misstaget är så litet, så behöver heller ingen vara ansvarig.

Eller så köper man ekologiska äpplen och slipper fundera på om det är tillåtna eller otillåtna bekämpningsmedel i dem.

Och så kan man jämföra med det gatlopp som Kung Markatta fick löpa för någon vecka sedan. Och då fanns det ändå egentligen inget gift i det. Men det klart, det var ju en ekologisk produkt, opålitliga främmande länder och osvenska bönder inblandade. Så då måste ju någon vara ansvarig och hängas ut.

Nitritfri svensk julskinka

2009-12-03T19:18:00.005+01:00

Av någon anledning så har svensk handel och charkindustri bestämt sig för att det inte går att göra julskinka utan nitrit, trots att många vill ha det. Och trots att det funkar utmärkt i Finland. Nu har olivfirman Ridderheims kommit som en dark horse i ytterspåret och kört om hela etablissemanget som bara tittade på varandra. De har två varianter av nitritfri julskinka på marknaden. Sådant gör mig glad - att någon bevisar att det som sägs vara omöjligt faktiskt är möjligt. Även om det tar lite tid.

Jag får dock en del bryderi - skinkan är inte KRAV-märkt. Dvs grisarna kan ha haft det eländigt. Hm. Djurskyddet går före. Det blir nog en änglamarksskinka för mig i år.

Bilden har jag lånat utan lov av Ridderheims. Hoppas att de inte blir så arga.

Uppdatering:
Ridderheims verkar ha lanserat skinkorna i augusti och bl a skickat ut prover till matbloggare. Så vill du veta mer är det bara att Growyna (=googla fast grönt). Här är ett par tips:

Favoritrecept reder ut mer om produkten, förklarar att nitrit kan uppstå spontant och ger lite receptförslag.
Här är ett recept till.

Tio frågor...

2009-12-02T21:30:00.002+01:00

På en annan blogg hamnade jag i en diskussion, som till slut blev en rad frågor i stil med: hur mycket mer mark behöver eko?, varför införs inte eko över hela världen om det nu är så bra?, men eftersom konventionellt är mer effektivt än eko, så kanske vi tvingas köra konventionellt? skillnaden i mullhalt - är den verkligen betydelsefull? Osv. Nu är jag inte forskare eller expert, men jag tar gärna det här som ursäkt för att undersöka om jag har stöd för det jag säger. Och jag tycker nog att jag har det.

På Kirschbeeren hamnade jag i en diskussion med Pelli om det kan vara någon nytta med eko, egentligen. Det blir lite konstigt om Pelli och jag diskuterar i K:s kommentarsfält, så jag gör en postning här istället.

Till att börja med; jag svarar så gott jag har fattat. Men jag är inte själv forskare. Bra källor att söka i är t ex

svenska CUL,
internationella nätverken ICROFS och IAASTD (jordbrukets IPCC, på ett sätt),
de privata instituten FiBL (Schweiz) och Rodale (USA).
Den sk Michiganrapporten (som i sin tur bygger på hundratals rapporter) om hur eko kan ge världen mat. En annan studie från tyskland har sammanfattats i den senaste rapporten från Jordens Vänner. Den senare givetvis en partsinlaga, men som ändå fått gott betyg.
KRAV har också gjort en genomgång, som jag tycker är rätt bra.

I de här debatterna så är det väldigt mycket som beror på. T ex vad man menar med konventionellt och ekologiskt jordbruk. I det här sammanhanget menar jag med konventionellt jordbruk sådant jordbruk som är beroende av konstgödsel och bekämpningsmedel för att uppnå sina skördenivåer. Ekologiskt jordbruk definieras av EU, men i grova drag är det jordbruk i frånvaro av syntetiska bekämpningsmedel, konstgödsel och GMO, men i närvaro av genomtänkta odlingsstrategier som tillvaratar naturliga effekter och samspel. Bara frånvaron av konstgödsel och bekämpningsmedel är inte ekologiskt jordbruk, det är den andra halvan som verkligen är skillnaden.

Pillis frågor i kursivt:

Jag har tidigare misslyckats med att ta reda på hur mycket mer mark eko använder jämfört med konventionellt. Har du siffror på det?

Det beror på vad du menar, och vilka avgränsningar du gör i tid och rum. Den vanligaste siffran är att för att producera samma mängd spannmål så behöver eko 30% mer mark. Men då tar man t ex inte hänsyn till den yta och den tid som krävts för att binda energin som ger konst-kväve-gödsel.

När du säger att man förlorar i Västeuropa men vinner i andra delar av världen, så menar du väl jämfört med hur alla gör just nu? Det betyder alltså att vårt konventionella jordbruk alltid är effektivare än ekojordbruk, men att många länders jordbruk är sämre än båda alternativen? Då har du rätt i att marken kommer räcka till om allt ersätts med eko eftersom det är effektivare, men i framtiden när behoven ökar kanske vi tvingas återgå till konventionellt ändå?

Det beror på vad du menar med effektivare och vilka delar av världen du menar. Om man ser konventionellt jordbruk som avgränsat till gården och inte funderar på vad som driver processen och vilka andra, eventuellt immateriella, kostnader det har, så kan du ha rätt. I tropiska klimat visar dock t ex Michiganrapporten att ekologiskt ofta är bättre. Men min stora invändning mot det konventionella jordbruket är att det utgår från att vi har tillgång till billig (fossil) energi. Enligt min uppfattning (kolla gärna med Aleklett, m fl) så kommer energin vare sig vara billig, fossil eller lättillgänglig inom överskådlig framtid. Den bygger vidare på att det är OK med bekämpningsmedel, som till sin natur drar ned den biologiska mångfalden och därmed ger oss sämre resiliens. Mer om det nedan. Så jag menar att talet om att konventionellt jordbruk är effektivare mest är en akademisk diskussion - grundförutsättningarna för det konventionella jordbruket funkar inte inom några år.

Så vad är det som hindrar eko från att införas i de länder där det medför ökad avkastning per areal? Brist på kunskap, högre kostnad för arbetskraft, lobbyism från de företag som tjänar på konventionellt jordbruk (exv kemikalieproducenter)?

Det är en bra fråga. Men mest konkret är det enligt min mening en kunskapsbristfråga. Då kan man fråga sig hur det kan få vara det. Jag tror att det har en koppling till ditt lobbyspår. Det finns inga enorma företag som tjänar enorma pengar på rådgivning till bönder som inte kan betala. Om det fanns det, skulle de helt klart kunna utgöra en motvikt mot gödsel- kem- och GMO-företagen som arbetar mycket systematiskt med att misskreditera ekologiskt i t ex FAO. Det är också en kunskapsbristfråga i meningen att det inte forskas särskilt mycket på hur man skulle kunna utveckla ekologisk produktion mot högre avkastning. Jämfört med hur mycket forskning som riktas mot det konventionella lantbruket, så är det nästan inget. I Sverige har vi runt en (1) eko-professor. Och några hundra professorer i sådant som gäller konventionellt lantbruk. Typ. I de länder som verkligen skulle behöva ekologiskt lantbruk finns det oftast inte ens som enstaka kurs på lantbruksuniversiteten. Och någon egen forskning anpassad till de lokala förhållandena finns givetvis inte heller.

Om jag förstått mullhalt rätt handlar det om en engångsbesparing när man övergår från konventionellt till eko, ungefär som motsatsen till att bränna upp en skog. Är denna besparing signifikant?

Bra fråga, och parallellen till skog är inte oäven. För visst är det så att mullhalten i en mullfri jord asymptotiskt närmar sig ett visst värde över tiden. Man brukar säga att det tar 20 till 30 år att nå den här halten. Om man sedan går över till konventionellt jordbruk, så sjunker halten tillbaka. Låter man marken växa igen så sjunker den något men inte lika mycket (rotsystem, buskar och träd bygger upp ganska mycket). Det finns många olika siffror på det här området. Jag tycker att ett snitt verkar ligga på att eko-mark har 25-30% högre mullhalt än konventionell, men det beror naturligtvis väldigt mycket på omständigheterna. I absoluta tal ser jag siffror mellan 300 kg och 10 000 kg mer kol per hektar. Jag skulle tro att det är möjligt att anta runt 1 000 kg mer. Med tanke på hur många miljoners miljoner hektar jordbruksmark det finns i världen, så är siffran signifikat. Om all världens jordbruk blev ekologiskt skulle det kanske kunna ta hand om en fjärdedel av de utsläpp vi nu måste få stopp på, om jag har fattat rätt.

Hur hjälper eko till att bevara mångfalden? Ska bönderna hjälpa arter att överleva genom att odla dem trots att de ger sämre avkastning?

Frånvaron av bekämpningsmedel ger större artrikedom på gårdarna. Det är mer betande djur i ekologiskt lantbruk. Betande djur ger mer artrikedom. Ekologiska fält (skiften) är ofta mindre, vilket ger mer kantzoner och kantzoner är mer artrika än homogena fält. Artrikedom brukar betecknas som en tillgång, eller ett värde. Hög artrikedom ger flera ekosystemtjänster, det ger oss en större genpool att hämta mat och läkemedel ur och det ger oss högre resiliens, alltså ett system som tål påfrestningar bättre. Ovanpå det menar jag att rent moraliskt så har vi som art ingen rätt att med öppna ögon utrota andra arter i en takt som är långt över det normala. Så man kan vända på frågan - ska bönder få lov att producera livsmedel på ett sätt som utrotar arter, bara för att tjäna mer pengar? Det som på senare tid fäst min uppmärksamhet på detta var Stockholm Resilience Centers artikel om Planetary Boundaries, som publicerades i Nature.

Går det inte att modifiera konventionellt jorbruk för att få ökad mullhalt eller mångfald? Vinner eko även om det konventionella jordbruket gör naturreservat av den mark man sparar in?

Ja, det är här definitionerna kommer in. Och det är här det inte bara är svart och vitt längre. För visst finns det en skala. Det finns många bönder som vare sig använder ssk mycket konstgödsel och bekämpningsmedel, eller är certifierat ekologiska. Och visst är det intressant att se hur Svenskt Sigill utvecklas. Det finns många exempel på metoder som utvecklas i det ena systemet och sedan framgångsrikt flyttas till det andra. Troligen är det inte ansvarsfullt att på allvar kräva att allt lantbruk i hela världen ska läggas om till eko nästa år; vi behöver lära oss mer, utveckla mer. Men över säg 20 år skulle det kanske gå, och under tiden kan vi ju fasa över det konventionella. Så visst finns det övergångszoner. Och, jo, för mig vinner eko ändå, eftersom det konventionella är beroende av billig fossil energi och eftersom det utrotar för många arter.

Slutligen kom jag att tänka på en fråga till: När använder ekologiskt mindre fossil olja än konventionellt? Använder ekologiskt mer någon gång?

Det beror också på hur du gör avgränsningar och vad du menar med fossil olja. Man kan också fundera på vad "mer" betyder. Räknat per vad? Hektar brukad mark? Kg kött? Kg spannmål? Så för att kunna svara så gör jag avgränsningen från gödseltillverkning till gårdsgrind (utleverans från gården), och med fossil olja antar att du menar utsläpp av växthusgaser (netto, alltså inräknat inbindning). Och så antar vi att vi pratar om per hektar mark (men jag tror att det följande håller ändå). Då tycker jag att det är tydligt att eko använder mindre fossil energi och orsakar mindre utsläpp av växthusgaser i de allra flesta fall. Men även med de avgränsningar jag har gjort, så är värdena svårmätta. Så du kan säkert enkelt hitta någon som når motsatt slutsats. Annars hade vi ju inte haft den här diskussionen. Men jag menar återigen att detta är en återvändsgränd. Utsläppen och användningen av fossila bränslen är inte huvudfrågan, för oljan, gasen och kolet tar slut. Och energin kommer (tror jag) att snabbt bli mycket dyrare. Och frågan är då istället - hur ska vi då få mat?

Spännande dag i Bryssel

2009-12-01T23:30:00.000+01:00

Jag har varit med om lobby idag. Intressant. Mycket har blivit sagt, och för den som vill så kan man läsa en massa twitterposter om det som skett. Själv sitter jag med tre starka intryck:

Dagens bomb: EU-Kommissionen säger för första gången rent ut att ekologiskt kanske är en seriös lösning på våra problem.
Dagens hjälte: Jag har bara hört talas om eko-bonden som fick slåss mot Monsanto i Kanadas domstolar förut. Nu fick jag träffa honom och jag beundrar hans mod och uthållighet. Och jag har blivit mer skeptisk mot GMO igen.
Dagens pinsamhet: när eko-europa ska välja ut tio personer som ska berätta för beslutsfattarna vad mycket kraft det finns i eko-rörelsen, så plockar man ut tio vita medelålders eller äldre män i kostym. Var är de yngre? Var är kvinnorna? Var är de med annan hudfärg? Eko-europa kan väl inte rimligen ledas av ett urval från 10% av befolkningen???

Idag har jag varit på European Organic Congress (EOC) i Bryssel. Den här kongressen, till skillnad från andra, är inte i första hand till för att deltagarna ska lyssna och lära av varandra. Syftet är istället i första hand att flytta berget till Muhammed - det är svårt att få alla EU:s politiker tjänstemän att åka på alla eko-möten de borde åka på. Så man får ta det bästa, sätta ihop en dags otroligt spännande program och bjuda in så många högdjur som möjligt. Och så hoppas man att de (politikerna och tjänstemännen) ska lyssna och lära. Lobbyarbete, helt enkelt. Vi som vare sig politiker eller tjänstemän i EU, får som en bonus ett lyft i kunskap och inspiration.

Det har hänt en massa saker och mycket klokt har blivit sagt idag. Jag orkar inte reflektera över allt här, men jag gjorde en massa twitterposter under dagen. De kan den intresserade kolla av här (man behöver inte vara medlem i Twitter för att läsa). Några grejer skulle jag iaf vilja ta upp.

Dagens bomb

IFOAM EU (eko-rörelsens paraplyorganisation) hade lyckats få en av cheferna på DG Agri (typ EU:s jordbruksdepartement) att göra några avslutande reflektioner. Det är ju slugt, för då måste hon ju vara med i alla fall större delen av dagen. Men så i slutet så kom Maria de los Angeles Benitez Salas med några meningar som jag bara hittills vågat drömma om att höra. Hon sade (fritt, men så noga jag kan, översatt) att Kommissionen inser att ekologiskt är en rörelse, en värdedriven rörelse. Det EU kan göra är att skapa en handelsplattform och fördela stöd, men när det gäller att utveckla ekologiskt så är det viktigt att eko-rörelsens initiativ tas till vara. Eko-rörelsen måste å ena sidan säga något, och det har dagen visat att den kan, men å andra sidan är det Kommissionens skyldighet att ta till sig det som sägs; "the Commission is committed to continue this valuable dialogue with the movement".

Det kan tyckas att det bara är ord. Men i politiken är ord viktiga. Detta innebär att Kommissionen för första gången säger att de tycker att de bör lyssna till någon annan än medlemsstaterna när det gäller eko. Det är synnerligt viktigt eftersom vi vet att GMO- och kem-företagen tar sig in på Kommissionen oavsett om de vill lyssna eller ej.

När Benitez Salas avslutade med att prata om utvecklingen av EU:s jordbruk, så hade hon till sist en retorisk fråga: "can we afford not to go organic?". Det blev tyst i någon sekund innan applåderna brakade loss. För oss på insidan har vi sett detta länge, men äntligen, äntligen fick vi idag veta att de som styr över mycket pengar faktiskt funderar över eko som en möjlig lösning på många problem. Det kändes nästan overkligt.

Dagens hjälte

Percy Schmeiser heter en bonde i västra Kanada. Provinsen Saskatchewan, närmare bestämt. Han och hans fru har i femtio år brukat sin mark och med tiden kommit att specialisera sig på ekologiskt utsäde. Frid och fröjd. Men så en dag slapp fan själv lös. Det visade sig att pollen från en genomdifierad sorts raps spridit sig in på Schmeisers gård, och därmed gjort en del av deras eko-raps till GMO-raps. Det var ju en katastrof i sig, men de delarna av skörden kunde skickas till biobränsleproduktion och därmed oskadliggöras: Värdeförlusten var ändå stor. Så när de försökte ta rätt på vad som hänt kom de i kontakt med en bonde som hade använt Monsantos GM Raps. Ja, då visste ju Schmeisers vem som var ansvarig, men när Monsanto fick rätt på vad som hänt så vände de på kuttingen och stämde Schmeisers för intrång i Monsantos patent - de hade ju odlat Monsantos raps utan lov och utan att betala för det!

En lång rättslig process följde, som slutade i Kanadas högsta domstol. Till slut fick parterna stå för sina egna rättegångskostnader, och Schmeisers fick betala ett mindre skadestånd till Monsanto för patentintrång. För Schmeisers del innebar det mer än 500 000 dollar som skulle ut, bara pga att Monsanto sålt ett utsäde till en bonde några kilometer bort. Men det innebar också stressen av att slåss mot en jätte. Monsantos representanter hotade och försökte på alla sätt hindra Schmeisers från att finansiera sitt rättsliga arbete. Monsanto redovisade rättsliga kostnader på mer än 2 000 000 dollar.

Schmeiser förklarade vidare att när det gäller raps och majs, så finns nu inte längre några rena sorter kvar i nordamerika. Det innebär stora ekonomiska förluster eftersom stora delar av resten av världen inte vill köpa GMO. Han förklarade också att man aldrig ska tro på uttalanden om att GMO är säkert bara man har en buffertzon på några meter. Som exempel tog han den senaste skandalen när kanadensiskt linfrö som skulle in i EU stoppades på gränsen eftersom den visade sig innehålla en förbjuden genmodifiering. Mysteriet blev stort eftersom den sorten inte får användas i Kanada. Efter en del utredning visade det sig att anställda på det universitet som utvecklat sorten (som snabbt blev förbjuden) hade givit bort prover på utsäde lite härs och tvärs. Och så - poff - fanns det över allt. Och Kanada har nu förlorat ytterligare en exportmarknad.

Han förklarade också att man inte ska tro på GMO-företagen när de säger att lönsamheten kommer att öka, eller bekämpningsmedelsanvändningen minska. För man behöver inte tro, man kan se i USA och Kanada exakt vad som kommer att hända. Avkastningen eller lönsamheten ökar INTE, snarare tvärt om. Bekämpningsmedelsanvändningen, däremot, ökar, eftersom resistensen har spritt sig från GM-grödorna. Däremot kan man få rättsliga processer där bönder inte längre äger det som växer på sina åkrar, och där de inte äger sin skörd och därmed inte kan använda den som utsäde. Möjligen kan det juridiska resonemanget också ledas vidare i att GMO-företagen skulle äga allt som deras gen finns i, även om det är ett foder eller om genen har hoppat till en annan sort eller ras eller art...

Det var dagens starkaste inlägg, och jag hoppas verkligen att det var några parlamentsledamöter som lyssnade. Jag vill inte ha in GMO i EU.

Dagens "det var bara såååååå 1900-tal"

När nu eko-Europa skulle visa fram det bästa man har för Kommissionen, så slog det mig plötsligt - men jesiken... det är ju bara medelålders eller äldre vita män i mörka kostymer där uppe på podiet... Visst, de är jätteduktiga, men vara är de unga som är arga och brinner? Var är de driftiga kvinnorna som jag ser över allt annars? Och var är alla de européer som har en annan hudfärg? Det kändes så gammalt. Och sedan blev det pinsamt, när jag insåg att Kommisionen hade 50/50-representation; ministern (äldre) och en chefstjänsteman (något yngre) var män, men kommissionären och en annan chefstjänsteman var kvinnor, om än båda medelålders eller lite äldre.

Näe, så här kan vi inte ha det. Får se till så att det blir ändring till nästa gång.

Fotona ovan har jag tagit själv. Utan blixt eller stativ så de är rätt luddiga. Skulle någon ändå vilja använda dem så går det bra. Ange gärna EkoTänk som källa.

Ekokonferens i Bryssel

2009-11-29T21:52:00.003+01:00

Nu kommer en ganska hektisk tid. Får se lite hur mycket jag hinner blogga.

I morgon drar jag till Bryssel. Jag ska prata på en tillställning som heter European Organic Congress. Den samlar en massa ekofolk för att byta tankar med varandra. Men kanske är det allra viktigaste syftet att visa politikerna (och deras tjänstemän) i Bryssel att den finns mycket idéer, kraft och nytta att hämta från ekorörelsen. Så det blir hela baletten med Eskil Erlandsson på videolänk, kommissionärer och mingel i EU-parlamentet.

Jag ska försöka föra mig så bra jag kan, och prata med politiker på politikers vis.

Och möjligen har jag en chans att ta en pilsner med MiljöBloggAktuellt. Inte att förakta!

Nitritfri eko-skinka vanligt i Finland

2009-11-27T14:03:00.001+01:00

Jag har haft lite kontakt med några eko-kollegor i Finland på sistone. I Finland har man inte samma tradition av att skinka ska vara rosa. Att få tag på rimmad (men okokt) skinka utan nitrit till jul är inget problem. Det gäller även för eko-skinkor. Kan vara ett tips för den som evt ska till Finland innan jul.

Jag kan inte så mycket om den Finska eko-marknaden (om någon skulle vilja dyka djupare i tillgängligheten), men ett tips är att gå via bloggen Organic Food Finland.

Och så kan jag tycka att Änglamark kunde vara lite modigare och köra nitritfritt, nu när själva grisen i jul-skinkan ändå är KRAV-godkänd. Jag har jättesvårt att förstå att det ska funka utan nitrit i Finland, men inte i Sverige.

Apropos grisar: kolla de här sköna bilderna från en KRAV-bonde i somras! (Bild från Jennys blogg). Ni vet väl att skillnaden mellan eko-grisar och KRAV-grisar är att KRAV-grisarna inte bara får gå ut, de får beta och böka också?

DN:s ledare leder vilse

2009-11-26T07:47:00.005+01:00

I kölvattnet av grisaffären börjar det dyka upp en debatt som handlar om att vi måste ha en djurskyddsmärkning. Jag tycker att djurskydd är en av många centrala frågor, men inte den enda. Det finns flera stora problem vi måste lyckas hantera samtidigt. Men det tycker inte DN:s ledarredaktion. Jag är besviken på den låga ambitionsnivån.

Grisaffären rullar vidare, och plötsligt har alla en åsikt om djurhållning och vanvård av djur. Det börjar bli tydligt att det inte är så enkelt som Djurrättsalliansen ville hävda, men det är också klart att det förekommer mer eller mindre regelmässig vanvård av mer eller mindre grovt slag i grisfabrikerna. De som gör en första enkel analys kommer fram till att en av de viktigaste grunderna till problemen är konsumentens uppfattning att mat ska vara så billig som möjligt, och att det inte verkar finnas någon koppling mellan hur djuren har det och vad köttet kostar. Det håller jag med om. Och jag menar i princip att om alla konsumenter krävde KRAV-kött så skulle vi få betydligt dyrare kött, betydligt gladare grisar, och tror jag faktiskt betydligt gladare bönder. För ingen kan må så bra av att på morgonen gå in och samla upp de grisar som råkar ha dött under natten.

DN:s ledare igår hör till de som gör den här analysen. Sedan ifrågasätter de KRAV-märkningen på följande grund:

"Problemet med Krav-märket är att det vill för mycket. Det syftar till bra miljö, god djuromsorg, god hälsa och socialt ansvar. Det är inte bara för mycket, det är också för spretigt och för fluffigt." och
"...det är knappast djurskyddet Krav sätter främst med regler om hur långt fodret får färdas, men inga som direkt reglerar grisarnas resa till slakt."

Ja, det är ju det här som är så svårt. Det är inga problem att vara tvärsäker om man bara driver en fråga, om man har bestämt sig för att det är ett enda problem som avgör världens framtid. Vi ser en del av det här och det kan gälla klimatproblemen, friheten på internet, djurskydd, frihet från tillsatser, kulturpolitik, jämställdhet och så vidare. Det är först när man försöker kombinera flera viktiga aspekter, och vågar säga att det inte finns en enskild fråga som är viktigast, som det börjar bli utmanande.

Det är då avvägningarna mellan skyddet av fiskbestånd och konserveringsmedel börjar. Det är då man måste väga nyttan av ett gott djurliv mot transporttider. Det är då, menar jag, man faktiskt börjar försöka bli ansvarsfull och föreslå lösningar som leder framåt så fort det bara går.

Men det klart, sitter man på en ledarredaktion och har till jobb att producera en åsikt, så är det lättast att bara ta en fråga, och ta en tydlig ställning. Men det leder knappast världen framåt.

Och jo, jag menar att KRAV sätter djurskyddet främst. Tillsammans med tre andra frågor.

Någon spelar högt i grisaffären

2009-11-24T21:31:00.000+01:00

Avslöjandet om den grova och systematiska vanvården av grisar som kom i morse var sannerligen en kalldusch. För gris- och djurskyddssverige i synnerhet, men också bondenäringen i allmänhet. Om nu hundra gårdar kommer undan med ganska allvarliga brott, och om nu en av köttbranschens främsta företrädare är inblandad... Vad är det då mer som vi tar för givet som bara är en bluff? Jag har följt frågan under dagen och blir inte riktigt klok på den. Det verkar liksom som att media-drevet inte tar den fart man skulle kunna förvänta sig. Det kan bero på att Djurrättsalliansen bluffar i någon utsträckning. Men det kan också bero på att nyhetsredaktionerna inte klarar att gräva tillräckligt snabbt och effektivt. Jag vet inte, men det ska bli intressant att följa. Och djurskyddet lär rimligen förstärkas av detta. Det är ju bra mitt i eländet.

I morse briserade en bomb i bondesverige. En organisation som tidigare inte hörts av så mycket, Djurrättsalliansen, påstod att grisar systematiskt vanvårdas på ett betydande antal gårdar i Sverige. Förutom tragedin i sig så finns det ett antal besvärliga detaljer. En av de bönder (farmare säger Djurrättsalliansen) som pekas ut är en nyckelperson i den delen av bondesverige som har med ansvarsfull djurhållning, eller i vart fall ansvarsfull grishållning, att göra. Flera lantbruksskolor finns på listan över utpekade. Olagligheterna är uppenbara och flagranta; inget strö, fixerade suggor, kadaver som får ligga kvar i flera dagar, etc.

Men det är något som är konstigt här. Storyn var toppnyhet på Ekot, som tydligen anser sig kunna tro på Djurrättsalliansen. TT jobbar under devisen hellre fort än rätt, så de snablade genast ut nyheten. Under dagen så har vi dels fått kommentarer från bönder och grannar till utpekade gårdar som inte alls känner igen sig. Dels har den utpekade nyckelpersonen tagit time-out. Jordbruksministern är ledsen, och berörda inspektörer förstår ingenting. Tydligen har det också varit ett par flygande inspektioner på olika gårdar, med nedslående resultat. Men möjligen inte så vidrigt som filmerna antyder.

Samtidigt har det varit märkligt svårt för mediadrevet att få någon att stötta Djurrättsalliansen. Jag är helt säker på att det har varit ett dussin reportrar ute för att få en naturbrukselev på något berört gymnasium att säga "jamen så här ser det alltid ut", eller någon granne säga "ja, nä, han är ju knappt inne i stallarna om dagarna". Eller gräva upp någon inspektionsrapport som skulle ha förtigits. Eller något. Men inte mycket sådant har kommit upp. SvD.se har nyheten högt, men har mest ord-mot-ord-reportage. DN.se har nyheten långt ner på ettan, GP.se har den inte ens på webb-ettan nu på kvällen. Det är tydligt att flera redaktioner tvekar. Och tro mig, det skulle de inte göra om de trodde att de kunde belägga detta - ty här är det den Hedervärde Svenske Bonden som är bytet. Och det vore en fin skalp för en reporter!

Är alltihop bara en bluff? Stallbilderna är ju rätt anonyma, men det borde inte vara svårt att identifiera detaljer som säkerställer att det är rätt ställe. Kan man animera ihop detta? Jag vet ej. Men är det troligt att Djurrättsalliansen bluffar? Vet ej, men om de bluffar så är de fullständigt rökta i den offentliga debatten framöver. Det skulle inte jag vilja vara om jag hade till uppdrag att rädda djur.

Men är det troligt att de här lantbruken skulle vara så dumma att de struntar i lagen? Är det troligt att den där nyckelfiguren skulle riskera hela sitt nätverk och sitt företag? Jag tycker inte det, men en del som jag pratat med under dagen säger att kotteriet är precis så massivt och att det inte skulle förvåna dem om allt är sant. Men om allt är sant - när kommer då resten av bevisen?

Eller beror frånvaron av bevis på lata redaktioner som inte orkar eller vill gräva i lidande djur, när det finns SAAB-affärer och kungabröllop att rapportera om?

Mystiken tätnar, och det känns som att alla inblandade höjer insatsen. Till sist är det någon som sitter på en riktigt usel hand och bluffar. Frågan är vem det är. Och oavsett vem det är så tror är risken stor att vi får ett rejält förtroendetapp hos en part som borde vara en seriös aktör för en bättre djurhållning. Nu är det nog bara att se tiden an.

Eller är det någon annan form av jippo eller kupp? En riktig festkväll för konspirationsteoretikerna.

Skandalen om den svenska modellen för djurskydd

2009-11-24T08:01:00.003+01:00

Ni minns säkert allt rabalder i våras om de danska grisarna, som hade det så hemskt. Många konsumenter reagerade och till och med offentliga upphandlare ville styra sina inköp till svenska grisgårdar. En del kommuner kämpade rätt hårt för det. Allt i tron att svenska bönder ställer högre krav på sig själva, att deras internkontroll fungerar, att den svenska myndighetskulturen håller ett vakande öga på dem. Man trodde helt enkelt att svenska grisar har det ganska bra. därför ska man välja dem

Nu har Djurrättsalliansen gjort ett rejält avslöjande, och helt dragit ned brallan på svensk konventionell grisproduktion. Det kan var minst så djävligt här som i danmark eller i USA. Säger de, åtminstone. Om de har diktat upp alltihop, så får vi nog besked om det inom några dagar, men trovärdiga redaktioner som SR Ekot har iaf hängt på. Andra tidningar, som SvD, återger ännu bara vad Ekot säger.

Om det är som Djurrättsalliansen säger, så är läget förtvivlat för många inlåsta svenska grisar. Och det är hemskt. Det är verkligen hemskt, och bara stärker mig i att det är noga vad man väljer i affären. Men en sak som också verkligen bekymrar mig är hur böndernas internkontroll (på varandra mer eller mindre organiserat) och myndigheternas tillsyn har kunnat missa detta. Djurrättsalliansen har varit ute på ett hundratal gårdar, så det kan inte bara vara en slump. Och problemen är av en karaktär som verkar systematiska ach vanemässiga. Det kan inte ha fortgått utan att många har vetat om det. Det verkar ses mycket mellan fingrarna i Sverige. Nu har verkligen både LRF och Jordbruksverket mycket att förklara. Och faktiskt, jordbruksministern.

Här är Djurrättsalliansens film. Och alvarligt talat, om du mår dåligt av djur som lider - titta inte på detta! Läget på ett antal gårdari Sverige är precis så allvarligt som du inte vill att det ska vara. Titta då istället på Meatrix, nedan, och ta till dig att den filmen gäller även Sverige.

Djurrättsalliansens skakande reportage:

Ett liv som gris from Djurrättsalliansen on Vimeo.

The Meatrix, skapad i USA, visande en bild av det onda USA som vi gärna ser. Men utgår från att det inte händer i Sverige. Men det gör det:

Om det visar sig att Djurrättsalliansens reportage inte är sant, så tar jag genast bort det här inlägget. Jag hoppas verkligen att jag får göra det.

Pepparkakssnurror - resthantering i den godare skolan

2009-11-22T14:21:00.005+01:00

Här följer ett förslag på vad man gör av de degremsor som blir över när man bakar pepparkakor. Förutom degresterna behöver man mandelmassa (eller mandlar och och socker), bakplåtspapper och en varm ugn. Recept på pepparkaksdeg och en mycket enkel hemgjord mandelmassa är länkade.

När man bakar pepparkakor blir det deg över. Till en början kan man äta de små remsorna. Efter ett tag blir man less på det. Då kan man knåda in remsorna i nästa klutt med deg som ska kavlas ut. Men då är risken att degen blir för mjölig och därmed förlorar smidighet. Det innebär i sin tur att man inte kan kavla så tunt. Oönskad bieffekt.

Här kommer därför ett förslag på hur man hanterar resterna: när du ätit dig mätt, lägg remsorna åt sidan. Om du har gjort en något så när stor sats med pepparkaksdeg (mitt recept här), så blir det en liten hög över på slutet. Kanske sådär 3-4 hg deg. Kolla om du har ett par hg mandelmassa hemma. Om inte, gör lite egen. Det är också ett bra tips när din lokala butik inte har någon eko-massa. Sedan:

Knåda ihop restklutten till en rimligt smidig deg. Lägg den mellan två bakplåtspapper och kavla ut till några millimeters tjocklek. För mig brukar det bli ungefär motsvarande bakplåtspapprets storlek. Genom att knåda ut den mellan två papper, så slipper man problem med att den spricker.
Kavla ut mandelmassan på samma sätt, mellan två bakplåtspapper. Kavla så att ytan blir ungefär lika stor som pepparkaksdegens.
Tag bort ovanpappret på resp platta. Lägg ihop dem och ta bort ena pappret. Rulla. Enklast om man låter sista pappret sitta kvar så att man tar bort det vart efter man rullar. Som sushi, ungefär.
Det är bäst om man kan låta rullen ligga kallt några timmar (eller dagar).
När man ändå har en varm ugn någon gång, så skär man skivor av rullen och gräddar i 225 grader, tills de precis börjar få färg.

Se där upparbetning och förädling av något som annars skulle kunnat bli avfall. Och eventuellt är dessa snurror mer attraktiva på fikabordet än pepparkakorna... Och det är väl inte hela världen.

Och japp, givetvis, allt i berörda recept finns att få som eko och KRAV. Bakplåtspapper finns svanmärkta och kan användas flera gånger. Elen i min ugn är Bra Miljöval.

Gigant blir profet i en annan stad

2009-11-21T19:39:00.007+01:00

Man blir inte profet i sin egen stad heter det. I vart fall inte under sin livstid. Det finns ju några personer som har varit viktiga för att vi vanliga dödliga får möjligheten att frossa i ekogrejer. Jag brukar kalla dem giganter, och gemensamt för dem är att de är rikt bestyckade i skallen, målmedvetna, vidsynta och ganska lågmälda. Precis som en känd finansfamilj, så tenderar de att verka utan att synas. Men jag ser dem, och är tacksam.

Till denna skara hör absolut Gunnar Rundgren. Hans CV är närmast otroligt och utmärker sig kanske mest av allt att han klarar att förena högt abstraherad teori med handfast praktik. Det här är människan som lika ledigt förhandlar på världsnivå, som han tar i på gårdsnivå. Och det fina är att han hittar en balans som gör att han kan låta områdena korsbefrukta varandra. Han kan ta en minister i hand och förklara vad lantbrukarlivet i östra Afrika handlar om. Men han kan också förklara för en fransk ekobonde varför protektionism inte är en framkomlig väg.

Nu har Gunnar blivit hedersdoktor. Naturligtvis inte i sin egen hemstad (typ lantbruksuniversitetet SLU) eller i sitt eget land Sverige. Nej, de som fattat först är Ugandierna, och idag, eller möjligen i går, så fick han en mycket välförtjänt hedershatt! Jag blir så glad. Dessa giganter (som Gunnar är en av) jobbar sannerligen inte för feta löner eller höga egotrippar. Då är det så skönt att det ändå finns folk som ser det banbrytande jobbet och visar sin uppskattning.

Uppdatering 091122:
Universitetet i fråga är Uganda Martyrs University, att ceremonin ägde rum i fredags och att motiveringen har att göra med att Rundgren varit med och startat utbildning och forskning i ekologisk produktion vid univesitetet. UMU har numera tom ett mastersprogram i ekologisk produktion. Följande har jag snappat upp också: "He has through his knowledge and energy developed the organic sector in the whole world, and particular in Uganda. The whole agriculture sector has gained from his work, from farmering, export, NGO, universities and Government. He has build an in-country certification body in Uganda. He has developed regional standards adopted by East Africa Community. He has developed an organic traing in Uganda Martyr Unsiversity, this training is now running every year by the university. He has increased the knowledge about the organic system in the whole university".

Maria Gardfjell skriver också en liten hyllningspost till Gunnar på sin blogg.

Ekologisk prod kan ge världen mat 2050 - nya rön

2009-11-19T20:43:00.002+01:00

Jordens Vänner i Storbritannien släppte härom dagen en intressant nyhet. Det var en rapport, som i sin tur bygger på resultat från Universitetet i Klagenfurt. Rapporten är sensationell, bister, hoppfull och självklar på samma gång.

I princip förklarar rapporten (Eating the planet - how we can feed the world without trashing it) att det är fullt möjligt att försörja jordens befolkning år 2050 med ekologisk mat. Det skulle förbättra många aspekter av jordens miljö och dessutom göra fler djur betydligt gladare. Kostnaden är huvudsakligen att vi måste äta mindre kött (inte sluta helt, men äta mindre). Vi behöver också dra ned vårt energiintag. Inte på något sätt till svält, men väl till en sundare nivå och skippa svinnet.

Alltså, om vi bara äter vettiga grejer och producerar maten på ett vettigt sätt, så finns det gott hopp om att vi kan klara biffen. Det mariga är naturligtvis att omställningen måste göras. Det roliga är att det inte krävs någon rocket science för att börja. Nu på en gång. Det vill naturligtvis till att vi satsar på att forska på jordbruk utan GMO, besprutning och konstgödsel (och inte en offentlig forskningskrona till på något annat). Man skulle kunna tro att det av detta skulle bli åtminstone tre viktiga nyheter eller reportage:

Nyheten i sig - det finns lösningar som är tillgängliga nu
Hur kan det komma sig att staten satsar vidare på forskning som bygger på principfel?
Hur kan det komma sig att SLU monterar ned sitt info-centrum för ekologisk forskning, CUL, när det av allt att döma ser ut som att det vore det sista man skulle göra nu?

Men icke. Inte en notis vad jag har kunnat se. Och jag tror jag vet varför. Det är enkelt. Det finns inga stora tunga lobbyorganisationer som driver ekologiskt. Ett strålande exempel på hur lite gammalmedia själva orkar få fram kom häromdagen i AB. Elisabeth Höglund gör en hisnande och definitiv förklaring av klimatproblemen. Det är så skönt när man inte kan så mycket. Då verkar allt så enkelt. Undrar om hon jobbar så mest hela tiden? Och läs sedan uppsalainitiativets syn på saken. Då får man snabbt klart för sig vad en effektiv informationsmaskin kan göra med lata redaktioner. Med ganska sann information från ena sida får man ju i alla fall någon substans. I värsta fall får man ju annars hitta på.

Och strukturerna i universitetsvärlden är konservativa. Vänta er inga frivilliga systemskiften därifrån. Johan på Saltå Kvarn har förresten tänkt till på det där med vårt konservativa lantbruksuniversitet. Det är läsvärt.

Vi andra får jobba på. Bl a har jag just fått besked om att eko-rörelsen IFOAM får hålla ett officiellt seminarium vid COP15 i Köpenhamn. Det är bra. Och så får vi hoppas att någon redaktion piggnar till och börjar bevaka detta på allvar.

KRAVs tillsatslista - nu med förklaring.

2009-11-19T16:03:00.003+01:00

Tillsatser har ju diskuerats en del på sistone. KRAV tillåter tillsatser. Färre än de som är tillåtna i vanligt ekologiskt, men ändå. För det har KRAV fått en del däng. Nu har KRAV publicerat en tydlig lista över alla tillsatser de godkänner, under vilka villkor de får användas och skälen till att de öht kan tillåtas ingå i KRAV-produkter. I listan förklaras också processen med att godkänna tillsatserna.

Vanligen kanaliserar jag inte bara nyheter, men jag tänkte att en del läsare av den här bloggen skulle vara intresserade av att ha koll på detta. Jag är övertygad om att debatten går vidare.

KRAVs pressmeddelande finns här.

Klimatet, transporterna och konsumenterna

2009-11-17T23:38:00.006+01:00

På tre möten idag har jag kunnat konstatera att det verkligen är dags att reglera transporterna. Helt enkelt därför att konsumenterna kräver det. Det tycker jag på ett sätt är skönt. Samtidigt blir jag lite less på att folk kan så lite om vad som verkligen spelar roll för klimatet. Dit hör helt andra saker, som t ex markanvändning, effektivitet, konstgödsel och biologisk mångfald. Men så är det här i världen. Man får vara glad för att folk i alla fall försöker att fatta rätt beslut i sina inköp. (Foto: KRAV. Bilden får användas fritt, men ange www.krav.se som källa)

Det har varit en lååång jobbedag och jag sitter vid datorn och stänker av lite grejer för att kunna sova lugnt. Jag har varit på tre sinsemellan väldigt olika evenemang, men som ändå haft en gemensam nämnare.

Dels var jag och A inbjudna till Kommerskollegium för att diskutera klimatprojektets arbete med transportregler. Kommerskollegium är det organ som Regeringen har som garant för att Sverige ska arbeta med och för frihandel. Fria eller billiga transporter är en grundbult för frihandel. Det innebär att Kommerskollegium blir mycket brydda när vi föreslår begränsningar av möjligheten att transportera. Nu är de tillhållna av Kgl Mjt:s regering att arbeta för ökad klimathänsyn också. Det är besvärligt för dem, men jag måste säga att de försöker. Men det var intressant hur de upplever att transporterna får ta oförtjänt mycket stryk i klimatdebatten. Jag kan hålla med dem, men jag sade att det i princip är omöjligt att komma med en klimatcertifiering som inte begränsar transporter. Det skulle helt enkelt inte accepteras av publicum.

Sedan hade vi avstämning med den innersta kärnan i klimatprojektet. Där handlar det nu dels om certifieringsteknikaliteter och kött. Men också just om transporter. Man märker att vi är lite oroliga för att sätta ned foten. Ingen har ju försökt med det här förut. Så det enda vi vet är att vi kommer att få på skalle hur vi än gör. Men vi är tappra människor och tror att någon måste börja. Och vi tror faktiskt att konsumenterna helt enkelt kräver, nej mer än så, förväntar sig att vi reglerar transporterna. Så vi kommer att försöka få foten planterad under de närmaste månaderna.

Till sist var jag med om ett antal djuplodande fokusgruppsintervjuer med konsumenter. Det handlade om lite olika saker. Men bland annat kom klimatfrågan upp. Och i princip alla var överens om att en miljömärkning (let alone klimatmärkning) som tillåter långväga transporter, i princip inte är en miljömärkning. Efter lite resonemang landade de flesta i att, OK, man kanske kan köra båt långt. Men inte hur långt som helst, och transporter ska hur som helst regleras. NU! Bara transporterna är OK, så är det nog bra med klimatpåverkan menar de. Någon tog också upp nötkött.

Detta gör mig både glad och trött. Jagblir glad för att jag känner att det kom så tydliga besked från konsumenterna; det är dags att göra något åt transporterna. Det är faktiskt det enda de bryr sig om vad gäller matens klimatpåverkan. Det ger mig kraften att driva diskussionen vidare med Kommerskollegium och modet att sätta ned foten i projektet. Jag blir trött för att jag åter inser hur lite kunskap baserar sina superviktiga inköpsbeslut på. Frågor om markanvändning, konstgödsel, resiliens, effektivitet och liknande är långt bortom vad de flesta bryr sig om. Trots att de är superviktiga för klimatet.

Klimatpannkakor

2009-11-16T18:54:00.003+01:00

Pannkakor är gott, men inte så klimatsmart. Mjölk är ju en huvudingrediens och den är ganska klimatdyr. Ägg är iofs ganska klimatdyrt per kg, men man behöver ju inte använda så många.

Havremjölk, solhavre eller Oatly är däremot betydligt klimatbilligare. Dessutom kräver den inte kylförvaring. Man kan ersätta mjölk med havremjölk rakt av. Det blir lite annan smak, men jag gillar den. Och man sparar ett par hekto koldioxid.

Så här kan man göra:

Ta några dl vetemjöl. Evt blandat med andra mjöler (råg, graham, etc) efter smak.
Finhacka en näve mandlar och blanda i mjölet.
Tillsätt först lite havremjölk och rör om till jämn smet.
Tillsätt mer havremjölk tills du har en smet som är som pannkankssmet.
Knäck i ett ägg per typ 3 dl mjöl
Häll i en rejäl skvätt smält smör eller olja och vispa.
Stek, servera så snabbt som möjligt.
Serveringstips: jordgubbssylt, mosad banan med lite vaniljsocker, vispad grädde, äppelmos, ja vad som helst.

Och japp, allt finns som KRAV-märkt. Vaniljsockret kan vara lite marigt att få fatt på. Men rättvisemärkt finns lite mer här och var.

Till slut vinner vi!

2009-11-15T22:13:00.003+01:00

Jag snappade upp en grej från Soil Association på Twitter häromdagen. Tydligen ska Gandhi ha sagt att “First they ignore you. Then they laugh at you. Then they fight you. Then you win." Foto på Gandhi: Lucy 70

Jag tänkte att det var välplacerat i tiden med den påminnelsen. November är ju verkligen den grå uppgivenhetens månad. Det har varit mycket uppgivna bloggare på sistone. Fajters som Koldioxidexperiment, Ekomuppen och Hippihäxan har alla visat upp tydliga tecken på autumn enviro blues.

Så jag vill bara hamra in några väsentliga och hoppingivande fakta:

På Fokus lista över de 100 mäktigaste i Sverige kommer Naturskyddsföreningens Svante Axelsson på 78:e plats, och det är ju inte så illa. Reinfeldt är etta, vilket är bra ty det innebär att en statsminister som faktiskt försöker prioritera klimatet är mäktigare än rikets kassör. Reinfeldt kunde göra jobbet ännu bättre, men det är tur för världen att det är vi och inte Italien som är ordförande för EU när vi går in i CoP15 i Köpenhamn.
Min kompis marknadsföraren jobbar på en byrå som har hittat affärer i hållbar business. De river av seminarier som drar folk. De vinner priser. Hållbarhet håller på att bli en del av vardagsvillkoren för affärslivet. Inte för alla företag och produkter. Men för många. Och de blir snabbt fler.
2008 ökade ekologisk mat med 40%. 2009 är prognosen minst 20% ökning. Det är bara maten. Textil, kosmetika och annat som marknadsförs som eko har ökat mycket fortare. Ja, det är från en låg nivå. Men det går inte att lägga om mycket fortare än så här, rent praktiskt. Och ökningen kommer mitt under brinnande kris, då ekonomin krymper.
LRF har förstått att det svenska lantbrukets senfärdighet i att leverera ekologiskt (när marknaden skriker efter det) kostar upp emot 4 miljarder per år. Därför har de satt in en tjej på heltid för att lösa det problemet. Det är en väldig skillnad mot typ 2002 när LRF istället gick i borgen för Spannmålsodlarna, SpmO, så att SpmO kunde stämma COOP för de legendariska Änglamarksfilmerna, mm.

"First they ignore you. Then they laugh at you. Then they fight you. Then you win." De håller på att sätta skrattet i halsen. Nu kommer det tuffa. Men vi är på god väg!

Eventuella kommentarer som görs på detta inlägg och som luktar våt ylle, uppgivenhet eller allmän pessimism, kommer helt sonika allt tas bort. De är välkomna framåt mars igen.

När en människa blir ett parti

2009-11-13T07:49:00.003+01:00

Efter mycket funderande och vägande fram och tillbaka har jag tänkt engagera mig i partipolitiken. Men jag tvekar precis när jag ska ner i startblocken, mest för att jag är rädd att jag och mina värden hotas av det politiska och demokratiska systemet.

Jag har känt mig hälsosamt fri från gammal partilojalitet i valen hittills och hoppat runt lite både på de olika nivåerna och mellan valen. Jag tycker själv att jag har varit konsekvent i mina värderingar, men partiernas profilfrågor har ju varierat. Jag har heller inte känt mig så lockad av partipolitik. Kanske mest därför att man jobbar med att majoriteten bestämmer över minoriteten. Det innebär att det kommer att finnas ett ganska stort antal som helt enkelt inte vill och som jag alltså vill tvinga. För att lyckas bli i majoritet måste jag dessutom kompromissa med koalitionspartners. Det innebär att jag ibland kommer att bli tvungen att driva igenom andras agenda mot mångas vilja.

Jag tycker mycket, mycket bättre om att jobba med de som vill åstadkomma något. Jag tror att i sådana miljöer föds den kreativitet och framåtanda som vi behöver för att komma någon vart. Min tanke är sedan att man kan locka med fler och inspirera andra. Jag vet att det inte löser alla problem. Men där trivs jag bäst.

Men nu är det så att vi lever i en demokrati. Och även om det är ett uselt styressätt, så är det det bästa vi har lyckats uppfinna. Och den offentliga makten har verkligen inflytande. Dels som regel- och infrastrukturskapare och dels som marknadsfaktor. När jag känner att världen verkligen står inför enorma och akuta utmaningar med klimatkris, peak oil, peak fosfor, fattigdom och liknande, så känner jag att jag kanske ändå kan bidra med något. Men droppen blev nog när jag såg det politiska haveriet kring frågan om vi ska ha en kommersiell flygplats mitt i Uppsala eller ej. Jag tror att det var då jag bestämde mig. Och jag visste nog rätt snart vilket parti som gäller för mig (med alla dess brister).

Men nu börjar nomineringarna till kommunfullmäktige, och jag börjar bli lite nojig. Jag läser tidningarna på ett nytt sätt och ser hur folk skyller det mesta på de inkompetenta politikerna. Jag ser hur människor talar om andra som x-partisten Nils Nilsson, snarare än bara namnet. Jag minns hur otrevliga insändarna tenderar att bli gentemot politiker. Jag kommer ihåg de stela ränksmidande strukturerna i partierna. Och jag drar mig till minnes hur stor del av fritidspolitikerna som blir hotade.

Jag vill inte bli en x-partist. Jag är mig själv och vill dela med mig av insikter och energi. Jag tycker inte att jag är inkompetent, men jag vet att de på andra sidan (och de är ganska många) kommer att hävda det. Jag vill söka lösningar som för oss framåt. Men jag ser hur de två sidorna gräver ned sig i sina skyttegravar och skapar distans. Jag inser också att jag undrar över om ett politiskt engagemang får betydelse för mitt jobb. Inte så att jag låter mig påverkas av chefer och kollegor. Men det vi gör är så viktigt för mig att jag inte vill äventyra det. Och jag inser att partipolitiken verkligen behöver lite omrörning av nya krafter nu och då. Om jag inte bidrar, hur ska jag då förvänta mig att något ska bli bättre?

På väg ner i startblocken på en helt ny arena, så tvekar jag. Är detta det bästa sättet att bidra till en hållbar utveckling?

TestFakta - Hur slarvig får man vara på ett lab?

2009-11-12T09:12:00.006+01:00

Nu på förmiddagen kommer det fram att Kung Markattas te aldrig innehöll något bekämpningsmedel. Inte ens det första provet, som TestFakta publicerade. Det som har hänt är istället att labbet (EuroFins) har slaskat i labbet och förorenat Kung Markattas gröna te. Det var ju skönt. Skönt för alla oss som vill ha giftfri mat, men skönt också för Kung Markatta, som verkligen tillhör företagen som har egna värderingar.

Men hur slarvig får man vara? Hur kan ett professionellt lab bara acceptera en metod som innehåller ett för litet urval och inget B-test? Har de inte läst grundkursen i statistik och sannolikhetslära? Och hur kan de acceptera resultatet att det skulle finnas bekämpningmedel i en produkt som så tydligt lovar att det inte finns det? Så här sade EuroFins för några dagar sedan till Dagens Nyheter:

– Om man får ett resultat som är anmärkningsvärt, till exempel för en KRAV-märkt produkt, bör man kanske verifiera det med en ytterligare analys.

För mig skulle det vara ett självklart kvalitetsarbete på ett lab att hejda resultatet i det läget och köra ett B-test. Närå. Istället släpper man resultatet vidare till TestFakta, som gladeligen låter Kung Markatta och KRAV löpa gatlopp.

Och TestFakta, vilka fegisar! När resultatet kablades ut så var de noga med att deras logga och namn skulle synas. Kolla bilden. Hur kan någon tro annat än att det är TestFakta som står bakom uppgifterna, och om inte annat har granskat dem? Nu säger det att de bara är en nyhetsbyrå. Tekniskt talat kanske korrekt, men jag tror inte att det finns många läsare som tror att det är någon annan än TestFakta som är avsändare, ansvarig för uppgifterna. Och hur slapp kan man vara i sin källkritik? Om de nu är en nyhetsbyrå specialiserad på tester, så borde väl även de ha läst grundkursen i statistik? Då borde väl även de ställa frågan - "jamen det här är ju anmärkningsvärt - hur stort är urvalet? Har ni kört ett B-test?". Men nej, de undviker allt ansvar genom att bara säga att de förmedlar. Snacka om att inte stå för vad man har gjort.

Och den som få ta smällen är Kung Markatta. Som om de inte hade bättre saker att göra än att städa upp efter andras slaskande.

Det är skillnad på butiker

2009-11-10T18:41:00.003+01:00

Alla pratar plötsligt plast, känns det som. De flesta tycker att det otyg. Det tycker jag med, ibland i alla fall. Ju mer jag kollar på det, desto mer kommer jag fram till att burkar av PP och PE kan vara det bästa valet för t ex sill, honung och kanske sylt. Det verkar som att dessa plaster innehåller väldigt lite gift (om ens något). De är betydligt klimatsmartare än glas och om de ingår i ett återvinningssystem så slipper man få dem i havet.

Men det finns däremot plast som jag tycker kunde förbjudas, rakt av. Dit hör plastpåsar. Särskilt de där små som mest känns meningslösa att bära på, så man stoppar dem i fickan iaf. Det irriterar mig att man ofta får dem om man inte säger ifrån. Som det hände sig sprang jag en knippe småärenden på lunchen igår och kunde tydligt se skillnaden:

The Stadium. Köpte en reflexväst, som lätt bärs i handen, väskan eller fickan. Tjejen i kassan tog fram en kasse och blev lite paff när jag sade att jag kunde ta den utan påse. Usel företagskultur, Stadium!
The Body Shop. Köpte en raktvålsborste. Inga onödiga förpackningar (bra), och tjejen i kassan frågade om jag behövde (bra ordval) en påse. Nej tack, sa jag och var lite nöjd med att de frågade.
Naturkompaniet. Köpte en tub seam sealer. Tjejen i kassan frågade inte om jag ville ha en påse. Och de gav mig ingen heller. Hade nog fått en om jag bett om det, men först då. Naturkompaniet blir bäst i test, och det är skönt att det känns självklart att en butik som lever på naturupplevelser tycker att plastpåse inte är en rättighet.
Hemköp. Köpte en yoghurt. Kassar får man betala för, men plastpåsarna skyltas bättre än papper. Men ingen prackar ju på en påsen heller. Men det är en annan sorts butik, och deltar utom tävlan.

Det här känns ju verkligen som ett litet steg som varenda affär kunde ta; ta efter Naturkompaniet. Nu på en gång. Så sparar vi lite klimat och hav för varje påse som inte blir såld.

Själv ska jag sätta mig in i plastfrågan lite mer. Brorsan skickade mig ett gammalt nummer av Filter som är fokuserat på plast. Det blir nog bra. Fick några länktips av Jeppe oxå. Ska kolla dem.

Inget gift i Kung Markattas gröna te

2009-11-08T22:05:00.002+01:00

Jag följer Gröna Gårdars och Saltå Kvarns exempel och trumpetar ut en god nyhet: Testfaktas resultat var fel. Det finns inget bekämpningsmedel i Kung Markattas Gröna Te! Så eko är fortsatt rätt! Hoppas redaktionerna trumpetar ut detta med lika stor frenesi.

Bra jobbat Kungen! Skäms Testfakta!

Läs Kung Markattas pressmeddelande här.

Hur kan KRAV tillåta sorbater?

2009-11-08T21:15:00.006+01:00

Äkta Vara och City Gross slår på stora trumman för att skippa alla tillsatser. Det är bra. I kölvattnet av det dyker det upp mer eller mindre seriösa debattörer, som t ex menar att KRAV går mulitnationella företags ärenden och i största allmänhet inte vet vad de pysslar med. Jag har skrivit om det förut, och här lägger jag ut texten kring att debatten är bra. Men att rena felaktigheter faktiskt inte borde spridas av seriösa aktörer. Jag ger också ett exempel på hur ett E-nummer (och ett rätt eländigt ett) kan godkännas av KRAV, för att helt nya varukategorier som fisk på snabbast möjliga sätt komma in i butikernas diskar, och att man därigenom når stora miljövinster.

Sedan Äkta Vara lanserade sitt nya märke tillsammans med City Gross för några veckor sedan har vi fått en förnyad debatt om tillsatser. Jag gillar verkligen att tillsatser diskuteras.

Ofta får man höra att de behövs. Pågens utvecklingschef menar t ex att det behövs 25 ingredienser i gifflar (varav tre jäsmedel). "Behövs" eller "nödvändigt" är ord som ofta återkommer när det pratas ingredienser och tillsatser. Grejen är bara att dessa ord är subjektiva, men används objektivt. Dvs vad som är nödvändigt bestäms utifrån dina egna referenser, men om du har tillräckligt med pondus kan du får det att framstå som en sanning.

När någon säger att det behövs 25 ingredienser för att baka småbullar, så är det förmodligen utifrån utgångspunkten att produkten

ska vara billig, eller upplevas prisvärd
enkelt ska kunna hanteras rationellt
ge en tillräcklig lustupplevelse när den konsumeras
inte minst ska försvara sin position på marknaden
konsumenten inte lägger sig i produktionen allt för mycket
inte får orsaka ett enda akut sjukdomsfall (långsiktiga däremot är svårare att debattera)

Om man tar de här punkterna var och en för sig, så kan de vara rimliga. I grunden har vi alltså ett läge där matens billighet, eller upplevda prisvärdhet, styr vad som anses nödvändigt.

Men jag menar att det som borde styra är att maten

är så okomplicerad som möjligt (för jag tror inte vi är gjorda för att bryta ned natriumglutamat och natriumbensoat),
så färsk som möjligt (för jag tror att vi är gjorda för att äta färska grejer) och
påverkar resten av världen i minsta möjliga utsträckning (för världen är inte gjord för att konsumeras av en enda art).

Därtill följer att inblandade företag och människor behöver kunna överleva. Men det är inte deras bekvämlighet och överlevnad som ska styra. Detta kräver naturligtvis en förändring av hur konsumenterna väljer, och det är en TUNG uppgift. Heder därför till Äkta Vara och City Gross (Bergendahls). De sätter fokus på frågan och får i alla fall en del att tänka till. Skulle tro att Axfood, COOP o ICA studerar dem noga. Foto: Ekotänk. Om du lånar, uppge gärna källan.

KRAV har jobbat med den här balansen i 25 år, och kommit fram till att det finns cirka 20 tillsatser som verkligen behövs i olika väl avgränsade sammanhang (komplett lista i bilaga 7 och 8 i KRAVs regler, men se även regel 17.5.2.6). Att de behövs bygger på kriterier som handlar om att de ska vara rimligt ofarliga, samt att de faktiskt ska lösa ett väsentligt problem. Kriterierna är frammanglade inom IFOAM, för att den ekologiska handeln ska fungera. För att göra avvägningen använder vi egen engagerad och kompetent anställd personal, förtroendevalda från alla delar av livsmedelsförädlingen, köper in konsulter och har öppna remisser som alla får svara på. Som resultat av det finns det några tusen KRAV-produkter till priser som många kan klara.

En liter KRAV-glass kostar mellan 40 och 60 kr, och innehåller några tillsatser. Enligt folk som kollat på det skulle en liter Äkta Vara glass kosta runt 100 kr. Enligt min mening så är KRAVs balans rätt - det blir glass, som får räknas som fin eller god, om än inte helt ursprunglig. Eftersom priset är rimligt för tillräckligt många, så blir volymen så stor att betydande mängder grädde, socker, mjölk, vanilj, bär och annat kan produceras utan gift och konstgödsel (vilket Äkta Vara inte har några restriktioner mot), och alltså resulterar i en betydande miljövinst (och en bättre eftersmak). Men det klart att man kan och bör ha åsikter. Och det klart att konsumenterna inte ska nöja sig med status quo.

Men eftersom vi tycker att vi jobbar så hårt med detta, och eftersom jag tycker att vi har en mycket seriös inställning till det hela som borde tilltala de som fokuserar tillsatser, så blev jag besviken när jag fick Tommy Svenssons nyhetsbrev häromdagen. (Grät ut här på bloggen också). Matklok var vänlig nog att höra av sig och fundera lite tillsammans med mig. Och jag gjorde några kommentarer som jag tänkte att jag skulle posta här också.

Jag blev upprörd över några saker i Svenssons nyhetsbrev:

En del grejer är helt enkelt inte sanna, och drar därför ned trovärdigheten på hela debatten. Han påstår att t ex att KRAV godkänner rökarom. Inte sant.
Han är subjektiv och verkar inte vilja förstå. Han skriver att alla KRAV-företag betalar en hög avgift. De flesta betalar 400 kr. Hög avgift? Inte solklart tycker jag.
Han påstår att vi skapar speciallistor och gömmer dem i reglerna i syfte att anpassa oss till multinationella jätteföretag. Struntsnack, helt enkelt. Den viktigaste faktorn till det är istället vanlig mänsklig dumhet. När jag ledde arbetet med fiskereglerna, så blev det en lista som hörde dit. Av olika skäl har vi bara inte kommit oss för med att flytta den. Nu kommer det att ske, när vi för första gången reviderar fiskereglerna.
Mm

Om Tommy Svensson är en serös aktör, så borde han hålla sig för god för att skicka runt rena felaktigheter. Men visst har han rätt i att det är märkligt att KRAV under vissa omständigheter tillåter läskigheter som sorbater. Storyn i det fallet är så här:

Bensoater är tillåtna endast i kylkonserver av fiskprodukter (KRAVs regel 17.5.2.6). Anledningen till det är att det lätt blir en höna-och-ägg-situation när man ska få igång en helt ny bransch. I det här fallet gällde det fisket, som var helt nytt 2004. Det fanns intresserade fiskare, men de hade svårt att hitta köpare. Det fanns intresserade köpare/förädlare, men de tyckte att det var en orlimlig risk att inrätta särhållning av ingredienser, och utveckla helt nya produkter, när de inte hade någon aning om hur marknaden skulle reagera på KRAV-märkningen (succé eller inte?).

Till slut var det ett läge där sill- och kaviarproducenterna var beredda att sats apå en lansering, de var beredda att ta in och särhålla KRAV-råvaror i övrigt, men det skulle bli både dyrt och ta lång tid att utveckla recept utan bensoater. Vi såg att vi skulle kunna få igång fiskenäringen, få avsättning för mer ingredienser och ge konsumenterna ännu mer möjligheter att göra det goda valet. Men det skulle ske till priset av att vi släppte in sorbaterna i kylda KRAV-fisk-konserver. Vi visste att det skulle uppfattas negativt av dem som inte tål eller gillar dem. Men efter ett par rejäla diskussioner och samråd med personer som vi uppfattar har god kännedom om hur konsumenterna ser på saken, så bestämde vi oss för att acceptera sorbaterna under en övergångsperiod.

Nu i höst har vi gått igenom fiskereglerna ordentligt för första gången. Nu ser förädlarna att marknaden fungerar, och de har hunnit göra en del tester. Alltså kan vi nu ta steg två och fasa ut sorbaterna. Såvitt jag vet är det i så fall första gången i världen som någon har lyckats få fram kylda fiskkonserver utan konserveringsmedel. Det har skett tack vare att alla har tagit risker och gjort sitt. Det inkluderar inte minst ett antal konsumenter som har hört av sig till oss och klagat på sorbaterna, men efter att ha fått förklaringen har de tyckt att lösningen ändå var en bra avvägning. De har stått ut med att se sitt KRAV-märke besudlat under en tid, för att uppnå betydande vinster på andra plan.

Då kan man ju tycka att detta är ren omsorg om de inblandade företagens vinster. Det tycker Tommy Svensson, och det kan han väl få göra. Eller så kan man tycka att det är så här man utvecklar en konsumtion som är hållbar på mer än ett sätt. Det tycker jag.

Hur kunde det bli ekos fel? Och lite smått o gott

2009-11-05T20:04:00.004+01:00

Dagens tråkiga eko-nyhet är att man har hittat bekämpningsmedel i ett KRAV-märkt grönt te från Kung Markatta. Att man hittar bekämpningsmedel innebär att det KAN ha fuskats i produktionen och att produkten är uppblandad med konventionella grejor. Men minst lika ofta är det fråga om olika typer av kontamination. Dvs att bekämpningsmedel har drivit med vinden på ett extremt sätt, att man har använt behållare som det tidigare funnits något konventionellt i, och så vidare. Det är givetvis en enorm förtroendefråga för KRAV och övriga aktörer i eko-branschen att snabbt reda ut sådana här grejer.

Men visst är det konstigt egentligen. På något sätt så är det eko-handlarna som får reda ut hur giftet kommit in i grejer där det inte ska vara. Man skulle ju annars kunna tycka att det är den som tillverkar, distribuerar eller sprider giftet som borde han ansvar för hur det används, och därmed för att städa upp när det gått fel. Men icke. Återigen lyckas det konventionella jordbruket externalisera sina kostnader så att någon annan får betala. Det ironiska i det här fallet är att det är det ekologiska jordbruket som får betala.

En roligare nyhet är att fiskarena Charles och Robert Olsson fick Änglamarkspriset. Det är ett par riktigt sköna lirare. Driftiga och trevliga därtill. Även om de driver ett litet företag, så var de avgörande för att det skulle kunna bli några regler för KRAV-godkänt fiske för några år sedan. Juryn skriver i sin motivering att "det är personerna i det lilla företaget som gör det stora jobbet och som i vardagen gör stor skillnad". Jag håller med och är glad att ett företag där 100 000 kr spelar roll också får priset.

En annan trevlighet är att KRAV hade medlemsmöte med tema klimat, klimatmärkning och mat. Mötet blev bra tycker Cristoffer på Gröna Gårdar. Han har skickligt fångat några av de väsentliga utmaningar som KRAV (och världen för den delen har).

En miljömärkare gråter ut

2009-11-03T06:27:00.003+01:00

Jag jobbar på KRAV och det är spännande nästan hela tiden. Jag tycker att jag jobbar för att hjälpa bönder, matlagare och konsumenter att lösa några av världens viktigaste problem. Jag ser på statistiken att det är många som tycker att det vi gör är så bra att det är värt att flytta handen i hyllan och ofta nog betala mer för. Man kan tycka att de flesta borde tycka att det vi gör är bra, att vi får mycket beröm och så. Men sådan är inte miljömärkningens dynamik.

En grund för oss är att hitta lösningar som alla parter kan skriva under på. Dvs miljörörelsen ska tycka att det är en bra lösning, bönderna ska tycka att det går att få ihop affären, mellanleden ska kunna försvara kostnader (och ofta nog övervinna mentalt motstånd) och det ska passa in i handelns strukturer. Om det är relevant, ska det också finas ett rejält vetenskapligt stöd. Alla är ungefär lika viktiga och har liksom någon slags veto. När det funkar är det musik, men oftast är det någon som inte får som de vill. Oftast får alla ge med sig lite. Ställd inför det här sa vår ordförande för ett tag sedan ”jamen, det innebär ju att om vi gör vårt jobb bra, så är ingen nöjd!?”

Och ibland känns det så. Det är klart att hälsan tiger still, och att no news is good news och allt det där. Och det är klart att det finns många som ändå tycker att vi gör ett strålande jobb. Men ibland blir det så där så att man bara ledsnar och vill gråta ut. Så jag gråter ut på din axel, kära bloggosfär…

Som du säkert vet, så har E-nummerfrihetsmärkningen Äkta Vara nyligen lanserats om. Jag tycker det är spännande. Och KRAV tittar väl nyfiket på nykomlingen. Förmodligen är det en kompis, ungefär som Rättvisemärkt. Men det visar sig att det finns en del människor i dess utmarker som definitivt inte ser på KRAV som något nyttigt. Tydligen finns det t ex en ofta anlitad föreläsare på området som heter Tommy Svensson (företaget utbildningscenter) och som skickar ut ett nyhetsbrev. Bland annat till beslutsfattare i kommuner och företag. En inte helt oviktig grupp för oss, och som vi är synnerligt intresserade av att ha en vettig relation till.

I förra veckan skickade Tommy ut ett nyhetsbrev med temat att man inte kan lita på KRAV. Det står t ex att vi inte kan något alls om tillsaster och processhjälpmedel. Det är ju kränkande med tanke på att vi har toxikologer och näringsexperter bland våra förtroendevalda och att det finns gott om biologer med lång erfarenhet av livsmedelsindustrin i personalen. Det står att alla de E-nummer som KRAV tillåter (ett tjugotal tror jag) är onödiga och farliga. Det kan man ju säga om man inte är inte är intresserad av att lösa världsproblem. Varje E-nummer debatteras häftigt och alla fördelar vägs mot nackdelar. När det görs eftergifter, så är det på synnerligen goda grunder. En del av de E-nummer han tar upp framstår som livsfarliga tex lut, NaOH. Men alla som gått en grundkurs i kemi vet att NaOH i små mängder övergår från att vara ett frätande bas till att bli koksalt och vatten. Han kommer med påståenden som att KRAV tillåter rökarom i KRAV-baconen. Det är bara det att det inte finns någon KRAV-godkänd bacon, just därför att man använder tillsatser som vi inte tillåter.

Eftersom det här nyhetsbrevet har fått rätt stort genomslag, så ägnade flera personer gårdagen åt att hantera frågorna, kommentarerna, mm. Vi hade egentligen hellre velat jobba med att coacha KRAV-växthus att bli av med oljeberoendet, förbereda för ett medlemsmöte som syftar till att få bra fart på klimatfrågan, osv. Men istället får vi ägna oss åt att hantera en massa otidigheter. Och man skulle ju kunna tycka att Tommy kan ringa oss innan han skriver sitt nästa nyhetsbrev (men någon från oss har nog redan ringt honom). Man bli alldeles trött och ledsen, för med sådana vänner behöver man inga fiender.

Värsta häftigaste webbplatsen!

2009-10-28T08:20:00.002+01:00

Jag har inte varit på Kung Markattas webbplats på ett tag, men sprang in där idag. Snacka om att de fått tag på någon som verkligen förstår att använda ny teknik, nya medier, relationsmarknadsföring, hela kittet. Och det känns ändå bara naturligt, som en förlängning av hur man vill att Kung Markatta ska vara. This is the new shit, som min kompis varumärkesutvecklaren skulle säga. Saltå, passa er, ni har en utmanare på banan!

Decoupling - nyckeln till hållbar konsumtion

2009-10-27T20:45:00.001+01:00

Jag funderar vidare på om konsumtion i sig är ett miljöproblem, eller om det snarare är vad vi konsumerar och varför som är problemet. Jag lutar åt det senare och reflekterar över en gammal, men högaktuell, rapport från Miljövårdsberedningen; "Decoupling - past trends and prospects for the future" från år 2002.

Ett gäng som kallar sig Caresumers har nyligen dragit igång en FB-sida och en blogg. Jag blir inte riktigt klok på vad det här communityt är för något. . Iaf. Från FB-sidan förstår man att de "är en community för oss som bryr oss om vilka organisationer vi stödjer och vilka produkter vi använder". Och det låter ju lite intressant. [uppdatering 091028: Kristoffer förklarar i en kommentar till inlägg vilka de är]

Häromdagen gjorde de en postning om varför vi bör eller måste kunna ha en växande ekonomi OCH samtidigt radikalt minska vår miljöpåverkan. Det här är ju en källa till diskussion och ett ämne som jag återkommer till. Min linje är ju att det inte är konsumtionen i sig som är ett problem. Det är vad vi konsumerar, eller värdesätter, som är ett problem. Om vi konsumerar och värdesätter sådant som inte har så mycket miljöpåverkan, så kan ekonomin växa och vi får råd med allt bättre liv, och samtidigt rädda världen. Caresumers har ett intressant exempel med Jeans.

Jag har funderat en del fram och tillbaka på det här (t ex i inläggen "Tiden, konsumtionen och meningen med allt" samt "Dilemma"). Men jag kommer ändå tillbaka till att de som hittills formulerat denna utmaning bäst är Miljövårdsberedningen, som släppte rapporten "Decoupling - past trends and prospects for the future" år 2002. Det finns en kortversio n, som varmt rekommenderas för den som är intresserad. Här visar man bl a att det finns en tendens till att ekonomier kan växa snabbare än energianvändningen (räknat som energi per BNP). Mellan 1960 och 1988 minskade t ex Japans CO2-utsläpp med 0,9% per BNP och år. Dessvärre ökade deras BNP så mycket att deras totala CO2-utsläpp ändå ökar betydligt.

Men miljövårdsberedningen klurar vidare på intressanta begrepp som ekonomins kol- respektive energitäthet. De talar om begreppet gC/MJ (dvs antal gram kol per megajoul, eller koldioxid per energi). De konstaterar att vi måste ned på 4 gC/MJ, medan naturgas, olja och kol ligger mellan 15 och 20 gC/MJ. Klarar inte ekonomin att komma ned på 4 gram, så måste vi istället dra ned på ekonomins storlek. Dvs den hållbara konsumtionen använder energikällor som ger mindre än 4 gC/MJ. Intressant.

Klimatpåverkan från förpackningar av glas mm

2009-10-25T22:01:00.001+01:00

Att bara transportera en glasförpackning kan ge mer fossila utsläpp än vad en plastförpackning med samma funktion ger totalt. Jag har just tagit till mig en sammanställning som gör att jag känner att glasförpackningar är såååååå 1900-tal. Visst, många fördelar. Men det känns inte som att vi har råd med dem längre.

Det finns en utbredd skepsis mot plast som förpackningsmaterial till mat. Jag tror det har två anledningar.

Dels finns det plaster som behöver diverse kemikalier för att funka. Mest kända är väl ftalaterna som används för att göra den håra plasten PVC mjuk. Alla andra plaster har drabbats av guilt by association av detta. Man tror gärna att det är något fanstyg som läcker från plast. Tacka vet jag glas och plåt.

Dels är ju de allra flesta plaster rakt av fossila till sitt ursprung. I dagens medvetenhet om klimatproblemen blir det ett stigma. Glas och metall är ju helt återvinningsbara. Tacka vet jag dem!

Sedan finns det en del andra anledningar som att de flesta plaster bryts ned långsamt i naturen (och därmed finns kvar som skräp länge) och att de är lätta (och därmed blåser och flyter om kring väldigt länge). Glas och plåt däremot är naturliga material; glas är smält sand och plåt rostar bort.

Men there's more to it, than meets the eye. Glasförpackningar har den egenheten att de inte kan vikas ihop. Det innebär att de fraktas tomma från glasbruket till fyllaren. Ganska innefektivt att köra omkring luft på det sättet. De är också mycket tunga. Glasburken till 400 g KRAV-sylt väger 220 g med lock, dvs mer än 50% av nyttovikten, sas. Att smälta glas drar också en del energi. Och eftersom man måste använda så mycket glas per burk, så blir det en hel del energi per burk. För metall gäller ett liknande resonemang, även om det är vikteffektivare, så kräver det MYCKET energi vid nyframställning och ändå ganska mycket energi vid återvinning.

Plast har lite andra egenskaper. Siaglassburken här bredvid är gjord av PP och rymmer 0,75 liter och väger 42 g. Den rymmer alltså i princip dubbelt så mycket sylt, till tjugo procent av vikten för förpackningen. Burkarna kan också staplas i varandra och blir därför mycket effektivare i transport. Den här typen av plaster kan dessutom sprutas på plats hos fyllaren, och då blir lufttransporten nära noll. Däremot är vi inte vana vid att den här typen av burkar kan innehålla sylt. Syltburkar ska ju vara av glas.

Men, kan man då fråga sig, hur ser det ut om man jämför plast och glas? Här har jag länge svävat i sådär lagom stor okunnighet. Men nu har vi på jobbet fått en rapport som än så länge bara föreligger i preliminär form, men som i sig är ganska enkel matematik. När jag läser den känner jag att jag måste ändra min inställning till ffa glas. Det känns mer och mer som en förpackning från 1900-talet, och som inte hör framtiden till.

Så här ligger det till: PE och PP ger upphov till cirka 2 kg CO2e (koldioxidekvivalenter) per kg material. PET cirka 3 kg CO2e per kg material och PS runt 3,5 kg CO2e per kg material. Till detta ska läggas energi som krävs när burkarna får sin form. Energiåtgången är mellan 10 och 30 MJ per kg material, och klimatpåverkan beror av vilken elmix man har. I Sverige har vi en ganska klimatsnäll elmix, men det är inte alla förpackningar som görs här.

Glas har en klimatpåverkan på knappt 1 kg CO2e per kg material, men siffran varierar en hel del, beroende på om glaset är återvunnet eller nyutvunnet. Ofärgat glas har minst andel krossglas.

Räknar man om det här kan man få följande exempel från verkligheten: Låt oss jämföra klimatpåverkan av förpackningen till olivolja 1 liter från Grekland (Aten) till Sverige (Malmö):

I glasflaska med aluminiumkork: 400 g CO2e, varav 50 g från transport av själva förpackningen.
I PET-flaska med HDPE-kork: 53 g CO2e, varav 3 g från transport av själva förpackningen.

Det finns många om och men här. Men här har man antagit att det är 2600 km från Aten till Malmö, att det används moderna lastbilar som tar upp till 40 ton och att fyullnadsgraden är 70%. Det innebär alltså att bara transporten av själva glasflaskan ger upphov till lika stora fossila utsläpp som hela plastförpackningen.

Nu transporteras ju den mesta maten kortare distans än så. Men även om vi antar att sylten kokas i Tranås och säljs i Norrköping, så kan man alltså få typ åtta plastburkar till klimatpriset av en glasburk.

Asså, jag vet inte men det känns ju som att man bara vill utbrista "hello plastburk, bye bye glasburk". Heja COOP som vågar sälja änglamarkshonung i PP-burkar! Heja ICA som börjat sälja ekologisk sylt och mos i plastkorvar!

Dave Toole och Tuol Sleng - konst som berör

2009-10-24T21:30:00.001+02:00

Jag kan säkert överleva på bara mat och tak över huvudet. Men om jag ska utvecklas, vara trevlig och kanske lämna den här världen i ett bättre skick än jag fann den, så behöver jag inspiration, energi och ständigt nya perspektiv. Jag hittar mycket av det i olika former av konst (som jag har min egen definition av) och jag fascineras av att internet har givit en guldålder till konstformer, som plötsligt är tillgängliga för mig en mörk höstkväll vid köksbordet. Jag rekommenderar att ni låter er beröras av bilderna från Tuol Sleng, och låter er förföras av en dansfilm som överraskar. (Foto: Martin Cejie Hegardt, publicerad med tillstånd)

Man behöver mycket för att leva, men ytterligare lite för att leva väl. Konst hör till det jag kanske fysiskt överlever utan, men som har potentialen att utveckla mig. Konst och konst förresten. Det är ju egentligen ett märkligt begrepp, för det tenderar att vara lite exkluderande. Det jag vill ha är något som berör mig och allra helst hjälper mig vidare till nya insikter och/eller perspektiv. Men med den definitionen kan lite vad som helst vara konst.

Jag menar t ex att marknadsföring är en svår och subtil konstform. Den ska ju inte bara beröra och ge någon form av insikt. En marknadsförare har inte friheten att lägga konsten i betraktarens öga och säga "vad föreställer det för dig?". En marknadsförares mission är nå fram med ett mycket precist budskap, en mycket precis känsla. Och det i ett enormt budskapsbrus. Vi ser t ex hundratals annonser av olika slag varje dag. En bråkdel av dem lägger vi märke till. Kanske någon i veckan överlever mer än några timmar i vårt medvetande. De som skapar annonserna, kampanjerna som stannar i många människors medvetande och får dem att göra något är enligt min mening stora konstnärer.

Men det är klart att marknadsföring är någon slags tillämpad, hårt utforskad konst. Det finns ju en massa andra uttryck som i sig själva förmedlar, skapar känslor och insikter. Det finns ganska storskalig konst som olika former av installationer eller installationer. Arkitektur kan också vara konst - alla i Uppsala har t ex en åsikt om, en känsla inför, det ganska nya konserthuset. Att bevara en historisk plats så att den sänder en signal genom tiden är också någon form av konst som skiljer sig från det döda museet. Att besöka Tuol Sleng eller källaren i det gamla KGB-högkvarteret i Vilnius lämnar ingen oberörd. (Foto: Martin Cejie Hegardt, publicerad med tillstånd)

Men konsten vandrar också över i den digitala världen. Så Tuol Sleng har en digital reflektion, en webbplats med fotografier på fångar. De flesta beskrivna som "okänd fånge". På ett stillsamt sätt väcks nyfikenheten - vad var det här för människor? Men sedan kommer den iskalla knuten i magen när man förstår vad som sannolikt har hänt dem i ett system som inte ens brydde sig om vad de hette. De var bara en okänd fånge. Vadhände med dem. Mina, levande, ögon blir blanka inför deras blickar, som var levande. Bara internet möjliggör den här konstformen. Från mitt köksbord kan jag låta mig utsättas för och beröras av det här uttrycket. Det är ganska lågmält, men kristallklart. Verklighetens Tuol Sleng är givetvis en brutal omskakning, alltså något annat.

Men på internet dyker även angenäm konst upp. Kortfilmer på en eller ett par minuter hade nog en mycket begränsad publik innan YouTube. Och det mesta på tuben är väl av begränsat intresse. Men rätt vad det är så dyker det upp riktiga guldkorn. Jag sprang på en film om en kille som heter Dave Toole, som dansar med en klassisk dansös som heter Tanja.

Den hade nog inte fångat mig om det inte var för att den på dryga två minuter tog mig på en resa. Den här Toole har inga ben. Till en början reagerade jag på det och trodde att det skulle vara någon slags protest- eller sympatifilm. Men snart insåg jag att det inte var fallet, utan detta rörde sig om dans som konstform. Jag utsattes för oväntade upplevelser och tankar och jag fick gåshud.

Till slut inser jag att filmen kanske ändå är en protestfilm. Men i så fall en protest mot vår tendens att avgöra vad som är möjligt, vad som krävs för att det skulle kunna funka. Man kan lätt tro att det krävs två ben och två armar för att det ska bli häftig, sensuell och överraskande dans. Men icke. Det ger mig inspiration. Man kanske lätt kan tro att det krävs konstgödsel och bekämpningsmedel för att försörja världen med mat. Man kanske lätt kan tro att andra kan allt bättre och att det inte spelar någon roll vad jag gör. Man kanske lätt kan tro att en värld utan olja måste bli sämre och tristare. Men icke.

Det finns oväntade möjligheter och oväntad skönhet i det mesta. Och konst ger mig energi att trampa på. Jag rekommenderar att ni ser filmen några gånger.

New York Times tittar nyfiket på Sverige

2009-10-23T21:45:00.000+02:00

New York Times kör en serie på temat vad som hittas på i världen för att göra något åt klimatproblemen. Idag kör de en rätt stort uppslagen artikel om Sverige, Maten och Klimatet. De missar en massa detaljer och missuppfattar en del. Så det blir säkert en del debatt kring vad som sagts och inte här. Men, ändå, för att vara ett så litet land är det ändå rätt kaxigt att vi har:

ett livsmedelsverk som faktiskt försöker miljö- och klimatanpassa kostråden. Några med mig tycker att det är senkommet, men det är oerhört vågat, sett från resten av världen. Det har märkts inte minst i notifieringsprocessen i EU.
en hamburgerkedja som faktiskt tror att de vinner affärer på att klimatdeklarera sina rätter, och ser att det också funkar. Folk käkar mindre nötkött och mer andra produkter.
ett antal livsmedelsföretag av (för oss) betydande storlek som anstränger sig rätt ordentligt för att ta fram klimatinformation, och som tror att det ger dem marknadsfördelar
ett ganska omfattande projekt som försöker ta rätt på, och reglera, de aktiviteter i matproduktionen som orsakar störst utsläpp

Självklart kan vi inte vara nöjda. Vi har fortfarande en peak oil som inträffar när som helst, 387 ppm CO2 i atmosfären och en peak fosfor som bara har börjat diskuteras. Men jag tror att man får energi från erkännanden. Och uppmärksamhet av det här slaget är ett erkännande. Den energin behöver man när man ständigt släpar med att hitta vägar framåt.

Den här veckan har varit intensiv. Rent av tuff. Det har varit vetenskapsmöten, strategimöten, beslut, press, föredrag och allt möjligt. Det har varit allt från abstrakta resonemang om hur EMV kan hjälpa eller stjälpa hållbar konsumtion, till konkreta utmaningar i att snabbt som ögat sätta folk och resurser på att hjälpa de KRAV-märkta växthusodlare som nu snabbt tvingas välja på att byta bort fossilpannan eller lämna KRAV-märkningen.

Så en energiboost i slutet av veckan var verkligen välkommen. Nu ska jag sooooooova!

Just det, ja. De har ett bildspel som illustrerar reportaget också. Kul på ett sätt. Konstigt bildval på ett annat sätt. Varför låter man rostiga gamla mjölkkannor illustrera detta? Men kul att de faktiskt använder häst för att driva korna till mjölkning på Stabby Gård.

Rolighetsteorin - humor eller konst?

2009-10-20T21:10:00.002+02:00

Jag blev lite betuttad i VW:s varumärkesbyggande i rolighetsteorin. Och jag tycker fortfarande att det är roliga grejer. Men jag har tänkt på det här. Jag tror inte det är roligt i längden.

För några år sedan var jag ute och reste en del och i en sådan där gångtunnel eller löpande band för människor någonstans, så hade de råddat upp en anläggning som alstrade ljud och ljus när människor passerade. Hur ljudet blev berodde på saker som hur lång mänskan var, hur fort hon gick och sådär. Första gången man passerade förstod man inte. "Va va de?" Andra gången börja reagera och provocera systemet. "Kul idé!" Tredje gången hade man avslöjat det hela och kunde få de toner man ville. "Häftigt! Jag regerar!" Fjärde, femte, sjätte... gången blev man bara lack på oljudet och blinket. Det jag hade råkat på kallades då för konst.

Så det är klart att första gången man stöter på pianotrappan så är den kul och intressant. Men går man där varje dag, så är man nog less på dag tre, och tar rulltrappan bara för att slippa oljudet. Världens djupaste soptunna är intressant ända tills man inser att det är en vanlig soptunna med lite elektronik i.

För mig är konst något som får en att reagera. Tycka något, känna något. Så jag tycker att de här grejerna kvalar in som någon form av rolig konst. Den får folk att se nya perspektiv och möjligheter. Men jag tror inte att konst av det här slaget ger mer hållbara livsstilar på det sättet som VW föreslår.

Filmen om pantmaskinen är dock lite annorlunda, för den är bara delvis kul. Mest av allt retar den tävlingsinstinkten, och den rackarn är stark. Här tror jag kanske att de har kommit på något viktigare. Kan vi göra hållbarhetsfrågor till en tävlingsgrej, så tror jag att det kan tilltala många.

Mangosteen - kul grej

2009-10-18T10:14:00.003+02:00

Jag har en polare som aldrig riktigt klarat av perioden mellan oktober och april i Sverige, så han har flyttat till Thailand, och mår bra där. Emellanåt kommer han hem och igår tittade han över på lite älgwallenbergare med potatis- och palsternacksmos. Som gåbortpresent hade han med sig en flaska mangosteen-smoothie. Enligt marknadsföringen (som säkert är vetenskaplig och objektiv) så är detta rena evigt-liv-elixiret. Bocktörne (gojibär) är rena treon i jämförelse, liksom. I alla fall. Det var ju extra kul att den var ekologisk.

Eller i alla fall gjord på ekologisk frukt. Inte för att det finns något certifieringsorgan eller känt märke angivet. Men ändå. Det kan ju tänkas att allt stämmer. Och då tar jag mig numera en hutt av flytande guld varje morgon!

Befria en kvadratmeter, eller två!

2009-10-16T15:29:00.000+02:00

En kollega hjälpte mig att göra det komplicerade enkelt. Om man lägger om hela sin kost till eko, så befriar man 6 kvm mark per dag. Eller drygt 2000 kvm per år. Det är stort som tre eller fyra moderna villatomter. Den som bara gör sitt bästa, och bara lägger om det enklaste befriar ändå runt en kvm per dag, eller runt en halv villatomt per år. Det är inte illa. Och det är konkret, tydligt och bra!

Jag har en kollega, S, som är mycket mycket kunnig på området fakta om ekologiskt jordbruk. Det har jag vetat länge. Jag har också vetat att jag givetvis borde fråga henne om enkla raka siffror kring vilken effekt det har om en konsument köper eko. Dessvärre är man själv inte så smart som man skulle vilja vara. Så man frågar inte, utan försöker vara smart själv. Det går väl bra. Ibland i alla fall...

På fikat igår kom frågan upp i alla fall. Det finns ju fina siffror som säger att t ex de som köpte KRAV-mjölk förra året tillsammans räddade världen från 41 ton bekämpningsmedel. All KRAV-potatis sparade 2 ton bekämpningsmedel osv (mer sådana siffror på KRAV-kvittona i KRAVs marknadsrapport, sid 18 ff. Rätt kul siffror). Men vad betyder det för det enskilda mjölkpaketet? Vilken nytta kan jag göra nu, här, idag? Och helst en nytta som inte blir knappt noll-komma-nästan-inget därför att volymerna är så små. (Typ en påse chips, en liter mjölk). Det var då hon droppade det, liksom i förbigående:

"Ja, alltså, jag har ju räknat på det där några gånger. Och det man kan säga är att om en person lägger om till helt ekologisk kosthållning, så befriar den personen minst 4 kvm per dag från bekämpning och konstgödsling". Det visar sig att då har hon räknat på konsumtion av svensk produktion. Och den svenska produktionen, generellt, ligger ju ändå bättre till en den genomsnittliga internationella produktionen. I synnerhet den del av den internationella produktionen som når vår marknad. Så när vi hade resonerat kring det lite kom vi fram till att om man inte är så noga med decimalerna, så kan det säkert vara så att en dags helt ekologisk kost befriar 6 kvm mark från bekämpningsmedel och konstgödsel. Vårt dagliga avtryck är större, kanske 10 till 12 kvm per person och dag, men ganska mycket mark bekämpas inte. T ex extensiva beten.

Det innebär att en enda person som äter helt ekologiskt befriar åtminstone 2 000 kvm mark från bekämpningsmedel. Nu är det inte lätt att leva helt eko. Det är tufft nog att komma upp i hälften eko, för den genomsnittlige konsumenten. Men säg att man genom några enkla drag kan komma upp i 15-20 % av maten, så motsvarar det en dryg kvm per dag, eller 400 kvm per år. det är ungefär en halv modern villatomt. En hel familj kommer ganska lätt upp i att befria 1 500 kvm eller mer. Det är som en gammaldags trädgårdstomt (el åtm nästan). Då blev det genast konkretare - aha! Så kan man resonera, förklara, tänker jag.

Så, mina argument verkar kunna bli ungefär så här:

Om du gör så gott du kan, och köper de enkla grejerna som KRAV (mjölk, potatis, pasta, mjöl, kaffe), så befirar du en kvm mark per dag, eller en halv villatomt per år.
Om du verkligen tar i, satsar på eko-lådor, eko-kött, KRAV-sill och alltihop, så kan du komma upp i 3 kvm per dag, eller en stooor villatomt.
Om du prioriterar eko-mat framför allt annat, och bara köper sådant som har den gröna KRAV-hamburgaren, och till och med käkar eko på krogen, då kan du befria ett helt litet kvarter, eller åtminstone 6 kvm mark per dag.

Hm. Känns tydligt och bra. Tack för det, S!

Syn för sägen - VW laddar sig med rolighet

2009-10-15T09:23:00.005+02:00

Jag fick en kommentar på inlägget igår om att försöka sälja hållbarhet med rolighet. Någon tog upp det absurda i att bilmärket VW står bakom ett otroligt trevligt initiativ som får folk att ta trappan istf rulltrappan. För det är ju risken - att man fokuserar på att ändra folks beteenden i små relativt ofarliga sammanhang (rulltrappor), istället för stora strukturella frågor (bilåkande). Den som vill skulle kunna säga att "ja, ja, men ska man äta en älg får man ändå ta den tugga för tugga."

Jagt menar att VW här precis har lärt oss i hållbarhetsindustrin en rejäl läxa; de lyckas smart nog koppla sitt väsentligen ohållbara bilmärke till humor, framtidsanda, lösningsorienterat, kreativitet. Man kan inte låta bli att tycka bättre om VW efter det här. Hur kan det komma sig att inte KRAV eller ICA I love Eco tog den här idén först? Eller SJ? Eller Naturskyddsföreningen? Jag tror att det beror på att vi är människor som drivs framåt av att se problemen snarare än njutningen. Jag tror att vi borde gå rakt in i oss själva och hitta tillbaka till humorn (och jag är gravallvarlig nu). Eller så får någon samla ihop pengarna så att vi kan köpa samma byrå som VW använder.

Se, lär, fascineras, avundas och garva:

Bubblegum

2009-10-15T07:58:00.003+02:00

När jag skrev inlägget igår, om lust och fägring stor, så fick jag en låt i skallen som inte lämnat mig sedan dess. Det är U2, tror låten heter Discotheque:

You know that you're chewing bubble gum.
You know what that is, but you still want some.
But you just can't get enough
of that lovey dovey stuff...

Jag tror mitt undermedvetna försöker säga mig något. Vad?

Hållbarhet genom lust och fägring stor

2009-10-14T17:30:00.001+02:00

De senaste veckorna tycker jag att det verkar som att hållbarhetssverige har kommit till en ny insikt. Plötsligt pratar alla om att det är självklart att om man ska få stora mängder av människor att ändra beteende i hållbar riktning, så kan vi inte stå och skrika KRIS, ALARM och PANIK! Istället gäller det att tala med lockande, charmerande toner. Det gäller att få det hållbara alternativet att framstå som det mer attraktiva, som det mer lustfyllda. Vi behöver locka de matglada konsumenterna på en spännande och smakrik upptäktsfärd bland bönorna, snarare än att tala om för dem att de måste dra ned på köttet. Tidskrifterna Effekt och Camino är mina sanningsvittninen. Men också grundskoleeleverna i Karlstad.

Allra tydligast formulerades detta i en artikel som publicerades i det första numret av tidskriften Effekt. Kommunikatören Solitaire Townsend förklarar att det allra bästa sättet att nå framgång borde vara att göra som de som lyckas. Skönhetsindustrin säger inte ett ord om att deras produkter kan ta lång tid att applicera, eller att de till och med kan göra ont. De får istället hela sortimentet att signalera ”because you’re worth it” och att du självklart ska kosta på dig bra grejer. Bilindustrin pratar självklart inte om att bilen kommer att ta dig till timslånga köer eller lika långa och lika tråkiga motorvägspass. De talar istället om körglädje, finesser och status. Det ska bli spännande att följa Effekts fortsatta kommunikationsskola.

Idag höll jag föredrag för ett hundratal pedagoger i Karlstad. De presenterade bland annat ett antal hållbarhetsprojekt, och även här var det så supertydligt att eleverna i projekten så supertydligt hade sagt ifrån: De ville inte bidra till fler larm eller mer krisstämning. De ville göra projekt och filmer som stimulerar att göra rätt som inspirerar att välja bra alternativ. Man ville inte syssla med att välja bort eller dissa. Vi fick se några alldeles underbara filmer, som elever hade gjort, och som handlade om hur man väljer rätt och hur kul det kan vara. De handlade om vad som sker på den ekologiska grisgården och varför den är så bra. Inte många ord om de dåliga alternativen.

Caroline från Camino var också i Karlstad och pratade. Hon förklarade att hela deras idé är just att peka på det roliga, på den hållbara livsstilen och på vilka smarta lösningar det finns. De vill inspirera, stimulera, förklara det fräcka i att designa damunderkläder som görs av gamla herrskjortor (tror det var Bea Szenfeld som sysslade med det). Hur man kan komma över ett gammalt konkurslager med klänningar och förädla dem till fashion. Hur man kan göra affärsidéer av hållbarhet (där de gärna håller fram sig själva som exempel).

KRAV har länge kört strategin att prata för sig själv, så får andra prata om sig. Möjligen har man valt en lite väl jutesäcksartad kommunikation kring KRAV-märket, men i grunden tror jag att det är rätt. Om man kan få fram det njutningsfyllda i att se sina barn äta obesprutade äpplen, eller välmåendet efter en bit choklad som framställts på ett anständigt sätt, eller tryggheten i att det ekologiska lantbruket har många fler lösningar än det konventionella, så tror jag att det passar precis rätt i den här trenden.

Och det fina är att det redan finns så mycket kanaler för att prata njutning. Caminos, REKOs och Effekts farligaste konkurrenter blir då helt vanliga njutningsmagasin som Gourmet, Allt Om Mat, modetidningar, trädgårdstidningar, mm. Det innebär naturligtvis att tillvaron för de förra kan bli tuff. Men på det hela är det suveränt – vi får många, många fler att tala hållbarhet. Bara för att det är så härligt! Härligt, va?

Eko-mjölk på tåget - ett litet steg till

2009-10-14T15:23:00.002+02:00

Sitter på tåget och upptäcker en liten glädjegrej. De små 2 cl-förpackningarna med mjölk från Arla är numera ekologiska hos SJ. Inte KRAV, men väl eko. Och det är ju kul! Jag har länge undrat varför Arla inte har lagt om den produkten helt och hållet. Men nu finns den tydligen som eko iaf.

Sådärja, då har vi tagit oss en mm till på tusenmilafärden!

Populär? Eller har jag bara tur?

2009-10-11T20:39:00.002+02:00

Jag är ju lite road av bloggandet som fenomen. Vad är det? Varför bloggar folk? Varför läser folk bloggar? Vad kan jag få ut av det? Vad kan jag bidra med? Och så vidare. En del av det där är att hålla ett getöga på besökarstatistiken.

I en period var jag inne i en besökarmaximerarperiod. Men jag fann snart att jag då skrev och läste i syfte att få mycket besökare, snarare än av någon annan anledning. T ex att det var kul, eller att jag hade någon tanke jag behövde formulera. Så efter att ha lärt mig en del om hur man maximerar antalet besökare, så sket jag i det. Men jag är ändå nyfiken på hur jag bidrar. Nyligen passerade min lilla blogg 15 000 besök, fördelade på 8 000 besökare. Nu är inte en besökare samma sak som en person (för det är snarare kopplat till datorn som används), men ändå. Det är några tusen som hittat hit. Intressant. Då kan man fråga sig vad de har intresserat sig för. Så här är topplistan bland hittills knappt 300 publicerade poster (i antal besök):

Förstasidan - 9 800 visningar
Eco Queen i Pole position (maj 2008) - 557 visningar
Nej, DN drivet inte kampanj mot E85... (juni 2008) - 360 visningar
EU:s nya logga för ekologiska produkter (januari 2008)
Förklädd Gud (november 2008)
Märkligt exempel av professorn (december 2008)
Magasin REKO ute (september 2008)
Klimatpåverkan från vilt kött (november 2008)
Hur man ger världen mat på ett hållbart sätt (mars 2009)
Spännande måndag (augusti 2009) - 153 visningar

Om man kombinerar detta med andra mätvärden så verkar den absolut vanligaste ingången vara roten, förstasidan. De som vill läsa den här bloggen håller koll på ettan, på ett eller annat sätt. Och detta är de allra flesta. Sedan är det olika former av sökmotorer som driver statistiken. "Eco Queen" har givit mycket från google. Rimligen flest från världen utanför Sverige. Om man kommenterar de stora dagstidningarna ger det också en del trafik. Men sedan är det några som förvånar mig:

Den där om klimatpåverkan från vilt kött t ex. Innehåller inte någon länk till DN eller så. Den verkar folk ha sökt upp på egen hand. Undrar vad de tyckte och om de har återkommit? Varför? Eller den om EU:s nya eko-logga. Innehåller inte en enda länk. Uppenbarligen är det en del där ute som intresserar sig för frågan. Kanske lite märkligt att det är så relativt många. Frågan dog ju rätt fort.

Hm. Nåja. Jag pillar väl på i god ordning. Jag hard et rätt bra som jag har det här ute på bloggosfären. Kul att det är folk som tittar in och bidrar ibland.

Änglamarks kött KRAV-märks

2009-10-08T15:25:00.002+02:00

Samma dag som Änglamark blir utnämt till ett av sveriges grönaste varumärken, så får man exempel på varför. Idag meddelar COOP att deras kött hädanefter ska bära KRAV-märket. Det är en mycket intressant vändning i en ganska infekterad diskussion där Scan fått bära hundhuvud för att ta bort KRAV-märkningen på sina produkter. Och mycket riktigt är det nu andra leverantörer som syns i bakgrunden: Ostgotha, Gotlands Ekologiska och Upplandsbonden.

Från konsumentperspektiv kan det verka enkelt. Men för den som vet något om livsmedelsbranschen, så är det tydligt att det ligger det ganska mycket jobb bakom en sådan här förändring.

Ska tilläggas att Axfood är på gång med något liknande. Vad ICA gör i detta just nu vet jag inte, men skulle inte tro att de tänker åse detta utan att agera.

Så nu väntar vi bara på att COOP ska komma loss med charken. Är det inte dags att skippa nitriten nu? Kan vi inte få en riktig julskinka i år?

Tre av de fem grönaste jobbar med KRAV

2009-10-08T14:56:00.002+02:00

Varumärkesbyrån Differ har idag presenterat sina listor över sveriges grönaste varumärken. Jag vet inte riktigt hur urvalet går till, och varumärken är en svårgreppbar materia. Men jag tycker att de verkar vara i rätt härad.

Jag noterar intresserat att av sveriges fem grönaste varumärken, så jobbar tre (Änglamark, Arla och Saltå Kvarn) med mat. Och alla tre dessa varumärken har lagt sig tätt, tätt intill ekologiskt, och till och med nära, nära KRAV. Alla tre har dessutom haft den strategin i många år.

Jag tolkar det som att mat i sig är något som konsumenten uppfattar som viktigt för den hållbara utvecklingen, att det är något naturligt och att KRAV åtnjuter ett stort förtroende. Jag tror också att det lönar sig för ett företag att ha ett perspektiv på varumärket som sträcker sig åtminstone fem till tio år framåt. Det är de mest systematiska varumärkena som nu skördar sina frukter.

För KRAVs del är det möjligen så att dessa varumärken nu är så starka att de skulle klara sig utan KRAV-märket. Men om deras långsiktighet och solidaritet står sig så inser de nog att de nu kan hjälpa andra bra produkter fram på marknaden. De andra produkterna är iofs konkurrenter, men ju fler och ju starkare miljömärkta varumärken vi har, desto bättre är det för den gröna delen av marknaden.

Bekämpningsmedel - var så god och svälj!

2009-10-07T08:59:00.003+02:00

Idag läser jag att man hittat förbjudna bekämpningsmedel i svenska äpplen. Men eftersom halterna låg under gränsvärdet, så menar Livsmedelsverket att det inte finns någon anledning att återkalla eller förbjuda marknadsföring. På gården hittar man sedermera stora mängder förbjudna bekämpningsmedel.

Kommer ni ihåg Änglamarksreklamen som var så farlig så att den förbjöds?
Gäst: Ska du spruta gift på våran mat? Vi ska ju alltså äta det här!
Hovmästarn (i skyddsutrustning): Ja, det är ju helt vanligt bekämpningsmedel
Gäst: Jo, men vi ska ju äta det här.
Hovmästarn: Ja, men det finns inga som helst undersökningar som visar att det här skulle vara något farligt. Förresten så äter ju alla det här på sin mat.
Gäst2: Jaaa, lite grand kanske

Så jag tänker att det är märkligt hur vi alla, gång på gång väljer det blåa pillret. Så skönt att slippa veta, tänka, ta ansvar...

Visst gör jag vad jag kan, men visst borde jag göra mer. Har jag verkligen vågat äta det röda pillret och ta konsekvenserna av det? Har någon vettig nyhetsredaktion vågat det? Någon handelskedja utöver KF/COOP (som har 15% av marknaden och sjunkande)?

Festmos

2009-10-06T21:40:00.000+02:00

Jag frossar i godsaker. Inte minst därför att en tjomme på kontoret är deltidsbonde och levererar helt makalösa grön- och rotsaker. Idag gjorde vi festmos till middagen. Otroligt gott. Serverade stekta kycklingbitar i kryddig tomatsås till detta:

Tag en tredjedel av vardera:

Kålrot
Palsternacka
Potatis

Skala, skär i bitar, koka tills de är mjuka, eller nästan mosiga. Slå av kokvattnet. Stampa med en klick smör och en buljongtärning. Rör ut med mjölk till rätt konsistens (eller prova havremjölk - det blir en annan, rätt spännande smak). Moset blir vackert gult, lite sött och smakrikt.

På jobbet idag pratade vi med en firma som specialiserat sig på att analysera de sociala medierna på längden och tvären. Det var siffror och kategoriseringar av bloggar hit och dit. Rätt intressant iofs. Min goa blogg dök aldrig upp som exempel, men jag kände hur den passade precis in i några olika väl utskurna kategorier. Då plötsligt fick jag lust att lägga in något helt irrelevant. Så att någon stackars analytiker någon stans får problem att kategorisera EkoTänk.

Så här får ni, kära bloggosfär. En mycket märklig grej som jag hittade på en av Internets alla små sidogator. Har absolut inget med eko att göra, men ger 20 sekunders flatgarv. I alla fall om man har min sorts humor:

Miljöpåverkan från förpackningar

2009-10-05T21:50:00.000+02:00

Nu börjar alternativen när det gäller förpackningar bli allt tydligare och bättre underbyggda. Två typer av förpackning som jag gärna vill se mindre av är glasburken och konservburken. Men fram för fler pappförpackningar! Och den som vill minska miljöpåverkan från förpackningar kan börja nu på en gång genom att se till så att bara de förpackningar som verkligen kräver det kylförvaras. Ut med juiceförpackningar och annat ur kylskåp och kyldiskar!

I klimatprojektet som jag jobbar med så kommer vi nu in mer seriöst på förpackningar. Förpackningar är ett struligt område. I ena vågskålen ligger i allmänhet miljöpåverkan från tillverkningen, och möjligen hälsoeffekter av materialet. I andra vågskålen ligger det mycket starka behovet att minimera svinn, men också att underlätta marknadsföringen av de goda produkterna. Under de år som jag har jobbat med KRAV har det varit svårt att verkligen komma någon vart med detaljregler. Det har fått räcka med några anständighetskrav, som verkligen inte förslår långt i dagens debatt. Men nu börjar det hända grejer. Kunskapen kommer fram, materialen och möjligheterna har blivit fler.

Så framstår t ex den gamla hederliga glasburken som ett allt sämre alternativ. Den är tung i sig, den är i allmänhet rund och därmed inte så effektiv i transport. Den är ofta utrustad med ett metallock (illa nog i sig), som ofta i sin tur är utrustad med en packning, som inte sällan är en elak plast. I det perspektivet känns det inte klockrent att det säljs KRAV-sill i glasburkar, när det finns PP-burkar, som är betydligt lättare, kan staplas i varandra, återvinnas och -användas.

En förpackning som framstår som allt smartare är tegelstensvarianten av mjölkförpackning, oftast en TetraBrik. Den har nästan inget tomrum vare sig inuti eller utanpå. Jämför t ex med Tetra Rex, som med sin topp tar betydligt mer utrymme, kräver transporter med hyllor osv. Eller ännu värre, den typ av plastflaskor som är vanligare utomlands.

Men det som verkligen kan vara en stor grej är utvecklingen vad gäller förpackningen av konserver. Kanske har ni sett att tomatkross och bönor har börjat dyka upp i pappersförpackningar, istället för plåtburkar. Det är ganska mycket teknikutveckling som ligger bakom det här för det ställer krav både på kartongen och fyllnadsmaskinen. Men nu är de här, och jag tycker mig se att Tetra dessutom har konkurrenter på området. Med dessa förpackningar får man lättare material, man slipper en hel del metall (som är miljödyrt) och man får så effektiva transporter som öht är möjligt.

Möjligen finns det också något att hämta i helt nya lösningar, som tex EcoLeans krita-plastvariant.

Så det börjar finnas både alternativ och kunskap. Då borde det gå att göra betydligt bättre regler för detta oxå.

Men det finns också grejer som butiker och vanliga konsumenter kan göra nu. Det enklaste är att flytta ut de aseptiska förpackningarna ur kylen. Går man till en vanlig mejerikyl, så hittar man en massa saker där som inte behöver vara kylda. T ex juicer. Man känner igen dem för att de inte kräver kylförvaring på förpackningen och att det står "aseptic" någonstans. Ofta undertill. Kylförvaring av aseptiska produkter innebär en helt onödig dubbel miljökostnad; produkterna blir aseptiska dels pga att de hettas upp och dels att själva förpackningen innehåller tätare material (oftast en metallfolie). Det är ju en nackdel. Men kylförvaringen drar också miljö. Och efter några dagar vinner den aseptiska förpackningen över den vanliga (som måste kylförvaras), bara man inte ställer den i kylen.

Så ett par konkreta och raka tips - ställ bara grejer som behöver kylförvaras i kylen. Fråga din butik varför de har aseptiska förpackningar i kylen. Jobbar du i butik - se det som en utmaning att ordna attraktiv exponering av juicer var som helst, men inte i kylan.

Ekologiska kanelbullar med extra allt

2009-10-04T22:20:00.001+02:00

Det är kanelbullens dag idag. Vem som nu kom på det. Men det är en ursäkt så god som någon att dra igång ett rejält bullbak mitt i höstrusket. Här är mitt förslag på den yppersta kanelbullen. Baserat på generationer av erfarenhet.

Min goa mor har lärt mig mycket nyttigt. Bland annat att när det gäller (kanel)bullar, så kan man inte dra på för mycket. Det går inte att ha för mycket fyllning, eller för mycket kanel i fyllningen. Man kan heller inte ha för många goda ingredienser i fyllningen. Och, bara förra året, lärde hon mig att det är mycket godare med knyten än med vanliga snurror. Det sista tror jag beror på att man får till en högre bulle och mer fyllning per bulle.

Så, nu har jag utvecklat en festbulle, som jag tänkte dela med mig av. Går förresten rätt lätt att konvertera till lusse- eller julbröd med lite glamour. Samtliga ingredienser bör vara KRAV eller eko. Annars blir eftersmaken lite bitter, och själva brödet lite trist.

Den som inte vill använda smör kan köra med rapsolja och vatten i en blandning av 1 del vatten till 4 delar olja. En god rapsolja smakar annorlunda än smör, men absolut inte sämre. Den som inte vill använda ägg kan köra med mjölk som pensling och öka mängden mjöl (och hälla i lite vatten) i fyllningen. Mandelmassan är viktig för lyxkänslan. Hittar du ingen eko i din affär - baggis att göra egen.

Gör så här:
Sätt en vetedeg på cirka 5 dl degspad (grundrecept kan hämtas hos t ex Tasteline och COOP, men det går säkert bra med det som är bakpå mjölpåsen). Tänk bara på att inte snåla med smöret. Det är lyxbullar vi snackar här. Och det viktiga är för övrigt inte hur många dl vetemjöl du häller i, utan att degen blir smidig och blank och släpper från bunken. Jag brukar överarbeta degen lite. Den blir segare då. Det gillar jag.

Fyllning: 1-1,5 hg smör, 2 msk stött kardemumma, 3 msk malen kanel, ca 2 hg mandelmassa, 1 dl socker, ett par msk vetemjöl, två rivna äpplen och ett ägg. Eller ta mer av något som du gillar. Rör ihop.

Efter första jäsningen - dela degen i tre lika delar. Kavla ut dem till typ kvadrater, kanske 40 cm i sida. Bred fyllning på halva kvadraten, vik den tomma halvan över den bredda, så att du får en rektangel, typ 40 x 20 cm. Skär remsor av rektangeln (se bild).

Tvinna remsorna och nysta ihop dem till en boll och knyt ihop på något sätt. Låt jäsa enl recept (typ 30 min). Pensla med ägg och/eller mjölk, pärlsocker (snåla inte). Grädda i ganska varm ugn (typ 225 gr) tills bullarna blir gyllenbruna. Antalet minuter i ugnen beror på vilken storlek du gör på bullarna, men förmodligen är det mellan 7 o 12 minuter.

Njut varma (men inte heta) med kall mjölk. Eller en kopp riktigt gott kaffe.

Foto: EkoTänk. Det vore kul om du uppger källan om du lånar bilderna.

Hatar att älska EMV. Och ICA.

2009-10-02T16:55:00.001+02:00

ICA har just kommit med en refill för äppelmos (och några sylter). Det är en produkt som jag länge frågat efter. Produkten är också av hög kvalitet (75% äpplen). Jag borde inte bli förvånad över att det är just de som kommer med den här produkten. ICA kör helt enkelt ifrån de andra kedjorna. Och de har hittat en finstämd nisch för I love ECO som inte bara handlar om eko, utan också om kvalitet och feel-good. Jag tror att de kommer att gå ifrån de andra ännu mer. Och jag tror att EMV kommer att dominera allt mer hos ICA. Och jag ser det med skräckblandad förtjusning.

I femton år har jag frågat efter KRAV-märkta refiller till äppelmos- och lingonsyltburkarna. Men det har inte gått, marknaden har inte efterfrågat det, utrustningen är för dyr...

I tio år har jag motvilligt beundrat hur ICA bara seglar iväg från de andra. De fattar snabbare vad folk vill ha, de genomför med större kraft. De framstår som vänligare och lokalare. Bitvis för att handlaren ofta bor i närheten, men kanske mest pga den supersmarta ICA-Stig-effekten. Men anledningen till att de växer, gör större vinster, tål köttfärsskandaler är helt enkelt att de är bäst. Det tog ett tag innan de satsade på allvar på sitt eko-sortiment, men nu går det som tåget.

I fem år har jag varit mycket skeptisk till EMV (de Egna Märkes Varorna, ICAs eget, COOP X-tra, Änglamark osv). När KF började med det där (kommer ni ihåg Blåvitt) var det en tydlig ansträngning att få ned priserna. Men med tiden har det mer och mer blivit frågan om att flytta vinsterna från producent- och förädlingsledet till handlarledet. Stora ICA (och de andra) förhandlar stentufft om t ex den egna sylten. De spelar ut förädlare i hela norra Europa mot varandra och får naturligtvis till slut ett mycket bra pris på en stor volym. I affären sätter de priset bara något under det ledande varumärket (ex BOB). Skillnaden behåller handeln. Vi sparar några ören.

Men miljö-EMV:orna har en del fördelar. En kedja kan helt enkelt bestämma sig för att få fram en produkt som de tror att konsumenterna vill ha, men som inte kommer fram av sig självt. COOP har varit (och är kanske fortfarande) ledande med sitt Änglamark, men ICA arbetar sig svettiga på att komma ikapp. Så därför borde jag inte bli förvånad över att hitta den här självklara produkten just hos ICA.

ICA har också kopplat eko till lite mer njutning. Det är ofta nog trevliga och högkvlitativa produkter som dyker upp som man inte sett eller ens tänkt på förut (croissanter, fullkornsbake off, oljor, mm), men som känns helt klockrena i en eko-feel-good-linje. Det blir allt mer en upplevelse av välbefinnande och välbehag att fylla korgen med dessa produkter. Därför borde jag heller inte bli förvånad när ICA:s äppelmosrefill innehåller 75% äpple, medan komkurrenten (BOB) bara ligger på 50%. Och jag vill lova att man känner skillnaden!

Så, jag är så imponerad av ICA. Jag tror att de har musklerna och viljan att permanenta eko-trenden till ett paradigmskifte. De är otroligt duktiga. Men jag är inte bara lite less på att EMV tar över allt mer. Det leder till en utarmning på förädlingssidan. ICA hade ju lika gärna kunnat förhandla hårt med Björnekulla eller någon annan och låtit det synas att det var just de som gjort jobbet. Och jag är inte bara lite less på att de andra kedjorna låter sig köras ifrån så fullkomligt av ICA. De är lite för stora.

Foto: EkoTänk. Uppge gärna källan om du lånar bilden.

Någon poäng med Growyn och Blackle?

2009-10-01T08:40:00.002+02:00

Det finns numera flera söktjänster som gör anspråk på att vara miljösmarta. Två av dem är Blackle och Growyn. Blackle är mest en energisnål överrock till Google, med sämre funktionalitet. Energisnålheten beror dessutom av vilken dator du kör och vilken el du köper, dvs inte så mkt på Blackle självt. Growyn är intressantare eftersom den genererar vinster till miljöprojekt, och använder en annan sökmotor i grunden. Även om jag saknar de viktigaste delarna i en miljöanpassad söktjänst, som borde gälla deras egen miljöprestanda, så tycker jag att Growyn har potential, att den är intressant att testa ett tag.

Företagsamheten på Internet sprudlar och blommar. Ett av de mest företagsamma projekten är Google, som på allvar verkar ta sig an Microsoft, baserat på en affär som ingen begrep för tio år sedan. Så, det går att tjäna pengar på sökmotorer. De som vill bedriva hållbart vinstskapande har börjat intressera sig för det här.

För ett tag sedan dök Blackle (wiki här) upp. Idén är enkel. Genom att ha svart bakgrund istället för vit, så sparar man energi. En vit skärm innebär ju fullt pådrag på skärmen. Svart skärm en minimal energianvädning. På Blackle får man besked om hur mycket energi man sparat tillsammans med andra. Men Blackle är bara ett skal. Sökmotorn i botten är Google och det är också de som står för annonserna och därmed det mesta av intäkterna.

I elfte timmen skrev om Blackle i slutet av förra året, och gav också tips för den som föredrar andra färger än svart. Vitt är ju den färg som drar mest energi. Alla andra drar mindre.

Sedan kom en annan tjänst, Growyn, som tar ett lite annat grepp. Även de har en etablerad sökmotor i botten, Yahoo. Men de tar hand om annonsintäkterna själva och fördelar dem sedan till olika miljöorganisationer eller -projekt.

Growyn/Yahoo ger färre träffar än Blackle/Google, men oklart om det är någon skillnad i kvaliteten på sökningarna. Vare sig Growyn eller Blackle har tillägg som bildsök. Läsbarheten i negativt svart/vitt är sämre. Jag tycker att det verkar som att får mindre för sitt besvär i båda dessa alternativ. Frågan är då om man bidrar till en bättre värld så pass mycket att det är värt försämringen? Eller är det som att köpa dåliga ekologiska produkter? Dvs man uppmuntrar något som är lite av en återvändsgränd?

Blackle känns inte värt besväret för mig. Användbarheten är sämre, vinsten går inte till något trevligt (vad jag vet) och miljöbesparingen är mycket begränsad, i synnerhet som jag köper Bra Miljöval El.

Growyn är intressantare. Användbarheten känns OK, man får väl gå till Google och söka bilder ibland, då. Att vinsten går till något jag gillar är bra. Men det är klart - hur mycket de låter trilla ned till sista raden som vinst är ju inte helt klart. Och den lille rebellen i mig gillar, helt osakligt, att de jobbar med underdoggen Yahoo.

Men det är klart att man saknar det som egentligen borde sticka ut; kan Growyn garantera att den egna (och Yahoos) verksamheten på något vis tagit några kliv i hållbar riktning? Ställer Growyn några krav på sina annonser (skippa semesterflygreklam, t ex)? Hur jobbar de själva? Är deras datorer miljömärkta? Och kan Yahoo garantera att den mängd energi som används i deras servrar, och som orsakas av Growyns användare, kommer från hållbara källor?

Förmodligen kan de inte det, än. Men jag tycker ändå att det finns en potential i Growyn som är intressant (Kirschbeeren verkar tycka annorlunda). Jag tror jag ska testa att köra med dem ett tag. Och kanske, kanske, kan Growyn ta initiativ till att t ex Svanen tar fram kriterier för miljömärkta söktjänster på Internet. Det vore ju spännande.

Foto: Martin Cejie Hegardt, martinscamera.com, publicerat med tillstånd.